Jag fattar precis och undrar bara hur många armar den där bläckfisken kan ha…

jag förstår oxå helt och fullt. Man måste verkligen passa sig när man trillar in i nya beroenden hela tiden.. Fixeringen är total..

Blir helt häpen, det är ju precis så det är! Tänk att du kan sätta ord på vad jag också upplever, det är helt fantastiskt!

Lullan1 är det något jag lärt mig så är det att man ofta upplever att andra skriver ner det man själv tänker. Jag blir ofta häpen över att läsa andras tankar för jag har haft exakt samma som han/henne i hela mitt liv och trott att jag varit totalt ensam med dom och sen visar det sig att alla gjort lika.

Ibland galna saker som jag gjort som någon senare berättat att de gjort och först då har jag insett att så har jag med gjort och trott jag var ensamast i världen med det.

Delar därför med mig av just en sådan historia. Ofta när jag varit inne i mina hetsätningsperioder så handlar jag hem MASSOR av skit och då pratar vi massor. Jag har totalt vräkt i mig men sen ibland kom jag på mig själv vad jag gjort och tänkt nej nu får du sluta och gått ut och slängt allt i papperskorgen. Sen kan det ha gått en timme eller två och ja, (helt pinsamt att erkänna) men då har jag varit tillbaka där i soporna och plockat upp det jag inte ätit upp för att äta igen. Det är skam det! I SOPORNA!

När jag idag läst mycket har denna historia återkommit hos många som lider av just mitt beroende och den har berättats exakt så som jag berättat den nu. Det har känts totalt främmande för mig att det faktiskt fanns andra som gjort samma. Så igen har jag fattat att man är inte ensam och man är inte galen……:)

Jag är beroende, det har jag insett på senare år, men jag har aldrig sett det som att jag byter beroende. Jag ÄR beroende, bara. Det är bara det att vissa beroenden är mindre hälsoskadliga.

Jag var inte sockerberoende som liten, men har alltid överätit. När jag flyttade hemifrån och fick egen ekonomi blev det mer pasta och bröd än kött, och därmed kom kolhydratberoende och candida. Kolhydratberoendet är väl det enda "riktiga" beroendet/missbruket, men jag vet att jag kan bli beroende av nästan vad som helst. Jag rökte i nästan 15 år, men slutade på dagen utan minsta abstinens när jag flyttade över beroendet i en emotionell bindning till mitt nyköpta hus. Jag har lyckats hålla mig från att bli alkoholist, men det har funnits perioder när jag gjort egna vinsatser och sedan har jag druckit en flaska medan jag lagat mat, med ursäkten att det ska vara vin i såsen, och sedan delat en flaska med min SO till maten. Har jag vin hemma kan jag dra i mig både två och tre dunkar på en vecka - så jag har inte vin hemma, och då försvinner begäret på ett par dagar.

Att köra fort, att träna hårt, att jobba mycket, att späka sig på olika vis eller vräka i sig - alltid är det något. Som till exempel att käka hundrafemitelva olika kosttillskott som ska göra en frisk från allt som kolhydratberoendet dragit med sig.

Periodvis är det jobbet. För snart ett år sedan började jag rida igen, och i sommar har det varit mitt beroende och jag inbillar mig att jag ska skaffa häst - fast jag fattar att jag varken kommer att orka eller hinna.

Åtta ton sten som ska flyttas från A till B tar hand om det addiktiva beteendet de flesta kvällar de närmaste veckorna.

Knäpp är jag! Det verkar som om jag måste leva med det. Fast det känns som ett viktigt steg att inse att jag är addiktiv. Då kan jag så att säga se objektivt på mig själv och lägga märke till felbeteendena. Och det hjälper väldigt mycket att kunna se hur fånig man egentligen är och skratta åt sig.

Ett annat viktigt steg är att inte bara inse för sig själv, utan också kunna formulera insikten inför andra. Eftersom jag är en fegis, känns det bra att kunna göra det anonymt bakom en Avatar. Det är väl därför man är anonym hos AA med flera.

Tack för denna sajt!

Jag är nog den sorten som lätt blir beroende av allt möjligt. Motion, dator, virka, sticka, osv. Jag är fanatisk till min läggning och hamnar lätt i den sitsen att jag överdriver. Likadant är det med maten. Sedan avtar lusten att fortsätta och så skall jag ha något annat. Jag vet inte om man kan kalla det direkt beroende men det blir lätt att jag inte kan låta blir när jag väl är igång.

