Jag undrar om du inte får börja fundera på vilket slags förhållande ni har. Självklart att du tar åt dig när han blir arg på dig och kallar dig en massa dumma saker.

Det är absolut inte ditt fel och jag förstår mycket väl att du har svårt för sedan vara snäll och kramas. Du har ju fortfarande ilskan och besvikelsen kvar i dig.

Det blir ju något slags jojjo-förhållande där det är hans sinnesstämning som gäller.

Och att du redan nu känner dig stressad inför hans hemkomst tycker jag säger ganska mycket.

Jag kan inte råda dig till något, men jag tycker ändå att du ska fundera på om det är så här du vill ha det!

Kram!

Varför han håller på så vet ju abara han, men har verkar inte vara ute efter att ett jämställt, hänsynsfullt och respektfullt förhållande. Som kerstinjo säger, så måste du fundera över vad DU är ute efter.

Men du är inte skyldig att orka och vara snäll och stödjande. Han är ju också en vuxen människa och du har rätt att blir bemött med respekt - inte bara han.

Både Kerstin och Gronstedt har helt rätt i det de skriver och jag kan inte göra annat än att hålla med. Men varför är det då så himla svårt att göra det som är rätt då? Man vet innerst inne att detta är inte bra och jag mår inte bra, varför fortsätter man då?

Vad är det där lilla som behövs för att man ska säga nu räcker det? Var ska man hitta det? Älskar man honom? Eller gör man verkligen det när man samtidigt känner rädsla när det blir sådär jobbigt?

Vad behövs för att hitta modet att stiga ur medberoendet?

Mod är något som jag inte har speciellt mycket…..tja vad är man rädd för? Kanske ensamhet, men jag är hellre ensam än har det såhär i längden.

Jag tar en dag i taget…..

vet du först skickar jag en varm kram sedan säger jag: lämna honom!

Varför ska du ha det så här, du är ju värd nåt bättre: ett liv!

Det är inte meningen att man ska ha det så där i en relation. nä lämna honom. Fortsätt gå på alanon möten o där får du vänner. kram buddhina

Jag misstänker att din kille är inte så "tillfrisknande" än.

Han är drogfri ja men beter sig fortfarande som en missbrukare. Hans behov först: han vill ha det han vill ha och han vill ha det nu. King Baby Syndrome.

Detta kan gå över om han fortsätter och jobbar med programmet. (Jag förutsätter här att han har varit på ett behandlingshem som är 12 stegs inriktat?) men tyvärr måste jag också säga har jag mött en del som fastnat nånstans där. Antagligen tycker de: Jag är drogfri och ägnar mig inte åt kriminalitet så då är jag klar. Eller nåt liknande. Men då missar de det faktum att även icke missbrukare måste jobba på sin personliga utveckling hela livet något som de p.g.a. sitt missbruk har undvikit.

Den känslomässiga utvecklingen hos aktiva missbrukare upplever jag som liten eller långsam, ibland verkar den obefintlig. Det kan dessutom vara en tung bit för en vuxen människa att ta in att intellektuellt är jag 20- 30-40 men känslomässigt är jag nånstans omkring 13-16. Själv är jag snart 43 och har hunnit till 20 års åldern nånstans nu…hoppas jag…

Det enda "råd" jag kan ge dig är detsamma som Buddhina. Jobba på ditt eget tillfrisknande. Gör det. För din skull.

Jag levde åtta år med en av och till aktiv alkoholist. Jag blev så medberoende man bara kan vara och mådde fruktansvärt dåligt.

Så småningom började jag kunna se situationen lite utifrån. "Ville jag leva såhär"? Ville jag vara utan vänner? osv. Ville jag leva detta jo-jo-liv som jag inte viste något om det skulle förändras om jag inte SJÄLV genomförde förändringen.

Jag gick på Alanon regelbundet, läste "Kvinnor som älskar för mycket" vissa stycken om och om igen. Tog hjälp och stöd där jag kunde hitta den och till sist gjorde jag mej fri. Har dessutom därefter inte fallit för någon destruktiv man.

