Beroenden

EN GÅNG FOSTRBARN, ALLTID FOSTERBARN

Jag föddes, just som andra världkriget börjat, av en ensam mamma från en småstad, som året innan flyttad till storstaden. Utan fast bostad och arbete tvingades hon lämna mej på barnhem då jag var ett år. Där var jag mest sjuk under det halvår jag vistades där innan jag kom till mina fosterföräldrar. Ett lantbrukarpar som inte fått egna barn efter tio års äktenskap. Jag VAR efterlängtad.  Jag var visst krasslig  första tiden där också, hade bristsjukdommar och infektioner och hade inte lärt mej gå. En av mina första minnen är då mina föräldrar ordnat barnvakt för de skulle på fest. Jag skrek och grät och skrek,,,,,man upplevde mej blivit så fästad vid mina föräldrar (och bortskämd) så det var därför jag skrek.

Jag blev nog "bortskämd" på sätt och vis, särskilt av min pappa. Han blev min "Gud" då jag växte upp. Men han hade så många uppdrag utanför hemmet så han var ofta borta/bortrest. Innan jag skulle börja skolan fick jag veta att jag var fosterbarn. Minns inte att reagerade så mycket på det DÅ. Det kom senare alltmer år för år. Då barnavårdstanten från storstaden dök upp i en stor svart bil med privatchaufför. Inga flera barn på skolan hade ett "sådant" besök. Men jag blev inte mobbad,,,,Var kanske lite för "kavat" och lite "dominant" står det i soc.antekningarna jag för några år sedan skickade efter. Då jag nyss lärt mej läsa fick jag höra/se en artikel i tidningen om en pojke i grannkommunen som hämtats av polis efter att hans biologiska mor krävt honom tillbaka från fosterhemmet. Jag fantiserade många gånger om hur jag skulle rymma till mina föräldrar om det hände mej. Allteftersom jag växte upp kom jag mer och mer på kollitionskurs med min mamma. Hon var en otroligt duktig kvinna med ALLT som kunde förekomma i ett lanthushåll på den tiden Hennes stora intresse var förutom det, all sorst textiltillverkning. Och jag skulle  läras att gå i samma fotspår. Bli DUKTIG ! Jag var nog en för viljestark unge för henne. Hon använde allt från huvudvärksatacker då hon gick i säng och far övertalade mej att be om "förlåtelse" (vilket jag INTE kände)  till att säja "ja det var inte meningen att jag skulle bli mor" och fick gråtatacker och stängde mej ute. ( inte utomhus) Då barnavårdstanten var på besök tyckte hon de skulle ta hand om ett barn till, så jag fick "syskon" Mors svar, som jag minns, var att det nog skulle varit trevligt men att hon inte orkade med fler än mej. Då jag blev för stor för att ge stryk av vidjan varnade hon mej för att om jag inte blev lydigare kunde barnavårdsnämnden skicka bort mej till något flickhem eller liknande och DÄR skulle jag få lära mej att lyda. Vet inte än VAD jag egentligen gjorde för FEL !!!.. Jag skötte skolan med hyfsat resultat. Jag tyckte inte lika henne,,,lite lat att hjälpa till,,,,Men som hon ville ha det såååå skulle det vara. Förklaringar behövdes inte. Förutom "trotsiga jag ??"fanns inga konflikter i hemmet. Då hon och far inte kom överens gick han ut. Att bråka var FULT, enligt mor. Med så många fel på mej kändes jag aldrig att duga, men jag var ju en "stockholmsunge", som jag tolkade det, jag passade inte in. På den tiden gällde Jantelagen, beröm till sina egna var inte tillåtet, då kunde man bli högfärdig. Men hon var jättetrevlig och uppmuntrande mot andra människor och mot pappa. Därför blev hennes ord så ihåliga då hon kramades och försäkrade att de tyckte så mycket om mej och ALDRIG skulle älskat ett "eget barn" mera. Hennes ständiga påminnelser om det fick orden att klinga ihåliga med tiden. Jag var över femtio år då jag fick känslan när jag varit någon stans tillsammans med henne att vilja fråga :"men i dag var jag väl snäll och uppförde mej bra" Man hade många gånger talat om att adoptera mej, men det blev inte av. Deras förklaring var att de inte vågade starta den processen och väcka min biologiska mor att begära mej tillbaka.

I dag är jag pensionär. Jag har gjort ett antal omstarter i livet. Haft mina depressioner, försökt jobba med mej sälv på olika sätt och tagit hjälp. Haft arbeten  jag trivts med, fått jättefina barn, son och en dotter som gett mej tre goa barnbarn. Jag fick hjälp att förstå min mor och kunde ärligt i mina djupaste känslor älska henne innan hon gick bort och hon gav mej sin fulla tillit innan hon dog.Men det tycks som att "omplanteringen" då jag var riktigt liten gav mej så många många "svarta hål i själen" som var för många för att jag hunnit läka dem. Många perioder har varit jättefina också, men en berg- och dalbana.