Jag har inte behövt bli inlagd för just beroendet, men jag har kickat Imovane, vilket var ett pisshelvete. Speciellt eftersom jag just slutat med stesoliden.

Har fortfarande ett mkentalt beroende, för det är så fruktansvärt knepigt. Jag hoppas att allt går bra, och att du får nya vektyg.

Jag fick det bara utsatt (genom nedtrappning förvisso) men inga verktyg att hantera det så ja. Det är lite pannkaka just nu.

Ena sonen har varit på behandlingshem vi 2 tillfällen. Första gången var han inne frivilligt, och det behandlingshemmet (söderut) var inte alls bra, inte för honom. Han avvek därifrån efter några veckor bara. Det är snart ett år sedan.

Han kom hem och tog återfall sen gick det utför hela tiden tills jag ringde och gjorde en orosanmälan i November. Han var helt borta, han var ordentligt paranoid och psykotisk. han blev inlagd på PIVA med LPT, detta var en lördag. Men avdelningsläkaren som jobbade på Måndagen därefter tycker inte om missbrukare så hon skickade hem honom. So tur är så har vi bra kontakt med Soc. Hans handläggare och ena fältassistenten (socialjouren) blev rosenrasande, de satte LVM på honom efter en vecka. Sen blev han inskriven på ett annat Behandlingshem, inåt landet norrut, och där är har han varit ni i snart 3 veckor. han mår jättebra, och han sköter sig såpass bra nu att han skall få komma hem till Jul. Han har fått "ledigt" 23-25 December, fast med mycket stränga restriktioner 🙂

Det skall bli så skönt att få hem min "lilla" son, det ser jag fram emot :)

Min inskrivning sköts fram en vecka så imorgon är det dags. Känns otroligt nervöst. Just nu vill jag inte alls, jag vill bara hem (har bott hos pojkvännen under december) och ta mina tabletter ifred och aldrig gå vidare med mitt liv. Men vet också att det egentligen inte är ett alternativ.

Stå på dig. Du kommer fixa det.

Du har en tuff tid framför dig, det skall jag absolut inte säga något om, men jag tror du är stark, du klarar detta.- Skickar massor med styrkekramar

#4 Tack!

Har varit här en vecka nu. Det är på Nämdemansgården denna behandlingen är och det var inte alls som de andra behandlingshemmen vi kollade på. De kör enligt AA/NA och med tolvstegsmetoden, är schema 10 timmar om dygnet med obligatoriska aktivteter. För mig med mina andra diagnoser, bland annat fibromyalgi, känns behandligen alltför intensiv, så jag stannar troligen inte. Vill hellre gå i öppenvård på typ dagtid och bo hemma, tror det funkar bättre för mig.

Med Fibro så kan jag mycket väl tänka mig att det inte fungerade att sitta still, man får ju ännu mer ont när man inte rör på sig.

12 stegs fungerar inte för alla. Sonen har ADHD så han kunder inte sitta still på olika gruppaktiviteter eftersom han missbrukade bl.a Amfetamin så fick han heller inte Attentinet som han behöver för att kunna sitta still och fokusera på "jobbet". Han fixade heller inte detta med att sitta i gruppterapi och gruppsamtal då han även har autistiska drag. Så han avvek från det förra behandlingshemmet.

Där han är nu fungerar det jättebra. Han är lugn och avslappnat och de har individuellt anpassat behandling, och det fungera.
Han får ha telefonen mellan 16:00 och 20:00 dagligen, så då brukar han alltid ringa hem hit och berätta hur det går för honom. När han ringde igår sa han att så bra som han mår nu har han inte mått på länge 😍

Gud vad skönt att din son har hittat något som funkar. Det är inte helt lätt när man har många diagnoser som alla tar sig ett eget uttryck och påverkar. Verkar vara en del med ADHD som missbrukar, just för att stilla sina symtom och kunna fungera, sen går det fel när man blir beroende och inte kan bryta sig loss.

Jag har en del både fysiska och psykiska diagnoser, men det som jag märkte mest av nu på detta stället var just fibron och det här med att jag är väldigt introvert och behöver mig egentid för att kunna ta till mig det de säger på föreläsningar och möten. Här var det schema runt 10 timmar per dag, och jag kunde inte ta till mig en sån dag. Den flöt bara genom öronen.

Jag har sagt att jag ska prova NA möten här hemma i stan och ge det en chans när jag får vara i min hemmiljö. Då kanske tolvstegs visar sig vara min grej. Annars får vi leta vidare. Jag insåg i alla fall under veckan där att jag har jävligt mycket resurser i min familj och mig själv att utnyttja för att stanna drogfri.