Du klarar det ! Kram

Är så oerhört tacksam för alla kloka svar ni ger mig….suger åt mig allt ni skriver. Visst vill jag inte leva såhär i all evighet….

Blir bara så arg på mig själv. Och ja, han är på ett behandlingshem som jobbar med 12 stegs principen. han säger att det ger han ingenting. Han har panik att komma tillbaka till stan….på hemmet känner han sig lugn…

Just att han säger att han inte behöver jobba med sig själv så fort han har dragit från behandlingen….pyttsan säger jag.

Jag vet ej hur länge till jag kan stå ut med att göra han tillfreds….jag hinner ej med mig själv. Den enda stunden då jag får tid för mig själv är att säga till han att jag ska sova en stund….annars måste jag hela tiden ge han uppmärksamhet….

Tänker mkt på Sinnesrobönen…"mod att förändra det jag kan"….det modet har jag ej ännu….men undrar vad som måste hända för att jag ska få det.

Mina vänner är borta sen många år…och nu äntligen har jag fått 1 vän….han är glad för min skull men jag väntar bara på att han kommer att säga att jag försummar honom för hennes skull.

Jag tränar 5 dgr/v…han mår dåligt över det säger han. Han säger att jag är träningsberoende…han känner sig utanför…..jag vill ha ett eget liv även om vi har ett liv tillsammans…eller måste jag sitta och hålla han i handen hela tiden!?

Om du tittar lite på vad du själv skriver, så har du nog redan förstått att det inte är något bra förhållande.

Det är ju bara han, han och åter han som gäller. Får han styra och ställa och tillfredsställa sina behov så är allt OK. Du kommer på någon dålig andraplats.

Tycker han att 12-stegsprogrammet inte ger honom något, så har han helt enkelt inte förstått programmet, eller så vill han inte förstå. Han kanske helt enkelt vill börja droga igen?

Om du skriver en lista med två spalter. I den ena spalten skriver du det positiva med honom och i den andra skriver du det negativa. Vad han ger dig eller inte, kan bli en tankeställare.

Sinnesrobönen säger så otroligt mycket "mod att förändra det jag kan"…. Det verkar som om du har förstått programmet bättre än han. Har du någon kontat med Al-Anon?

Jag tror att du vet vad du behöver göra, det gäller bara att ta första steget mot ett bättre liv. Det är ditt liv och du är värd något bra.

Tycker mej läsa mellan raderna att du är "på väg". Att du inte med ett ord "glorifierar" och försvarar är ett gott tecken. Men i det stadiet du är nu är det jobbigast. Man vet så väl VAD man ska göra men kanske inte HUR.

Har du funderat på HUR ?

Vilka hinder finns ?

Vad är det "värsta" som kan hända ?

Du kommer dit när du är mogen för det. Var rädd om dej. Kram.

P.S. Är väl självklart man inte behöver "hålla handen" Inte ens ett barn är i behov av det SÅ D.S.

#o

oj oj oj, så mycket jag skulle vilja säga men nu är det mitt i natten..

Det låter som att du kan pricka av punkt efter punkt på ett misshandelsförhållande. Att misshandla betyder i dethär fallet inte "bara" att ge en rak höger utan det är fula ord, väsande, knuffa, skuldtrippa, hota.. är du där än?
Jag hoppas jag har tokfel men det är såååå mycket som är för bekant.

Till dig har jag ett värdefullt, viktigt tips, LÄS mia törnbloms bok SJÄLVKÄNSLA-NU och GÖR det som står. Utan självkänsla är det rackarns svårt att ta sig ur ett destruktivt förhållande (misshandel eller ej) med en manipulativ och kontrollerande man.

Om man släpper i en groda i hett vatten hoppar den ur.
Om man sätter den i kallt vatten och kokar upp sitter den kvar tills den dör.

Det börjar sällan med en rak höger.

Varför är hans känslor viktigare än dina?

