Hej Hera!

För mig hänger allihop samman och jag vet inte vilket som kom först faktiskt: jag har hetsätningsproblem, jag överäter och jag är sockerberoende. Det ena har antagligen närt det andra och skruvat upp det tredje… Men i vilken ordning vet jag inte. Känslomässigt (över-)ätande har jag med mig hemifrån och det är en stor bov, har jag kommit fram till. Nu går som sagt problemen hand i hand och jag tror att lösningen på dem är gemensam. Vikten ser ju ut som den gör pga detta, och den satsar jag på att den också kommer att lösa sig när de bakomliggande skurkarna slängs ut ur mitt liv.

Har du speciella saker du äter? Kan du försöka bryta vanan med TV-ätandet genom att göra något annorlunda? Jag har samma problem själv och vet att när jag tar med mig något pyssel i soffan (jag pärlar, broderar, gör egna kort etc) så är händerna upptagna och  jag varken kan äta eller kommer ihåg att jag ville äta. Ibland (alltför sällan) ställer jag motionscykeln framför tvn och trampar. Då känns det inte heller så frestande att äta samtidigt som jag cyklar :-). Försök finna nya vanor som utesluter ätande. Själv lyckas jag ibland och ibland inte, men jag ger mig inte!

Tror du att du saknar ngt salt i kroppen (ngn obalans som kan behandlas) eller är det helt enkelt så att din typ av cravings bara inriktar sig på salta saker, precis som många av oss triggar på socker?

Skriv gärna mer och berätta om dina erfarenheter!
/Linda

Jag är beroende av salt ist för socker helt enkelt. Och det bider vätskan i kroppen vilket får mig att se svullen ut. Vågar knapt visa mig ute längre, vakren för ävnner eller främlingar. Mår så dåligt över viktuppgången och svullenheten.

Letar faktiskt efter en motionscykel just nu på blocket. För det lär ju hjälpa så länge jag använder den. Och det här att göra annat framför TV:n får jag prova på.

Jag vet inte om det är hetsäter jag gör. Men jag äter något hela tiden. Min mage kan dessutom lura mig att jag e hungrig kort efter att jag precis ätit mig mätt. Egentligen är det suget efter att tugga och få i mig salt.

Kan sitta och tänka på hur jag förstör mig kropp sammtidigt som jag äter en hamburgare, eller äter pålägg. Ändå fortsätter jag. Jag mår verkligen dåligt över detta men kan ÄNDÅ inte förmå mig att sluta.

Ska prova din a tips iaf :)

jag kan rekommendera dig att äta mycket mindre kolhydrater för de är ena luringar som ställer till det med hungerkänslor och då åker det ner en hel del. Många som gått över till den kosten upplever också att de behöver mindre och mindre salt. Det kan vara en del av lösningen. Jag hoppas att det går bra för dig.

OKey

Jo, suget att tugga på någonting, att äta när man inte är hungrig och att fortsätta äta när man är mätt. Skriver under på alltihop. Jag överäter även när jag inte har hetsätningsanfall.

Jag skriver även under på känslan av att liksom stå utanför och titta på när jag vräker i mig och verkligen veta hur illa det är och vad det gör mot min kropp, men ändå inte egentligen vare sig kunna eller vilja stoppa det jag håller på med. Tröstlös känsla och samtidigt ett så enkelt sätt att bara fortsätta. Att intala mig själv att jag ändå är hjälplös…

Kolhydrattipset kan jag instämma i. Om man äter fett och proteiner istället så blir man helt enkelt inte lika hungrig eller sugen eftersom blodsockret inte svajar lika mycket upp och ner. Det är värt ett försök.

Äsch, nu har jag skrivit och suddat en mening flera gånger, för jag får inte fram det jag vill ha sagt utan att låta helt fnoskig. Så du får försöka läsa utan att tolka in en religiös eller pseudopsykologisk vinkling på det jag försöker få fram. Here we go.

