Bara en sån sak som att du tänker på detta får mej att tycka att du verkar vara en bra och omtänksam mamma. Man kan nog inte göra så mkt mer än sitt bästa och sedan finnas där för barnen då dom behöver sin förälder.

Bara var dig själv och njut av barnen. Hur du än gör kommer du ändå att få höra det när de blivit tonårsrevolutionsåriga!

Min dotter har nu berättat för mig att hon har komplex för sin vikt (63 kg och vältränad) för att jag alltid har bantat och hon vetat om att jag gått på VV. Jamen, vad skulle jag gjort då? Jag förstår att man kan sätta griller i huvudet på barnen om man är normalviktig eller smal och klagar, men jag tror ändå att om man nu är för stor, så är det viktigare att visa att man försöker göra något åt det än att låtsas som ingenting.

Jag tänker ofta på detta, att jag vill försöka undvika att föra över mitt eget beroende av kolhydrater till mina barn. Det jag försöker göra är att först och främst läsa av mig själv. Vilka situationer var/är det som triggar mig?

Hos mig var det så att jag bl.a skapade en ovana att äta framför TV:n, vilket innebar en automatisk omedvetenhet om vad och hur mycket jag åt. Slutsats: ingen mer mat framför Bolibompa på kvällarna för barnen! (Jag försöker undvika det själv också, oftast blir det bara thé framför TV:n efter att barnen lagt sig.) De kan någon enstaka gång äta framför TV:n vid något festligare tillfälle, men absolut inte så det blir en vana.

Ett annat problem jag hittat hos mig själv är min dragning till mjölprodukter (främst bröd och pasta). Jag låter aldrig mina barn få äta en måltid som i huvudsak består av kolhydrater. Istället är kött basen, och kolhydraterna snarare "tillbehör" eller åtminstone en mindre del än proteinkällan.

En tredje käpphäst som var bidragande orsak till att skapa mitt beroende var fikavanorna under hela min uppväxt. Det var ristat i sten att det var fika två ggr/dag, kl 10:30 och kl 15:30, och det var så gott som alltid fikabröd till fikat och sällan frukt eller dylikt. Det försöker jag undkomma genom att enbart erbjuda kakor/bullar till fikat/mellanmålet på helgerna och ofta blir det bara 1 gång/dag även då istället för både förmiddag och eftermiddag. Istället får barnen frukt, grönsakstavar, körsbärstomater, en skål naturell fil och en hård macka etc.

Medvetenhet. Ibland säger sonen "finns det ett äpple, finns dittan eller dattan"- vet jag att han är mätt så frågar jag "är du hungrig eller bara sugen?" Det får honom att känna efter och förhoppningsvis lära sig skillnaden- något som jag själv inte blev medveten om förrän jag var över trettio!

Mina råd, även om man antagligen inte kommer hela vägen på dem, är att söka inom sig själv och i sin egen bakgrund. Var gick det fel och varför? Vad hade kunnat göras annorlunda för att jag inte skulle bli överviktig och beroende? Kan jag göra detta för mina egna barn istället? Sedan kan man bara skapa rätt förutsättningar och hoppas på det bästa…

När mina barn (tonåringar) går omkring och är sugna, vet jag att fetthalten i måltiden innan var för låg. Vi arbetar aktivt på att anpassa fetthalten i maten så att alla klarar sig utan sug tills nästa mål. Vi arbetar också på att måltiderna skall vara så regelbundna det går, men det är svårt i en aktiv familj.

Blir någon sugen ändå, finns Meze eller grädde med bär i kylskåpet. Det hjälper långt. Till barnen kan en tallrik fil med några bär i räcka.

Jag tror ju stenhårt på att sött/kolhydrater i det man äter underhåller suget och så länge man underhåller det går det inte att kämpa emot. Receptorerna i skallen glappar efter mer och man hittar på alla möjliga ursäkter för att få äta det man vill ha.

Vi vuxna har ofta potkäs (riven ost ihoprörd med smör) i kylen som alternativ när/om suget kommer, men ungdomarna gillar inte det så värst.

#3 Ditt sätt låter så enkelt:) Jag ska verkligen ta till mig det och försöka styra om.

Specielt när jag handlar i affärerna. Jag vet att det är där det går snett från början. Sen finns det liksom hemma sen är det ett irritationsmoment för mig med eftersom jag blir sugen jag med.

Det första jag började med, förutom att sluta ge sonen kvällsmat vid Bolibompa, var att sluta köpa sötad yoghurt. Från fruktyoghurt gick jag till "Mild honungsyoghurt" och sedan till vanlig ekologisk A-fil. Den får han (numera även lilltjejen, 2 år)tinade hallon i, blåbär etc och ibland även svagt sockrade bär beroende på hur sura de är. Dock långt ifrån lika sockrade som köpesylt!

Jag har gjort samma erfarenhet som Margareta om fettbrist kontra sug. Dock så äter ju resten av familjen fortfarande kolhydrater, så jag är lite återhållsam med fett i maten till dem. Köper dock aldrig lightprodukter av något slag, tvärtom standardmjölk/fil/yoghurt mm, steker i smör, försöker få fördelningen att väga över åt fett/protein på tallriken etc. Försökte ge dem Meze men det blev nobben:) Uppmuntrar barnen att äta kött och grönsaker och förklarar att kroppen behöver kött och smör för att bygga ett starkt skelett och muskler- och att det är OK att äta makaroner och ris så länge man inte äter sig mätt bara på det, och att det mest smakar gott men inte är så viktigt.

