Nadia, Jag känner så väl igen mig i det du skriver här. Det enda jag aldrig dock lyckats med är att nå någon målvikt jag har alltid fallit på vägen. Men jag har också fokuserat alltför mycket på att gå ner i vikt. Bara jag går ner i vikt så ordnar sig resten. Men gör det det egentligen? Antagligen inte för har jag inte fixat det i skallen innan lär inte en viktminskning göra susen det fattar jag också. Eller det fattar den friska Kia . Den sjuka delen av mig vill inte alls lyssna på den sidan.

Fan, när jag gått in i dieter så har jag räknat i förväg hur mycket jag ska gå ner per vecka och sen har jag total misslyckats och så ändrar jag på reglerna. Jag ändrar alltid på reglerna när det handlar om att minska i vikt. Ständigt ger mig själv ursäkter för att äta.

Vikt tankarna är så många och tar också upp mycket i mina tankar. Om jag bara går ner så kanske…. bla bla bla bla.. Det är inte det som i första hand är viktigt. Svårt att inte se det så dock när man inte fokuserat på något annat hela sitt liv…..

Hoppas att din behandling kan få dig att se något ljus i den mörka tunneln….

Jag känner också igen mig. Förutom att jag int lyckas gå ner..

Pa ett satt ar jag glad att jag kom ner till "normalvikt". Det va jatte roligt med klader, kroppen kanns lattare och bekvamare, mer uppmarksamhet, komplimanger. Hade tarar i ogonen av lycka nar jag provade jeans!

Men jag hade ocksa manga stunder av tjockangest. Aven fast folk jag inte traffat pa lange knappt kande igen mej. Kunde inte se att jag gatt ner 25 kg. Ville ocksa ga ner mer. Bara 5 kg till och en storlek till, da skulle jag bli nojd…

Fick ocksa mycket angest eftersom jag spenderar sa mycket tid pa att tanka pa dieter, viktminskning och dagdrommande om nar jag ar "klar". Visste inte riktigt vart jag skulle ta vagen och vad jag skulle tanka pa nu. De hade stor del i mitt atergaende till missbruk, det anda jag vet hur man gor…

Det varit hart att ga upp 15 kg pa lite over tva manader. Frossat som en galning och gatt upp sa mkt aven fast jag kraks ibland.

Eftersom jag slangt mina klader som var for stora sitter jag nu med en garderob som inte passar. Har ett par jeans, som ar sprickfardiga och ett par kjolar att ha pa mig.

Det har ocksa varit hart att marka skillnaden pa uppmarksamhet av killar. Sjalvklart inte hela varlden, men jobbigt att sjalv fa uppleva hur ytlig varlden faktiskt ar. Det ar inte bara en illusion i mitt huvud.

Men iallafall, det jag ville saga ar att det som alltid fick mej abstinent forut var att det var det anda sattet att ga ner i vikt. Nu har jag dock upplevt det och vet att allt tyvarr inte ar sa grymt som jag trodde. Att bara gora det for viktminskning funkar inte langre. Och att gora det for mig sjalv har visat sig svarare an vad jag nansin trott…

Nadia: Det gör ont i mig när jag läser om hur du har det.. Har oxå liknande ätstörningar i bagaget. Bantat och kräkts och hetsätit om vart annat.

Det värsta (eller bästa om man är mitt uppe i det) är känslan av befrielse av att kräkas.. Det var det svåraste att sluta med.. Men när jag la av med det kom sockrets ångestdämpande effekter ännu mer, och jag sockerknarkade mer och mer.. allt för att slippa vara medveten om att jag hade problem

När jag fick diabetes gick jag hem och åt kalaspuffar och chokladbollar tills jag nästan tuppade av till följd av sockerfylla och högt blodsocker..

Här är en till som också känner igen sig, men som inte lyckas gå ner.

Oj, tjockångest… det var huvudet på spiken vill jag lova!! Jag känner igen alltihop utom att jag inte klarat att gå ner trots att jag ätit mindre och mindre… Har börjat förstå att det är stressen= kortisolen som gör att jag inte går ner i vikt… och den triggas sannolikt av ångest! Jag har hela mitt liv förträngt att min övervikt handlat om känslor… jag har blivit förbannad på alla de mängder av alternativmedicinare jag sökt hjälp hos som samtliga sagt att det handlar om mina känslor!

Varför? Jo därför att jag stängt av mina känslor så länge så att jag inte känt dem längre… "klart att jag inte mår dåligt av känslor, jag känner ju inga…" Och hur tar man hand om känslor man inte känner och inte hittar?