Ja, vad säger man? Det är bara till att skriva under på detta. Matberoende, godisdito, har varit beroende av träning, har klara tendenser på shopoholic, blir besatt av mina hobbies (tex pärlor och korttillverkning), datorberoende i perioder… Ibland är jag tacksam för att jag inte blivit alkoholist. Det ligger liksom nära till hands. Det finns i släkten och jag blir ju beroende av en massa andra saker på ett litet kick. Att som Gronstedt säger, inse att man är addiktiv och erkänna det är ett bra första steg. Då ser man mönstert när det upprepas ännu en gång…

Min bläckfisk har ganska många armar och jag gör vad jag kan för att hålla en del av dem korta.

Sen jag förstod att jag är en addiktiv person har jag försökt att trösta mig med att det ofta är vi som är väldigt kreativa. Det gäller bara att uppmuntra rätt tentakler så att det blir något kreativt av det hela. Då kan man faktiskt se sitt beroende som något positivt

man byter beroende men på min make stämmer samma teori in på hans oro och ängslan. Han byter bara objekt han oroas över och det är ingen måttlig oro utan han ligger och grubblar och mår illa och målar upp skräckscenarion tills han bokstavligt talat spyr.

Jag har gett honom följande frågor. Varför vill inte du må bra? varför behöver du nåt att ängslas över?

Samma frågor behöver vi ställa oss. Varför vill jag inte må bra? Varför behöver jag det här sockret/alkoholen/drogen/maten/spelet/prylen m.m?

jag lovar er att när ni väl finner kärnan kan det bli urjobbigt att bearbeta eller så känns det bara en lättnad att inse varför. Och det kan bero på precis vad som helst.

Sedan jag började rida igen har jag fått en bild som beskriver min personlighet. Jag tänker mig att min "själ" är som en häst. En vild, ömtålig, otämjd häst, som är instängd i en hage. Mitt i hagen är det slät mark, men där finns knappt något att äta. Runt omkring finns stenar och stockar, traggtrådsstaket, återvändsgränder. Hästen springer åt alla håll, fastnar, trasslar in sig, gör sig illa, måste backa, blir räddare och räddare. Men om jag bara kan hjälpa den att hitta vägen över och genom och förbi hindren, kommer den att kunna sträcka ut och springa fritt, hur långt som helst, för egentligen är det en väldigt fin häst.

Just nu håller jag på att försöka få den att lugna ned sig så mycket att den kan stå stilla och sluta dansa omkring och jaga upp sig. Så ska vi se om den inte kan lita på mig så pass att den vågar följa med mig och leta efter en utgång … Fast den har slitit sig och sprungit ut bland stenarna så många gånger förut, så blir den i alla fall litet mer benägen att lita på mig för varje gång. Förr eller senare hittar vi grinden!

Det låter förstås schizofrent, men jag tycker verkligen det underlättar att betrakta mitt "jag", min "själ", mitt "själv" eller vad det ska heta som något mitt intellekt står fritt från och därmed kan påverka. Jag kommer på grepp och knep för att hantera mig själv - lär mig att klappa "hästen" på rätt sätt, så den blir lugnare.

tycker att det låter vettigt ja

#12 Det där tycker jag låter väldigt sunt och bra. :)

Summan av lasterna är konstant  brukar man säga och det stämmer nästan oförskämt bra för mig.

Det är väl det "bläckfisksyndromet" handlar om Kia eller vad tror du? Känner så väl igen mig i dina och Grönstedts tankar…

#15 Den devisen gäller ju för somliga, men inte för alla och inte i all evighet hoppas jag. Den kan ju inte gälla folk som är skonade från att vara beroende och bör ju inte gälla för någon som verkligen lyckats jobba framgångsrikt med att bryta sitt beroende, utan att byta och trilla runt. Men kanske att summan av potentiella laster är konstant för de som är beroende, men inte för andra.

Själv har jag varit abstinent från sockret/snabba kolhydraterna ett bra tag nu och märker att jag just nu trillat dit lite på internet vilket nog mycket beror på att jag inte givit mig själv tillräckligt av det jag behöver, framförallt social samvaro, på sistone. Men ibland kan det vara förälskelser, engagemang av olika slag, träning och annat. Har sugit på tummen, vilket känns jobbigt och pinsamt att skriva även här, sedan jag var liten och även det är en sorts beroende. Jag är lite kluven till hur jag ska handskas med det. Dels tänker jag att man behöver undvika alla beroenden för att komma vidare, och dels tänker jag att det kanske är bra det att kroppen ger sig själv lite vad den vill ha.