Skriv dagbok, det kan vara svårt att se sanningen om sin relation eller mannen man älskar. Det är lättare när man skrivit ett tag och sedan sätter sig och läser igenom sin vardag.

Döm honom efter den han är, inte efter dn du vet att han kan vara, den han var förr eller den du vet att han nog skulle kunna bli.

Jag önskar dig riktig kärlek och riktig respekt.

/Sanna

Jag ryser då jag läser dom råd ni ger mig.

Jo jag har deltagit i några al-anon möten men dom ger mig ingenting i dagsläget. Däremot är jag med i en sinnesrogrupp, vi träffas vav…lite lite tycker jag dock. Men där får jag sinnesro och lyckas ta med den hem och känna lugn.

Jag har en av böckerna med Mia T och ska ta fram den ikväll och jobba igenom kapitel efter kapitel…det är alltid jobbigt att börja tyvärr.

Innerst inne vet jag att han är en fin människa men han har missbrukat i över 12 år och jag vet ej om det är försent för honom att bryta sitt invanda beteende….men någonstans så hoppas jag att det kommer att ske. Det är väl därför jag stannar kvar.

Min självkänsla är okey, men jag märker att han försöker trycka på den också…men då han ej får ngn reaktion tillbaka så funderar han och undrar vad det är med mig…då backar han och ger sig. Förut har jag blivit lessen och huggit tillbaka och då har han haft världens tillfälle att kalla mig en massa saker och att jag inte är klok i huvet m m.

Så på det viset har jag fått lite mer skinn på näsan.

Han säger också att om vi separerar så kommer han att "köra på" tills han stupar…jag tar han på orden…för jag VET att så blir det…hur ska man kunna le´va med det?

Ja allt är kaotiskt emellanåt

Precis som Porklash skriver så är det tyvärr så att en missbrukare sätter sig själv i första rummet. Visst han är på behandling, men han är fortfarande en missbrukare, en tillfrisknande missbrukare. Men sen är det upp till honom hur han väljer att vara och agera. Är han på tvångsvård eller frivillig vård? Han kanske inte vill bli frisk?

Jag är uppväxt med en missbrukande mamma och kan känna igen mycket av det du skriver. Mamma hade sina goa stunder för att sen helt plötsligt bli, rent ut sagt!, för jävlig. Man orkar inte med det som anhörig, och man ska absolut inte acceptera det heller.

Jag försökte bryta kontakten med min mamma flera gånger, men man har alltid den där föhoppning att "En dag så"…men den dagen kom aldrig, inte för min del iaf. Den kanske kan göra det för er. Men jag skulle nog ändå råda dig att bryta relationen om du mår dåligt av den. En medberoende människa mår lika dåligt som en beroende människa!

Lycka till!

Han är där frivilligt….men för MIN skull säger han…..suck jag önskar att han kund göra det för SIN egen skull….för vill han leva nyktert och drogfritt så måste han göra det för sin skull..men han verkar ej fatta det.

Då är han inte på långa vägar frisk tyvärr.

Min mamma var på behandling 3 gånger…första gången för att pappa ville, 2:a gången för att hon va så illa tvungen då hon fick vård ist för fängelsestraff och 3:e gången samma sak igen, vård ist för straff. Alla 3 gångerna höll hon sig i schack ett tag men sen föll det igen för att HON själv inte valt att bli bra.

#12 och 14: Det där är tyvärr typiskt. Han säger att han gör det det för DIN skull -  och då behöver han ju inte anstränga sig, han kan kräva att du ska vara tacksam och han kan skylla bristen på framsteg på dig - du har ju tvingat honom. Själv har han inget som helst ansvar för sig själv och sitt liv.

Också att försöka skuldtrippa dig till att ta hand om honom genom att säga att han ska supa ihjäl sig om du lämnar honom är typiskt. Han lägger hela ansvaret för sin situation på dig. ALLT är ditt fel, inget är hans. Hur länge dröjer det innan han slår dig och talar om att det är ditt fel det också, för att du provocerar honom?