För mig har det hjälpt att lugnt och sansat prata med mig själv om vad jag gör och varför, att sakta ner de invanda tankemönstren och verkligen titta på dem. Och att därefter, när jag blivit lugn och hittat en plats inombords där jag är den som bestämmer, där jag är stark och harmonisk, utgå från den platsen och använda den styrkan till att säga "nej, det är jag som bestämmer över mitt liv, över min kropp och inte det där ätbara som tycks ropa med en röst på 100 decibel. Jag vill inte äta det och jag tänker därför inte göra det. Jag tänker göra något annat." I mitt fall har jag i snart 5 veckor sagt åt smågodis att dra dit pepparn växer eftersom "Godis har ingen makt över mig." Jag ser säkert rätt kul ut i mataffären där jag trotsigt stirrar på godiset , sätter näsan i vädret och med en ljudlig fnysning vänder på klacken. Men låt folk skratta; det fungerar ju. På måndag är det dags för steg två i min avgiftning/tillfrisknandeprocess: då skall jag tala om för köpekakorna att de skall gå samma väg som godiset.

Vad jag vill ha sagt är egentligen att du måste vilja utan tvekan bli av med ditt beroende/din överätning. Inte lämna bakdörren öppen med "jag ska försöka, men…" eller "jag skulle vilja…" Säg med  versaler "JAG KAN, JAG VILL, JAG SKA!"
Och du måste hitta ett sätt som fungerar för just dig att en timma i taget säga "nej, jag är starkare än saltet/maten/etc". Jag är uppkäftig mot godiset. För dig kanske det fungerar bättre att meditera, att artigt men bestämt tacka nej till din inre röst eller att lösa korsord. Vad vet jag?  Fundera. känn efter och bestäm dig för att fightas - och för att vinna! Sätt upp mål - små delmål som du kan klara och beröm dig själv.
Hjärnan är förunderlig, för den bild vi målar upp av oss själva, av vad vi är och av vad som kan hända, ja, den bilden försöker hjärnan skapa i verkligheten. När jag dagligen säger till mig själv att godis inte har någon makt över mig, skapar jag ett positivt tankemönster som min hjärna vänjer sig vid och gör till en ny automatisk tankebana som på sikt ersätter den gamla tankebanan som sade att jag måste äta godis för annars dör jag, eller vad den nu sade. Jag omskapar min hjärnas bild av verkligheten och därmed omskapar jag min verklighet.

Långt blir det när man sätter Linda vid tangentbordet. Om någon orkade läsa ända hit är jag glad. :-)

God natt allihop, nu ska jag gå till sängs med en bok och somna med den äver näsan ;-)

När jag läser det du skriver känner man lite ljus i slutet av tunneln. Ska försöka tänka så!

Väldigt bra skrivet Linda.

Jag blir glad över att läsa att du känner att det finns ett ljus i tunneln, Hera. Du ska veta att vi finns här för dig till 110% och mer ändå. Jag känner väl igen mig i det du berättar, även om jag hade kak- och godisdelen oxå.

Mat var absolut mycket viktigare än efterrätter och kakor.. Salt ska vi inte tala om. Min familj gnällde ofta över att jag saltade alldeles för mycket, men det tyckte inte jag. Jag saltade till och med på extrasaltat bregott…

Hela det suget försvann när jag lugnade hjärnan med lc.. Det var som att allt hängde samman tätt, tätt med att jag eg inte tål kolhydrater, även om det visade sig på alla möjliga konstiga sätt..

Jag tycker fortfarande om salt, men jag är nöjd med mindre.. mycket mindre. Saltet i sig triggar inte mig i mitt ätande så det har jag kunnat ha kvar.

Jag fick rådet igår att tänka: Jag är frisk, jag är helad.. för att bryta det gamla tänket: Jag är reumatiker, diabetiker, matmissbrukare, sockerberoende, synskadad etc, etc.. Genom att ge sig själv en ny stämpel så att säga öppnar man möjligheterna för att det ska slå in..

Nu ska jag gå och äta och programmera om min insulinpump, jag har plötsligt sänkt mitt behov..