Nu har jag gått på healing hela sommaren och peppar peppar verkar detta bryta igenom till och med mina barriärer :-) så nu hoppas jag igen…

Tyvärr är det väl så också, att stress och ångest leder till både viktuppgång och att man tröstäter. :(

#6 Dina känslor finns därunder oavsett om du känner dom eller inte. Det är det som påverkar så negativt och destruktiv, för dom VILL upp till ytan.

Jodå, det har jag begripit med även om jag gjort motsatsen till att tröstäta… jag har straffbantat och strafftränat istället! Jag har lärt kroppen att slå av, stänga igen, låsa osv om känslorna så fort de försöker titta upp så länge så det sker med automatik idag och är således inget viljestyrt längre! Därav problemen! Det funkar inte längre så att jag kan säga ok, kom fram nu då… för kroppen stänger och så fort de pockar på får kroppen fullkomlig panik.

problembarn, ååh, vad jag känner igen mig! Jag var hårdast i stan, kände inget, varken fysiskt eller psykiskt, kunde ta allt, jag varken skrek eller grät, hur mycket stryk jag än fick. Jag lärde mig till och med att uppsöka situationer där jag råkade illa ut, för att jag på något sätt njöt av att visa att inget och ingen kunde beröra mig.

Så blev jag äldre, började jobba, fick ett "vanligt" liv utan utmaningar, började äta i stället för att svälta, blev fetare och fetare, utvecklade candidasymptom, panikångest, mardrömmar, klassiskt posttraumatisk stress-syndrom.

Med tiden, kärleken, kosten har det börjat lätta. De sista åren har drömmarna ändrat sig från att jag flyr till att jag slår tillbaka, och det är så skönt! Fast den allra sista tiden vänder jag mig bort från hotet i drömmen med ett skratt i stället, för det är inte värt att varken ta strid med eller vara rädd för, och det är ännu skönare. Efter att i många år ha varit oförmögen att minnas något utan ångest - inte ens vad jag gjorde för fem minuter sedan, efter år då jag lärt mig att ta sikte någonstans långt borta när jag går, så jag kan fortsätta gå även om ångesttunneln blir helt svart (för ingen utanför får ju se hur det är fatt), så har jag nu en del sociala sammanhang där ingen vet att jag är en paria, utan behandlar mig som en vanlig människa.

Men faktiskt, det FINNS ljus, jag lovar. Ha inte för bråttom, varje minne du kan möta är en seger, även de som inte är laddade. Jag har inte lagt upp mitt liv så att betyder något för andra. För mig har det som hållit mig uppe alltid varit en absolut övertygelse om att jag inte är skyldig och inte ett offer, och om att "de" inte ska få besegra mig - men då är det inte lätt att plötsligt leva utan fiender.

Numera är ångest och flashbacks mycket mindre laddade, jag kan se episoderna som läskiga filmer ungefär, vågar titta på dem litet närmare och börja försöka förstå vad det är som skrämmer mig. Minnen dyker upp och jag börjar försöka titta på dem, utan att direkt smälla igen dörren.

Hoppsan, nu gick jag visst igång rejält, men jag vill egentligen bara säga: *kram*. Jag kan i alla fall cyber-hålla i dig litet är du inte orkar själv, så slipper du paniken den stunden.

Åh Tack för omtanken Gronstedt (är inte så van)!!

Jag ryser när jag läser eftersom det är så mycket som är lika även om vi bitvis hanterat det olika.

Det du skriver om drömmar känns extra intressant! Sedan jag började säga nej, först och främst till min syster, så har jag drömt en icke sinande ström drömmar där jag hotas till livet. I början var det min syster och varje gång jag sa ifrån så hånskrattade hon åt mig tills jag grät och låg på marken av förnedring. I sommar under healingen har jag varit hotad till livet i drömmarna, nu har det åtminstone tillfälligt upphört.  

Jag får försöka göra som du när ångesten kommer… känna på känslan och låta den passera.

Min psykiater sa en gång en riktigt bra sak, ja hon har sagt massor men det här är en av dem: Du är inte dina känslor och dina känslor är inte Du. De är just bara känslor, de kan inte göra dig något ont om inte Du låter dem. Låt inte känslorna bli Du utan låt känslorna anpassa sig efter det Du vill med dem! Det här tänker jag ofta på när jag blir rädd, det är bara en känsla, det är inte jag! En känsla kan inte göra mig nå't…

Tack igen och stor kram tillbaka, sköt om dig Gronstedt!!

Känslor är nog så läskiga… men som sagt bara känslor..

Läste någonstans att en normal känsla spontanvarar i mindre än 10 minuter om man inte håller kvar den…

Jag tror på det där att se på sina känslor och minnen, på avstånd om det behövs, men se dem och låta de passera…

Tack Gronstedt och Problembarn..