Prata med honom när han är nykter och kräv att han genomgår ett behandlingsprogram mot alkoholism, för han måste förstå att han är alkoholist och inte klarar att hålla sig till normal konsumtion. Alkoholism är en livslång sjukdom och han kommer förmodligen inte kunna bryta med alkohol på egen hand.

#1: Han förstår att han är alkoholist så det steget är gjort. Han är tyvärr skeptisk mot vård och är en enstöring.
Jag ska försöka tala med honom idag igen.

#2: Om han tror att han kan dricka ibland "som alla andra" och hålla alkoholintaget under kontroll har han inte förstått att han är alkoholist.

#3: Han tror ingenting utan förstår sitt beroende och säger själv att han är alkoholist. Det var jag som trodde att det skulle fungera med begränsningar. Jag tror att han inte orkar lämna sin inbillade trygghet från barnsben. Han fick alkohol redan som liten. Så det är ett enormt steg för honom, det är väl därför som jag inte har ställt ultimatum förrän nu.
Han behöver våga ta första steget. Och jag behöver finna kraft att stötta.

Läs på om "medberoende" om du inte gjort det. Låter som om du är i en sån situation.

När det gått så långt som det verkar ha gjort finns det tyvärr INGET du kan göra. Ni behöver hjälp utifrån från personer som kan och har erfarenhet av missbruk. Du har varken något ansvar eller någon skyldighet att ta hand om hela situationen, det är något ni båda måste förstå. Det innebär inte att du slutar älska och stötta honom, men att du faktiskt ser allvaret och agerar ansvarigt. Du kan och ska inte bära allt.

Det finns många sätt att söka hjälp på. Ett första steg kan vara att ni gemensamt funderar över vad som skulle kunna vara rimligt och vad för behov det finns. Det finns individuell behandling, gruppbehandling, behandlingshem, behandling genom socialtjänsten, behandling genom sjukvården, anonym hjälp genom AA och flera andra sätt. Börja nysta i det och hjälp honom hitta alternativ som kan funka.

Det finns hjälp även för anhöriga, så att du samtidigt kan få stöd och hjälp för dig själv. Att du tar hand om dig är extra viktigt för annars kommer varken förhållande eller du själv överleva.

#5: Tack Zadeira för ett fint svar. Jag har anmält mig till en anhörigsite idag så jag kanske får redskap där.
Tack.

Jag tror tyvärr att ditt val handlar om ifall en eller två personer ska gå under. Honom kan du inte rädda om inte det du gjort hittills har fungerat. Dig själv finns det däremot fortfarande hopp om. Tänk på allt gott du kan göra för dig själv, andra (och eventuellt hans barn) om du lämnar honom och koncentrerar dig på det som fortfarande finns kvar.

#7: Det är svårt att se min situation som du gör, men jag förstår ditt råd. Om läkarbesöket som nu är bokat inte leder honom framåt, kommer jag nog att lämna.

Det är sorgligt när det blir så men det är nog rätt beslut.

#2: Du har inget ansvar att ta hand om hans hyra eller andra åtaganden om du lämnar.
Ställ ultimatumet, antigen slutar han med alkoholen och går in på en behandling, eller så lämnar du honom helt och hållet.

Det låter jättehemskt, men jag tror det är det enda som hjälper nu.
Vi kastade ut ena sonen som hade fastnat i ett drogmissbruk, han tog till sig och är nykter idag.

#10 Just så att TS inte har nåt ansvar om hon lämnar. Det finns andra som ska hjälpa till med sådant, folk som jobbar med att hjälpa folk att få ordning på räkningar osv medan man jobbar på nykterheten. Folk som jobbar med att hjälpa folk tillrätta med svårigheter man inte fixar själv.

Sen ja, det är hemskt om det ska behöva gå så långt men det är tyvärr många som fastnar i missbruk som måste ner på botten innan de själva kan se att nåt måste göras.

Själv har jag hamnat hos kronofogden pga sms-lån jag tog till droger. Dagen då jag sökte hjälp hos soc för mitt missbruk fick jag träffa en från Skuld och Budget-rådgivningen som hjälpte mig börja rodda i det där och påbörja en plan.

#10: Jag tror inte ultimatum fungerar, utan att det är bättre att vara tydlig och berätta om sina planer i stället. ”Jag letar ny bostad och ska flytta ut när jag hittar en. Vill att du ska veta det så du kan planera också.”

#12 Jag håller med angående ultimatium. Är man i missbruk och beroende så kommer man antingen tyvärr antingen öppet välja alkoholen, eller börja ljuga och smyga med det och fortsätta dricka i hemlighet. När jag var mitt i missbruk fanns det ingen i världen som kunde få mig att välja bort drogerna. Inte för att personen inte betydde något eller jag verkligen älskade den, utan för att beroenden har sånt hårt grepp om en.

Jag vill göra klart och tydligt att det aldrig handlar om att man inte älskar den som ställer ultimatum, men om man tex hamnar i svår abstinens kan ingen kärlek i världen bota det och när man rent ut sagt fysiskt tror att man håller på att dö (för så känns svår abstinens) väljer man hellre att ta droger en gång till. Svår abstinens kan driva en till självmord pga hur fysiskt och psyksikt dåligt man mår under en avtändning.

Utöver det kommer känslan av att man som missbrukare sviker och att den man älskar har det bättre utan en. Får man då ett ultimatum som innebär att den personen kommer lämna en så tänker man att "jag förtjänar inte den här personen, klart den ska lämna mig, det är bättre så kan jag droga mig till döds för jag förtjänar inte bättre".

Ultimatum kanske inte fungerar som steg ett. Vi gav sonen det ultimatumet att han skulle sluta med drogerna eller så fick han flytta ut. Det slutade med att han blev utsparkad mitt i natten efter han hade suttit på sitt rum och fixat/blandat droger.

Det fungerade, då såg han att vi menade allvar. Jag tänkte att det kanske kan fungera så med TS sambo också.