Härligt Ida

Att få programmera om pumpen alltså

#8.9 jo det är det.. och blodsockret har inte stigit heller.. =) behöver inte komplettera speciellt… är nere på snart 1/4 av vad jag startade på…

Jag är matberoende jag med inser jag ju när jag tänker efter. Jag har ju deltagit i massor av viktminsknings program med åren men när jag tänker efter så kunde man inte ge mig en påse morötter och tro att jag skulle ta en för då åt jag hela påsen även om det var morötter som jag inte är speciellt glad i.

Nu vet jag ju att det är mycket stärkelse i morötter så det hade säkert sin anledning men ändå morötter…..

Jag har varit, (och är naturligtvis fortfarande,) matberoende. Det har visat sig i hetsätande antingen jag mått bra eller dåligt, att döva känslor med mat har varit mitt behov, inte för att jag tror det fått mig att må bättre men för stunden har det kännts bra.

Bantat har jag gjort i hela mitt liv med både bättre och sämre resultat och det svåraste har varit att hålla vikten nere när man väl kommit dig.

Sedan februari nu i år kallar jag mig "nykter matmissbrukare", en omläggning av kosten har gjort att jag inte längre känner mig hungrig i samma utsträckning och har heller inte samma sug.

Jag äter gott varje dag, jäkligt gott faktiskt, inget svårt är det heller att hålla reda på vad man bör äta. Billigare blir det också när man bara susar förbi kolhydrathyllorna i affären.

Kosten jag äter är naturligtvis LCHF, den har varit min räddning det senaste halvåret.

Vikten då? Jo tack, det är bara bra med den. Jag har gått ner så jag är nöjd, det verkar som om min kropp inte vill släppa mer. Jag kan ju inte begära att jag ska väga lika lite som när jag var tjugo år, med ålderns rätt ligger jag på 5 kilo mer än då. Men jag är nöjd och oerhört lycklig över att må så bra som jag gör.

Förra helgen trillade jag dit på ett återfall, jag mådde inte bra av det, varken psykiskt eller fysiskt och jag tror att jag kommer klara det hädanefter.

Matberoende är jag naturligtvis fortfarande… alla behöver vi ju mat men så fixerad vid mat och tankar på mat som jag alltid varit är jag inte längre. Jag äter det som är bra för mig när jag är hungrig och för övrigt låter jag bli.

Jag känner mig mycket tacksam över att ha kommit så här långt i mitt beroende och jag önskar att alla hittar hit en vacker dag. Stöd och hjälp från liknande forum som detta är oersättligt, så härligt att få "lufta" tankar och sina innersta hemligheter till folk som förstår.

Kram till er alla!

Mona-Stina… Det är så jag känner med att få lov att dela med sig till människor som förstår. Det är så svårt ibland att prata med sina närmsta för det är inte alltid de förstår vad man pratar om.

Nykter matmissbrukare är ett bra uttryck. Dit vill jag med. jag är visserligen abstinent nu men jag faller fortfarande ditt då och då och jag vill inte falla dit då och då. Undrar om det alltid kommer vara så när det handlar om just mat att man ibland faller dit då och då?

Jag räknar mig också som matmissbrukare, där sockret utlöser ätandet. Hittar lätt orsaker till att äta. Sedan har jag perioder när jag kan låta bli och så har det varit hela mitt liv. Perioder av bantande då jag lyckats gå ner och sedan perioder av frossande och vikten har gått upp.

Efter min första VV-omgång höll jag mig på banan ganska länge och sedan släppte jag efter och vips så var allt tillbaka till det gamla frossande och övervikt.

Nu har jag hållit vikten och ätandet ganska bra med LCHF men går lätt över gränsen men inte så ofta och det är lättare komma tillbaka och forsätta på den rätta banan. . Det är lättare med kolhydratfri kost än annars.

Det kan ju vara bra att berätta vad era förkortningar är för ngt?

VV
LCHF

Och eventuellt andra viktminskningshjälpmedel.

VV = viktväktarna

LCHF = low carb high fat    massor av info om det hittar du på kolhydrater ifokus