Vilka kloka ord!

Som sagt; när man smyger med sitt ätande då är man snett ute. Precis som jag… Min hjärna är felprogrammerad, så att när jag av någon anledning skall vara ensam hemma en kväll, börjar jag genast planera vad jag skall äta när jag är "utan övervakning". En lång lista görs upp, jag handlar hem - i lönndom - och blir helt urflippad om min ätarkväll går om intet. Oj, vad illa det låter när jag skriver ner det. *skäms* Blir ätarkvällen av, äter jag tills jag nästan kräks och somnar full som en alika.
 
Flera gånger genom åren när vi har haft en halvfull påse med chips (eller kakor eller godis etc) hemma, så har jag ätit upp dessa chips (kakor, godis etc) och sedan fått rusa iväg till affären, köpa en ny påse och äta upp lika mycket i den som det var taget ur den första påsen - för att inte maken skulle märka att jag hade satt i mig den första påsen… Var hamnar det på skalan för knäppigt beteende?
 
För cirka tio år sedan erkände jag för första gången för mig själv att jag har ett sjukligt problem med mat och sökte faktiskt hjälp på en klinik för hetsätare. Jag fick en telefonsvarare i örat som meddelade att de hade semesterstängt och önskade mig en glad sommar. Jag flippade ur totalt. Det är enda gången jag har försökt söka hjälp.
 
Jag tänker nu ta mig ur träsket av hetsätning och sockerberoende (kolhydratberoende) och viktökning. På egen hand. Igår berättade jag för maken att jag inte har ätit smågodis på 4 veckor. Han blev synnerligen imponerad. Jag blev dock en aning stött över at han inte har märkt det. Vi har haft godis hemma och jag har inte rört det. I vanliga fall blir jag glad för att han inte märker vad jag sätter i mig… *aldrig nöjd*
 
 /Linda

linda-pinda, det är ju mig du beskriver! "Min hjärna är felprogrammerad, så att när jag av någon anledning skall vara ensam hemma en kväll, börjar jag genast planera vad jag skall äta när jag är "utan övervakning". En lång lista görs upp, jag handlar hem - i lönndom - och blir helt urflippad om min ätarkväll går om intet. Oj, vad illa det låter när jag skriver ner det. *skäms* Blir ätarkvällen av, äter jag tills jag nästan kräks och somnar full som en alika."

Ja kära nån. Jag föreslog att min skulle steka pannkaka till barnen för att jag skulle få äta det som blev kvar i ett obevakat ögonblick. Då var jag ändå MEDVETEN om mitt beroende och hade kommit en bit på "gatan" bland alla hålen.

Linda-pinda- grattis till att det går så bra! Och till att ha tagit ett bra beslut. Lycka till!

kan berätta om min väninna som köpte fem wienerbröd med sig hem. Åt upp tre på vägen och när hon kom hem sa hon till maken- Titta älskling! jag har köpt var sitt wienerbröd till oss!

Gissa om vi skrattar åt det idag.

Koka chokladkola och äta direkt ur kastrullen. Japp, hag gjort det också. :P

Det värsta är väl att ha sånt sockersug att man sticker ner fingret i sockerpåsen?? Fy…

Eller att käka upp ett helt paket Dextrosol på 5 minuter. Jäklar vilken kick det ger! Och hur illa man mår 10 minuter senare. :(

Känner igen det mesta som skrivs här. Speciellt när man är ensam hemma , då är det fritt fram. Kan ramla dit fortfarande även om det händer  inte så ofta nuförtiden.

OO ja.. speciellt när man var ensam hemma, då gjordes det kaksmet, och sen en till som blev kaka och mackor till förbannelse, och godis och chips… Smygandet känner jag igen

 Som diabetiker måste jag alltid ha dextrosol tillgängligt. Får jag känning som är tillräckligt djup så måste jag äta socker (har trillat dit rejält på det) MEN man behöver aldrig ett helt paket. Eg räcker 3 bitar och ett glas vatten så det går extra fort. Men lika fullt är det hela paketet man trycker i sig.

Försökte tom övertyga min man att jag "behövde" oboy vid känningar, jos var inte tillräckligt sött… *hmpf* Sen hällde man i sig tre-fem glas oboy, massa macka, kaka eller riskaka med söta pålägg så man var tvungen att kompensera med 10 nya enheter insulin och ändå vakna med höga sockervärden

Jag kan ALLT om sockerkicken man får av dex… det värsta är att jag inte mår illa.. Blir bara full - full så det snurrar.