Du kan inte ta ansvar för hans liv. Om han vill supa ihjäl sig så är det hans val och hans ansvar. Inte ditt. Aldrig NÅGONSIN ditt.

Sköt om dig, vännen.

För många år sen levde jag med en väldigt våldsam man. Han fick fängelse för försök till mord på mig….så jag vet att skulle min sambo ge sig på mig….då vet jag för mitt eget bästa att jag är tvungen att bryta.

Ja det låter väldigt likt att han skyller allt på mig…jag ser det själv också…jag fattar bara inte varför…jag önskar att jag blev starkare på alla plan….sluta låta han köra över mig…men allt känns så svårt då man är helt ensam.

Min familj kan jag ej vända mig till…för dom är medberoende med mig och mitt destruktiva liv och relation. Dom blir bara så himla oroliga så jag orkar ej lasta det på dom ngt mer. Och vänner….tja dom finns ju ej

Jag vet att jag ej kan ta ansvar över hans val och hans liv….

Vart finner man styrkan?

#17: Styrkan finns där inom dig, men vägen att ta fram den måste mogna fram. Det är inte alltid intellektet som styr i sådana här saker. Och det är kanske bra, egentligen.

Jag tror också du har styrkan, men "ensam ÄR INTE stark". Som jag känner då jag läser behöver du proffessionellt stöd.

Kan du tänka dej att ta kontakt med någon på behandlingshemmet där din sambo är? Kanske de kan ge anhörigstöd.

Kanske kvinnojouren ? Vet inte om de kan stödja förebyggande, men det gör inget att fråga. Men å andra sidan är psykisk misshandel minst lika svårt och skadligt som fysisk.

Eller kurator på Hälsocentralen ?

Jag har funderat på att kontakta en terapeut inom jobbet. Min chef säger att dit kan jag vända mig…men hon vet dock inte hela min historia…

Den enda frågan som dyker upp i huvet är…vad kan dom hjälpa mig med? Ska dom bestämma åt mig hur jag ska göra?

Jag ska försöka prata med chefen på behandlingshemmet….anhörigstöd låter också bra. Har dom tystnadsplikt?

Jag har en sponsor men hon bor 40 mil ifrån mig….skulle vilja ha ngn som jag kan träffa IRL…visst vi har träffats men det var när jag var på Korpberget. Lite trist att hon bor så långt bort.

Känns bara lite jobbigt just nu…jag blir så förvirrad. Inte en tanke som är i balans.

NEJ,,,INGEN  ska  bestämma åt dej, absolut INTE. Hoppas du tror mej. Det kan ingen annan än du själv göra.

Men du kan få stöd till att komma fram till dina egna beslut. Du säjer själv det "du känner dej förvirrad". Naturligtvis gör du det i din situation. Sen är det bara skönt att få prata,,,prata,,Det kan lätta lite. Dessutom ska de ha kompetens att bemöta dej fint.

Alla de jag tipsade om har tystnadsplikt, självklart även behandlingshemmet. De får varken berätta för dej om vad din pokvän har sagt och inte för honom eller någon annan vad du talat om.

#20: Det enda de ska göra är egentligen att lyssna medan du resonerar dig fram till ditt eget beslut, och att tala om för dig vilka resurser, lagar och annat som du kan ha nytta av.

Styrkan är att våga göra det som är bäst för dig.

Jag tror aldrig det slutar väl när man gör det för någon annans skull. Att han går på behandling för din skull är inte rätt och det tror jag du vet.

Om du väljer att lämna så oavsett vad han gör så är det inte ditt fel. Det är hans egna val och inget du kan påverka.

Ja, jag säger nog till dig att var egoistisk i ditt tänkande, för han måste komma till sin insikt och nå sin botten och det känns som när du resonerar att du faktiskt nått din botten och då kanske det är rätt att börja klättra uppåt och hitta det där modet. Ta till dig all hjälp du kan få för det behöver man…

Tänker på dig!

Kram Kia