#8: Hans missbruk började just med cannabis för att medicinen inte fungerade. Han kom på att det här med cannabis var väldigt bra så han fortsatte, sen blev det bara tyngre och tyngre. Till slut satt han fast i ett tungt missbruk och kriminalitet.

Nu har jag varit helt ren i 5 dagar. Har ju varit det förr och vet att det jobbigaste blir om typ 2 veckor, men just nu känns det förjävla bra.

Lite synd att jag inte kunde ta till mig den behandlingsformen och saknar de vänner jag fick där under veckan, men känns ofärskämt bra att vara hemma. Inte det minsta drogsug eller intresse av att ta droger, vill aldrig behöva behandlingshem igen.

Kämpa på, du fixar det 👏

Hur går det för dig?

Nystartad med enskilda mötten, så än har det inte get så mycket men käns som om det kommer funkabättre.

Vad skönt. Små steg framåt.

Tack. Verkligen en dag i taget.

Så skönt att höra att det går framåt, om än med babysteg 💖

#16 Det är ju en evightesprocess som dessutom bara kan göras en dag i taget, och måste hållas i resten av livet. Så att i alla fall ha börjat känns rätt stort, för det är något som kommer behöva göras resten av livet.

#0: Hur har du gjort för att bli beviljad behandlingshem? Jag har inte blivit beviljad det, varken i Stockholm eller Härjedalen eller nånstans. Men det är det jag behöver, för jag klarar inte av att sluta på egen hand, med öppenvård eller liknande där man har en massa fritid och eget ansvar! Jag behöver vara på en plats där jag inte kan få tag på det! Men det är som att stänga sig blodig mot en vägg, ingen lyssnar eller bryr sig om mitt liv och min hälsa!

#6: Jag har hört mycket gott om Nämndemansgården. Jag mejlade dit och förklarade min situation, men fick inget svar.

Det var genom socialtjänsten i kommunen. Jag provade först en behandling i öppenvården som inte funkade och då tyckte min kontaktperson på Socialtjänsten att jag skulle prova behandlingshem. Beror säkert på vilken kommun man bor i, hur tillgången ser ut på platser osv. Det är ju inte gott om platser och de måste tyvärr sålla, både inom socialtjänsten och sedan ytterligare på behandlingshemmen.

Det går att söka sig till behandlingshem privat också. När jag bodde där var det minst tre stycken som själva betalade sin behandling och några som genom arbetsgivaren fick platsen köpt och betald. Men som sagt tror det beror mycket på vart man söker sig, om det finns platser osv.

Jag fixar inte tolvsteg och AA/NA mentaliteten så för mig var det helt värdelöst på Nämndemansgården. Det som hjälpte mig att bryta nu i höstas var en CRA-behandling genom Socialtjänstens öppenvård. Den var riktigt bra!

#7: Åh vad jag har bönat och bett om att få den hjälpen din son får! Ingen lyssnar eller bryr sig, avslag på behandlingshem vid 3 olika tidpunkter, efter att ha gjort långa och jobbiga utredningar. Man öppnar upp sig totalt och blottar sig för utredaren, för att få hjälp, men det blir avslag varje gång och man hänvisas till sånt man provat X antal ggr som inte har fungerat. Det krossar fan mitt hjärta att de inte hjälper mig med det jag behöver för att kunna ta avstånd från alkohol och droger, och att de inte bryr sig ett dugg om mitt liv eller min hälsa! 😢😰 Det spelar ingen roll vad jag säger, de vägrar bevilja mig en tid på behandlingshem. Jag måste komma bort från min vanliga miljö för att kunna fokusera på att bli frisk! De tror/tycker att boendestödjare, kurator, att gå på "stödsamtal" en gång i veckan, och gud vet vad, ska hjälpa!! För det första; en boendestödjare har inte kunskap och utbildning vad gäller missbruk!' Känns som att de tycker att det är onödigt att lägga resurser på mig pga att jag får öppenvård och andra insatser för mina diagnoser! (Exakt samma som din son, dvs ADHD och autism) Det hade lika gärna kunnat vara din
son som satt och skrev detta ju, kom jag på.
Ibland tror jag inte att de tar det här på allvar just pga diagnoserna!! Det är väl li

Börjar om: är det eventuellt diskriminering?? Jag vet inte. Förstår bara inte varför jag inte får den hjälp jag behöver, jag har provat nästan allt annat som finns!! VARFÖR ger de inte mig en chans med behandlingshem, jag är ju inställd på att verkligen försöka!! 😓😢 Det är grymt, ska DE få avgöra hela mitt liv, om jag ska få bli gammal eller tvingas dö i förtid?!