Kommer man någonsin kunna bryta sitt sockerbegär om man någon gång då och då måste äta dextrosol? Nu är det inte knarkaren Ida som pratar, utan den som inte vill knarka mer…

Somna full som en alika , ja, det har man gjort många gånger. Sen vaknar man mitt i natten med kaksmulorna i mungipan , usch det låter inte klokt nnär man skriver ner det såhär ju.

Hm!!! När jag läser era inägg här känns det nästan som ni alla är inne och har rotat igenom mina minnen på något sätt, för ni vet ju precis hur jag gjort.

När man väl skulle bli störd i sitt ätande så blir man vansinig och det är ju helt sjukt. Skulle jag vara ensam hemma så handlade jag också groteskt mycket som jag gömde tills alla lämnat hemmet och sen tog jag fram det så fort de stängt dörren.

eller varianten man är så sugen och mannen ska bar ut o handla något och när han går så rusar man fram till kylen och tar fram det man vill ha och sen står man i fönstret och spanar och äter samtidigt för man vill inte bli påkommen för då skulle skamen bli påtaglig….

Känns som ni känner mig utan och innan och redan vet alla mina hemligheter. Men jag inser att många vär samma hemligheter.

Sockerkoma kallade jag det för när jag la mig raklång på sängen och somnade efter middagen, som jag ätit trots att jag fått i mig en "Big Mac & Co" via Drive Thru på hemvägen, för att jag inte skulle överleva hemresan annars.

Sockerkoma är ett bra ord men jag fick det både för och efter maten. Ibland kunde jag knappt hålla mig vaken den sista stunden innan det blev mat igen och sedan belv man så trött när man ätit så då ville man sova då också. Undrar hur nära diabetesen man var då?

Diabetesen har säket lurat runt hörnet på oss flesta.

sockerkoma eller paltkoma som jag också hört det kallas var ju något man hamnade i varje eftermiddag mellan lunch och kaffet. Det är många som går och köper en söt kaka till kaffet för det tror att de vaknar till livs igen. Det kanske de gör en stund men somnar igen lite senare….

Just diabetes är jag klart orolig för att jag ligger väldigt nära. Jag har inte varit hos någon äkar, men jag har läst på en del och jag känner ju av min blodsockerkurva jättetydligt. Med tanke på det borde jag ju naturligtvis bryta tvärt med allt vad kolhydrater heter, men jag har försökt sådana strategier förut och jag misslyckas varje gång. Det blir för mycket fokus på vad jag fölorar. Därför känns mitt nya sätt, att ta bort en sak i taget i femveckorsintervaller, mycket bättre. Då ger jag mig tillräckligt med tid för att göra det till en vana att inte äta just den saken. smågodis sakna jag ju inte alls nu, och det är stort skall ni veta!

Lunchkoma kallar vi det här och den kommer ju typ varje dag. Jag har ju försökt att äta lchf till lunch på jobbet (och ballat ur pga av alla diskussioner och kommentarer) just för att lsippa somna över tangentbordet på eftermiddagen. Det hjälper ju uppenbarligen, men jag orkar inte med alla samtal om min mat. LCHf är mitt naturliga val för ett friskt liv, men jag tar det som sagt ett steg i taget och börjar med attp locka bort sådant som de flesta är överens om att det är onyttigt (= godis, kakor, läsk).

Diabetesrisken funderade jag ett tag på att läsa av själv genom att köpa mig en blodsockermätare, men även om apparaterna är hyfsat billiga kostar mätstickorna för mycket för att det ska kännas kul.

där har du ju ett utmärkt argument vid lunchen om maten- "Jag vill slippa somna vid tangentbordet i eftermiddag därför äter jag det här". Och berätta att det kallas för sockerkoma det man får och du inte vill ha det så o din kropp längre.

Ditt sätt är ett bra sätt tycker jag med femveckorsintervall.

