Precis, det är jätteviktigt att man inte fokuserar för mycket på det (man själv tycker) är negativt, utan försöker se på sig själv med andras ögon. Det är jättesvårt, men nyttigt. Vi är inte så tokiga ändå, som vi tror!

Så är det nog för alla med övervikt. Man fokuserar på den så att man glömmer att man är en människa som alla andra med massa fördelaktiga egensskaper.

Mycket bra att du påminner oss om detta.

Om någon kommer och säger något positivt om mig, angående jobb eller kläder, jag vad som helst och blir jag väldigt överraskad. Även om jag inte är så jätteöverviktig längre så har jag den bilden i huvudet fortfarande, tyvärr.

Mja, med mig är det tvärt om, jag blir förvånad ibland när folk kommer och pratar så där medkännande och nedlåtande med mig om vikt, för jag har aldrig deep down fattat att jag är tjock … Blir också förvånad ibland när jag ser mig ett skyltfönster, för så där ser jag absolut inte ut!

Är väl däför jag inte tagit itu med detta förrän jag fattade att jag hade andra kolhydratrelaterade problem, som candida.

#3 När jag ser mig i ett skyltfönster så tänker jag oj, jag är ju inte så tjock. Här är det alltså tvärtom. Jag har nog alltid varit mullig eller tjock så det sitter i huvudet och vill inte försvinna.

Jag förstår på ett sätt. Själv har jag aldrig tyckt att jag är tjock direkt MEN jag har svårt att förstå hur folk kan gilla mig överhuvudtaget. Ibland känns det bara så konstigt, passar inte in nånstans och känner mig rätt så ful, korkad och värdelös. :(

Men tjock känner jag mig inte. Alltid något va? :P

Härom dagen på jobbet så var det en arbetskamrat som hade stött på en grupp amerikaner på tåget och hon förklarade ingående hur stora de var. "Typiskt amerikaner" Men jag blev ledsen och tog åt mig, för jag ser mig själv som så stor, trots att jag kanske bara väger hälften så mycket och jag tror att alla andra ser mig så också.

Jag har lärt mig en övning som jag har börjat med för att försöka förbättra min självkänsla och inte fokusera så på övervikten. Kortfattat funkar den såhär:

Blunda och tänk på en person som tycker om dig, se personen framför dig och hur den personen ser på dig. "Kliv ut" ur dig själv och kliv in i den personen och se dig själv ur hans/hennes ögon. Se de positiva saker som den personen ser hos dig. Kliv sedan tillbaka in i dig själv och behåll den känslan en stund. Öppna ögonen.

Ungefär så - det är inte lätt men om man övar tror jag att det kan hjälpa mycket.

Jag kan inte stå i en spegel och se hur stor jag är. Mina ögon spelar mig ett spratt där. Men när jag ser på film och foto ser jag ju hur stor jag verkligen är.

Men jag vet ju vad vågen visar samtidigt. Men jag blir ofta illa berörd när folk pratar nervärderande om någon som är stor för det slutar alltid i att jag sitter och funderar på om vad den personen måste tycka om mig. Det lustiga i det att ofta verkar de inte bry sig om att jag är stor och kanske borde visa lite hänsyn. Jag blir ledsen när jag tänker dom tankarna fast att kommentarerna inte är riktade till mig.

Vette den övningen ska jag ta till mig. tack

Tänk så här: Om de inte känner att de behöver ta hänsyn, kanske du inte är så stor i deras ögon?

nej det är just det jag tror ibland . För de ser andra bitar i min personlighet som de gillar och då fokuseras det inte direkt på min övervikt den bara finns där för det är jag känner de då. Plötsligt blir det inget negativt att ha övervikt när man är Kia liksom

Det kanske är så positivt att vara Kia, att ingen ser övervikten !

haha… Nja om det är positivt att vara Kia så har jag inte upptäckt det än.. Kanske når man dit en dag.

Men Kia, menar du det? Några positiva saker med Kia måste du väl själv känna? I går kväll när jag låg och funderade kring det här med livsglädje (som jag ju lider brist på) så försökte jag tänka på saker jag skulle sakna (alltså saker som rör mig, inte saker som jag gör för andra för det är jag ganska bra på överlag) om jag inte längre fanns… och först hittade jag inte en enda! Men sen när jag verkligen ansträngde mig så kom jag på flera saker som jag skulle sakna om jag verkligen inte fanns!

Det var en jättebra övning för det visade mig ändå att jag visst har glädje i mitt liv och att det finns saker som är värda att leva för.

jag kan visst se positiva saker med mig själv när jag sätter mig ner och funderar. Har nog bara en negativ dag idag….

Får alltid negativa dagar när jag ska ur sockerhärvan.  Ska göra den övningen oxå :)

Jag känner också sådär att ´"hur kan folk prata illa om överviktiga när jag är i närheten, hur okänslig får man vara". Men jag tror nog att mina vänner och arbetskamrater inte ser mig så eftersom de känner mig.

Jag har mycket svårt att se positiva saker med mig själv för det mesta. Det är verkligen något man måste jobba med, men ibland vet man bara inte hur.

Kia: Om du bara visste hur mycket det här forumet betyder för oss som är här. Var stolt över vad du skapat här!

Kramar!!

Jag ser inte så ofta varken positiva eller negativa saker med mig själv. Jag tror att jag är mer eller mindre "borderline Aspergers" och ser inte mig själv alls - jag bara är. Innanför mitt gränssnitt mot omgivningen, i mig själv, har jag ofta mått rätt bra, men i och utanför det gränssnittet har det skitit sig rejält på många vis.

Det jag har och gör i och för mig själv är jag stolt över och mår bra över. Det dåliga självförtroendet, känslan av att vara utanför, mobbad, oälskad, misslyckad … finns liksom i ett annat rum, en annan del av mig. När jag är ensam hemma i mitt älskade hem, i och med mig själv, mår jag oftast bra.

Kanske andra kan ha nytta av att skapa ett rum för självet att må bra i, även om man inte har det inbyggt? Jag tror mitt är medfött, men det tar tid att lära sig att hålla sig där och inte i det "misslyckade" rummet. Och det är svårt att sticka ut näsan för att ta del av de goda relationer som ändå finns.

Beroendeproblemet är i ytterligare ett annat rum, en bubbla där inga tankar på konsekvenser eller förnuft får plats.

Jesses, jag är visst schizofren också!