Jo, så tänker jag också varje gång jag tar en bit godis. Efteråt. Jag skulle ju inte… Och jag borde inte. Jag vet att jag mår dåligt.

För mig funkar det bäst när jag är sträng mot mig själv. Jag vet att vissa säger att förbjuden frukt smakar bäst men så är det inte för mig. När jag är snäll mot mig själv, då blir jag sådär "äsch, det spelar ingen roll för det är gott" men blir jag arg och sträng då tänker jag "nej, ju sjuttsingen skärper du dig!"

Jag tror absolut att tankarna och hjärnan lugnar sig.. Men inte så länge man känner saknad och sorg. Så länge man sörjer att man aldrig mer kommer att kunna äta socker tex så har man inte accepterat tanken, och då kommer man fokusera på sin förlust… med allt vad det innebär.

Mamma blev allergisk mot alkohol (svullnade i halsen och så, även av vinäger, sockeralkoholer och smärtstillande medel) Den första tiden så saknade hon och sörjde. Det var jobbigt att gå bort och äta eller gå ut. Det var jobbigt att äta finmiddag hemma osv. Inte kunna ta en likör eller en irish coffie tex, när hon blev bjuden. Hon grämde sig massor. Idag, 10 år senare tänker hon inte på det. Hon lider inte, det bara är så och förresten finns det inget godare än mineralvatten och kaffe med mjölk..

Det tog henne inte 10 år att komma över tankarna, men så var hon tvungen att bryta helt. Hade inget direkt beroende (även om hon misstänker att hon höll på att utveckla ett [mormor och morfar söp]) 

Jag märker att min hjärna lugnat sig markant, men jag sörjer fortfarande.. och varje gång man faller tillbax i det gamla förlänger man processen eftersom hjärnan inte bara är fysiskt beroende utan flera plan är drabbade.

Vad är det man säger.. "det är lättare att vara abstinent än att bli det" och att det tar 6 månader av total avhållsamhet för att kalla sig abstinent.. Det är som vi mycket väl vet en lång och hård väg, men målet på den är inte bara att bli och vara abstinent -  det är att tillfriskna och ta sin hjärna och sina tankar tillbax, ta dem i besittning igen!

Tankarna och besattheten ger sig.. men det tar tid.. lång tid.

*kram*

Precis så är det det är mycket lättare att VARA abstinent än att bli det. Det är själva övergången som är jobbig. När man väl är fri är det inte så märkvärdigt eftersom man mår bra.

Ju längre man håller på och ju fler gånger man "kliver över" ju lägre blir tröskeln och därtill välslipad, så att man lätt glider över.

Helt sant margareta!

När jag var som smalast var jag i princip helt "abstinent" från socker och hade vant mig av med det abstinensen var borta och jag kände inte längre sug när jag var i butiken.

Tyvärr blev det höst o vinter och det sabbade allt för man började ju tröstäta för o pigga upp sig lite i mörkret o regnet osv.. dessutom kunde man ju inte gå ut i snöhelvetet så man fetta till sig bara av det.

Men iaf det tar ett slag längre för vissa men om du kan hålla dej från dina återfall så kommer du bli abstinent, det gäller bara att stå emot när det är som tyngst efter ca 1-2 månader så brukar suget avta o fösvinna mer eller mindre.

O du bor ju i de "snöfria " landskapen så du faller inte dit på samma sätt som mej.