En dag för några månader sedan kom sonen (fyllde fem i april)  hem från dagis, och vi satt och åt mellis. Minns inte vad barnen åt, men diskussionen kom in på smör- sonen sa åt mig att inte ha på smör på mackan åt honom (eller vad det nu var) för "fröken säger att smör inte är nyttigt".  Jag förklarade lite milt för honom, att smör är bra för kroppen och att fröken nog inte vet så mycket som mamma om sådana saker… "Jahaja", sa han bara och så åt han gladeligen sitt smör, som han ju tycker om.

Idag när jag hämtade barnen, så sa en fröken där minstingen går att lilltjejen hade blivit lite upprörd idag. Det serverades köttbullar med makaroner och hon ville bara äta köttbullarna, så när fröken fick henne att äta även pastan så hade hon blivit förgrymmad/ledsen (vet inte riktigt hur hon menade). "Men hon åt makaroner också tillslut så det löste sig". "Jaså, gjorde det", tänkte jag…

Nu kanske jag gled ut lite från ämnet, ursäkta.

Hemma äter vi bara sovel… brukar jag säga på jobbet…

Jaa, jag skrev lite i en annan tråd om det. Känns ju som att många föräldrar ser godis som nåt självklart man ska ge barnen, för dom vill ju ha det.

Kia, jag tror du gör rätt i att vara försiktig. Själv kommer jag att ha nyttig mat i mitt hem, för mina framtida barn. Jag kan inte förbjuda dom att äta godis när dom är borta, men jag tänker prata med dom och lära dom att godis är dåligt och dom kommer enbart att få frukt och naturlig mat hemma hos mig.

Jag låter säkert som en fanatiker för vissa men är ju övertygad om att detta är bra, så varför skulle jag ge barnen nåt jag inte vill äta själv? :)

jag håller med dig fullständigt zeretki. Mina framtida barn kommer inte få godis hemma.. kakor och sött bröd endast vid speciellt tillfällen. Mannens dotter 13 går inte att göra så mycket med.. Hon har en sockerberoende mamma så varannan vecka är det fullt ös på sockerfronten. Här får hon sällan kakor (har aldrig hemma) godis som hon köper själv endast en dag i veckan och mycket ägg på mackan eller bara bacon.

Stor fördel är att hon älskar smör.. så hon har tom fått mor sin att gå från bregott till riktigt smör.. *ler*

Hon är så stor att där måste man motivera med kunskap.. hon går inte att styra så lätt..

Jag tror på att prata med barnen, de är så otroligt kloka och förstår så mycket. Min minsta har ju (precis som de andra två) fått min candida och har problem med magen. Hon är även en sådan som går igång på socker och som ett brev på posten blir hon sjuk i sin mage. Men vi har pratat massor om detta och hon funderar själv kring vad hon kan hitta att ersätta sockersaker med (hon har föreslagit mandel och ölkorv som hon gillar :-). Hon kan själv se och tro på att sockret inte är nyttigt, när hon blir sockerspeedad kan jag säga till henne att nu blir du så där speedad för att du ätit socker och då känner och förstår hon.

Lita på barnens klokskap, de är ligger långt före oss trasiga felinlärda vuxna :-)

Min äldsta dotter är väldigt medveten om mitt beroende, då hon har varit med när jag kom på att jag faktiskt var sjuk. Det är ju dock en viss process man går igenom och det är svårt att hon inte skulle märka det.

Det som är det värsta eller så ska jag inte säga är att när jag är i ett återfall så gömmer jag även för henne. För om jag tar en pommes från hennes tallrik frågar hon direkt varför äter du det mamma? Du får väl inte äta det.

Eller varianten när jag framför henne drack ett glas saft och hon bara tittar på mig men mamma det får väl inte du dricka. Snacka om att skämas som en hund….. Hur ska man ens börja förklara? det går bara inte helt enkelt….. Man skäms och viftar bort.

Det är inte kul…. men jag tror att det allra viktigaste är att alltid vara ärlig mot sina barn. Med det menar jag inte att man ska eller bör berätta allt, men att vi aldrig ska förneka det de känner och ser.

Att bejaka ett barns "magkänsla" är superviktigt, det bygger upp självkänsla, för det lär barnet att det kan och SKA lita på den egna känslan. Så bara säg (typ), -nej du har rätt, det borde jag inte ha gjort. Antagligen nöjer hon sig med det för barn har inte så stora behov av att gräva i saker och de är definitivt inte intresserade av att ge någon dåligt samvete. Men de har behov av att veta om spelreglerna ändrats på något sätt eller om de tryggt kan lita på det de vet.

Lycka till och ge inte dig själv skuldkänslor… det har vi så nog av ändå!

Problembarn. Du har helt rätt bättre att säga sanningen.

Ja jag tror att det är så, och barnen skuldbelägger aldrig! Sådant är det bara vi vuxna som ägnar oss åt!

Men jag tror att det viktigaste av allt är att dina barn faktiskt ser din kamp! De ser att du vill, de ser att du sliter… det är ju det som räknas! Om man lyckas helt eller bitvis är underordnat, men du försöker och det betyder allt!

Att styra beteenden i den mån det går är toppen och förhoppningsvis kommer man långt med det.

Sedan kommer säkert barnen eller kanske ändå mer våra ungdomar förmodligen att göra revolt mot både det ena och det andra invanda ändå, däribland även matvanor om man har otur

Men, tänk ändå vilken tur vi och våra barn har för vi vet ju själva till stor del vad det handlar om när de hamnar i olika former av missbruk…

Därmed inte sagt att vi alltid har en lösning, men vi kanske ändå har en förståelse för problematiken, något som jag och säkert många med mig INTE har upplevt från omgivningen alla gånger.

Med en förståelse finns ofta viljan till hjälp och samarbete något som är en stor fördel vid våra egna barns eventuella beroenden.

 Det ser jag som ett stort plus, VI finns vid deras sida med råd och stöd istället för med tjat & fördömmanden