Många på nätet och vissa på nätet ger iskalla och fientliga svar, det är jag van vid men jag tycker det är hjärtlöst! när jag berättar om hur det är för mig!
Din son är nykter och drogfri för att han får den hjälp han behöver, och jag är kvar i det för att jag inte får det! Hur svårt kan det vara för folk som t o m själva varit i min nuvarande situation, att visa lite jävla empati och förståelse för detta faktum, för att snäsa att det är bara mitt eget ansvar och att jag bara skyller ifrån mig och inte vill ha hjälp?!? Att jag inte vill sluta för om jag velat det hade jag bara slutat!? Hallå liksom??

Obs inget som jag skrivit det senaste dygnet är riktat mot dig eller någon annan på forumet! 💟
Jag är inte arg, jag är bara väldigt väldigt ledsen!;💔

#20: Jag har ingen ekonomisk möjlighet att själv bekosta det, tyvärr. Det är bara genom att ta ett stort (jättestort?) lån eller att någon ideell förening/fond rycker in isåfall.
Jag blir helt slut av att behöva ta alla dessa kontakter hela tiden, att tvingas ha med så många olika människor att göra osv. Men måste kämpa för min egen skull och de jag älskar! Det är fullt upp hela tiden bara att vara människa ju, men jag ska kolla upp om det finns möjlighet till något sådant! 🙂

Jag har dock inte direkt jättehög kredittrovärdighet, så ett lån är tveksamt om jag kan få.

PS. jag har själv en son, som jag inte har vårdnaden om. Han är 9 år. Inte ens det tar de hänsyn till. Han skulle bli så ledsen om jag försvann, trots att vi inte träffas ofta pga många mils avstånd.

#21: Det har varit en kamp för att få den hjälpen. Sonen själv orkade inte att "bråka" Vi har legat på både Soc. och kriminalvården och bönat och bett om att få hjälp för sonen, men vi har fått avslag eftersom han är över 18 och har inte gått med på att läggas in. Efter sista överdosen han tog i December ifjol blev han tvångsomhändertagen med polishandräckning, han höll på att stryka med, och då först vaknade soc och ansåg att han nog behövde hjälp ändå.

Han blev belagt med först LPT sedan med LVM och blev skickad till behandlingshem i början på januari ifjol. Idag mår han ganska bra, men han sliter fortfarande med att hålla sig på "den smala vägen". Han har lyckats hittills, förutom två återfall på Cannabis.

#22: Jag förstår mycket väl att du är både ledsen och frustrerad. Ja du, jag reagerade på texten du skrev här ovan och jag känner mycket väl igen "processen". Vi har gått igenom allt detta för att sonen skall få hjälp, det stannar inte vid behandlingen och att han blir nykter och drogfri heller, utan det är även en kamp efteråt att hålla sig nykter och drogfri, och det kan vara mycket svårt om man inte har hjälp och stöd från sin omgivning, anhöriga eller vänner.

#24: Lån är nog kanske uteslutet, men kolla med olika fonder.

#25: Det måste vara jättejobbigt att känna att man intet kan ta hand om sitt eget barn, och det om något tycker jag faktiskt att soc skall ta med i beräkningen.

#27: Tack för din förståelse!

LiteAvVarje,, nu kommer jag att vara uppriktig (fast jag försöker göra det på ett ganska snällt sätt), inte för att vara elak utan för att försöka förklara en del av inläggen här på iFokus och "gilla"klicken.
Ok?

För det första: Du får gärna tänka att "Den där Lona (dvs jag) verkar ju vara helt dum i huvudet!!!" men försök även stoppa in en liten, liten tanke på att "Den där Lona" kanske inte menar att vara dum eller okänslig utan faktiskt vill hjälpa fast du inte uppfattar det så.

Det är, precis som du flera gånger har skrivit, ingen här som kan veta hur just du mår eller känner.
Däremot är vi rätt många som vet alldeles för väl hur det kan kännas när man mår åt helvete dåligt, när världen både rasar och slits sönder, när man själv slits sönder och det gör så jävla ont att man bara vill slita ut själen om den inte släpper ut sig själv och smärtan snart.
När det känns som att man är helt ensam, ingen som fattar hur man mår, ingen som fattar vad man menar och det går inte att få hjälp någonstans.

(Förlåt att jag svär, jag tror att du förstår varför!)

Jag tror inte att det är någon här på iFokus som inte förstår att du mår väldigt dåligt, däremot känner åtminstone jag att vi inte riktigt når fram till dig.
De flesta av svaren du får är försök att hjälpa, även om det känns som att vi "inte fattar" och mer eller mindre sparkar på den som ligger.