Ja, det är nog bra med alla kostförändringar man gör att ta det stegvis. Kroppen tycker inte om drastiska förändringar av maten över kort tid. För min del slutade jag med socker och andra snabba kolhydrater på en gång när jag väl bestämde mig, men det var efter ett år eller så av att försöka att inte köpa godis eller kakor utan bara äta sådant jag blev bjuden på, vilket inte alls gick då jag föll tillbaka hela tiden. Men säkert gjorde detta år av försökande ändå att det blev lättare när jag bestämde mig för att sluta helt. Kanske därför jag inte haft ett enda återfall och det har gått snart ett och ett halvt år.

Jag är så lycklig lottatt att jag aldrig har varit på SÅ fel väg att jag har smygit runt. Så långt kom jag aldrig som tur va, och tydligen har jag haft mycket tur.

Jag tror att ni alla kommer klara att ta er ut av detta beroende av socker. Pepp pepp, ni är duktiga, stärka, ni har insett erat problem och det är många steg åt rätta hållet! *hejar på sidolinjen*

Precis som Linda-pinda beskriver det hade jag det under 5-6 års tid under 1980-talet.  Då var ordet "sockerberende" inte uppfunnit och jag fattade inte vad jag höll på med, tyckte att jag bara hade "ryggrad som en rutten banan" som inte fixade att låta bli proppa mig med onyttigheter och som inte kunde vara smal.  handlade godiset i olika affärer för at expediten inte skulle veta hur mycket jag åt (!) eller låtsades att jag skulle handla til nåt kalas eller nåt och bad om separat kvitto för alla onyttigheterna.  Smög med det så pojkvännen inte visste att jag åt det.  Nångång hände det att han hittade ett paket kakor som jag snabbt knuffat in under soffan "oj,har det ramlat ner"…. sa jag. Tänk om dethär forumet funnits då, det hade varit en hjälp!

Jag blev nykter samma dag som jag kom på att jag var gravid.  Det kändes jätteviktigt att barnet skulle få nyttig mat. Min egen hälsa hade inte varit tillräcklig viktigt.  Började gå långa promenader varje dag, åt nyttig mat enligt kostcirkeln vid regelbundna måltider och mellan måltiderna bara nån enstaka frukt, morot eller knäckebrödsbit.  Kom in i goda vanor och ut ur de dåliga.  Och så har det fortsatt sedan dess, det var 16 år sedan nu… och nu funderar jag stort sett alldrig på sånt längre.  Men jag har lärt mig att jag är en besatthetsperson…  det växer jag inte ifrån,men jag är medveten om det..

Där blev jag tvärtom. När jag blev gravid med mitt första barn då slog det helt bakut. Jag försökte verkligen vara hälsosam i början för det hade jag hört talats om att man skulle inte äta för två. Jag blundade helt för det. Jag åt och t och åt och för första gången åt jag öppet också för på något sätt var det okej att äta när jag var gravid. Jag kunde skylla på det och jag kunde också skylla på att man ska faktiskt gå upp i vikt när man är gravid. Men sen kanske man ska sluta när man på banavårdscentralen slutar väga en för de inser att vågen kanske inte skulle räcka upp till min skala Hm!!! Nu skäms jag…..

Ännu mer skäms jag när jag säger att jag skulle amma sen och kunde ju se att min dotter fick ont i magen många gånger pga det jag ätit ändå kunde jag inte låta bli det utan åt iallafall. Känns helt hemskt när jag skriver det här. Jag tappade kontrollen helt med andra ord vid båda mina graviditeter. Suck!!!!

#6  Det där med wienerbröden skulla kunna ha varit jag. På ica här brukar dom ha 3 för 18kr, en dag hade dom 5 för 20kr. Kom hem åt tre, skulle säga till sambon att jag hade ätit 1 och att vi skulle ta en var av dom som var kvar. Skämdes såå, sa som det var. Än så länge har jag tur, har en jävla ämnesomsättning så det syns inte på mig hur jag håller på. Försöker ta tag idet och tex, köpa ramlösa istället för dricka och göra popcorn istället för att moffa i mig en massa choklad. Har faktiskt märkt att jag inte har samma sug som innan. Men ibland bara måste man ha choklad, då finns det inget annat som hjälper.

När jag var gravid sista gången lärde jag mig att chokladbegär KAN ha ett samband med järnbrist.

Värt att kolla kanske, eller helt enkelt äta Hemofer från Apoteket, den tycker jag är skonsam mot magen.