Jag har förstått det som att du har blivit sviken många gånger tidigare och har lite svårt att släppa in andra.
Men…om du försöker se inläggen utan värdering? Att du försöker se förbi de gamla sveken och fundera på om ett inlägg kanske inte är illa menat?
Att det är därför en del inlägg får "gillaklick", inte för att de är elaka och syftar på att trycka ner dig utan faktiskt är på din sida?

Låter det vettigt? Även om det är "det där puckot Lona" som skriver det?
Är det ok att släppa in en liten, liten tanke att inläggen är skrivna i välmening?

Och, om du vänder på det, att vi inte riktigt förstår en del av dina inlägg och att de kanske bara är skrivna i ren smärta men tolkas som att du kan vara lite otrevlig? Att det är därför det inte blir så många "gillaklick"? Inte för att vi inte gillar dig utan för att dina inlägg kan uppfattas fel?
Det här är som sagt inte tänkt att trycka ner dig, men om du läser en del av dina egna inlägg och tänker dig att det var någon annan som skrivit samma sak till dig, hur tolkar du dem då?
Går det kanske att uttrycka sig lite annorlunda, med en tanke i bakhuvudet att vi inte är ute efter att vara taskiga eller inte begriper något?
Det finns som sagt snälla människor men man törs inte klappa en igelkott som försvarar sig med alla taggarna utåt. Om du drar in dem lite, litegrann så vågar vi nog klappa dig lite försiktigt - och vi är faktiskt ganska snälla här på iFokus.

Du kanske tycker att det här inlägget är det värsta hittills men ta en sak rakt av: Det är för att försöka ställa upp och finnas här, inte för att trycka ner dig!

I vilket fall, ta hand om dig! ❤

/"Den där puckade Lona"

#29: Du är verkligen inte puckad och dum i huvudet, tvärtom är du väldigt smart, inkännande och uttrycker dig väl!

Den där liknelsen med en igelkott var bra, jag får tänka på den i framtiden när jag känner mig kränkt och när någon "kliver över gränsen" för vad som är behagligt för mig.. får se mig som igelkotten med taggar utåt (för att skydda sig!) och försöka dra in taggarna lite då och se vad som händer!

Jag förstår att det är depressionen som gjort att jag ser allting i svarta bokstäver och jag har alltid tagit åt mig av "allt", men jag behöver inte göra det! Jag behöver inte ta till mig eller ta åt mig varje gång jag inte håller med om något, och sätta igång att "rätta deras fel".
Har börjat med en ny antidepressiv medicin, som samverkar bra med mina andra mediciner, och jag känner och ser allting helt annorlunda trots att det "borde" vara för tidigt med tanke på att det sägs att det tar 2-3 veckor innan man märker resultat. Har väl tagit den 5 kvällar i rad eller så Sömnen är bättre och jag vaknar piggare och gladare.
Är man piggare och gladare så fokuserar man inte på negativa saker! 🙂 Men är man deprimerad så letar man överallt efter något att få ut sin frustration på.

Jag läste hela din text, kände efter och det kändes bra i kroppen. Läste igen, sov, och nu efter några dagar läste igen och det du skrev känns mer självklart, än som ett "aha".

Tack för att du tog dig tiden och engagemanget och förklarade så bra! 👍

#30: Det märks tydligt i skrift och uttal att du mår bättre 🙂 Jag håller tummarna för att du får fortsätta att må bra, att den nya medicinen fungerar.

#31: Tack ❣️🥰

#32: Däremot har jag mina grundvärderingar och jag kan bita ifrån när jag känner mig kränkt, överkörd etc. Det är så grundat i mig, så det är en del av det som är jag! Kommer aldrig att sitta och ta skit, hur bra jag än mår.

Jag går inte och tror att jag är speciell och att jag förtjänar särbehandling. Alla förtjänar att få känna och bli bemötta med den medmänskliga respekt som gör att jag "startar krig" när jag inte upplever att folk ger mig eller andra den. Jag har försvarat många som ingen annan har haft sympati för, stått stark i att jag är på "outsiderns" sida.. Jag är inte rädd för att folk inte ska tycka om mig, jag skiter faktiskt i om de tycker om mig eller inte, men respekt kräver jag, och alla borde kräva det istället för att syssla med people pleasing. Ser andra ta skit, ser och känner deras känslor men de är tysta och accepterar det bara.. Tragiskt måste jag säga! För mig är det självklart att ryta ifrån till den som man upplever behandlar en illa/får en att känna på ett sätt som är negativt. Har fått sparken från jobb pga detta. Trist men jag går iallafall därifrån med min stolthet och heder i behåll.
Förstår inte hur människor kan ta emot så mycket skit som de gör utan att protestera!

#33: Man skall aldrig ta skit från någon alls. Det gör inte jag heller. Jag är ganska hårdhudad, och jag kan nog ryta i om det behövs 😉