Hej, bra beslut, Det är nog det bästa du kan ta för dig själv och dina barn. Vad du än gör så skjut inte på det.! kämpa på du kan sluta om du verkligen vill och bestämmer dig.

Om du fortsätter dricka kommer du att förstöra ditt och dina barns liv, (kan vara en liten moral boost)

Lycka till,

tyvärr kan jag inte säga nåt om pillrena

Tack för ditt svar. Nä det är verkligen inte läge att skjuta på det här. Fast tanken kommer en gång i timmen..så lätt det skulle vara för mig. Min lilla har ännu inte drabbats o jag har alltid skött det praktiska med mat, jobb o liknande. Min stora unge är 15 o han har misstänkt. Jag har berättat för honom att jag ska sluta så lite små grus har fallit från mitt bröst trots allt. Det ursäktar ju inget men är ett steg åt rätt håll.

Det är bra att du tagit beslutet att prata med ditt barn, jag tror det är den bästa vägen för barnen förtår mer än man vill tillåta sig att förstå.

JU klängre du håller ut desto lättare blir det. Har du inte utvecklat utblommat beroende ännu  så kan det vara lättare. Det svåraste är ju att inte falla tillbaka och "testa" Eller att hålla sig ren när man känner sig lite hängig och tänker att "lite vin kan pigga upp" och där stoppa sig.

Du kan söka stöd här eller hos olika 12-stegs program. Beroende på vad du tror på  och passar bäst? Men prata med din som han kan säkert hjälpa och motivera dig.

Lycka till som sagt

Tack för att du skriver o peppar. Just nu är barnen min bästa motivation men fy va tungt det är. Att sambon åkte och handlade en massa öl inför semestern känns som ett jävla hån och jag tror inte han fattar. Han tycker bara jag ska "bita ihop".. Vi ska iväg m vänner o jag vet att alla är glada i dricka. Funderade ett tag på att basunera ut på fb…" Har problem med dricka, frågor undanbedes när jag låter bli".. Ah, jag kanske är överkänslig. Nu ska jag till vårdcentralen så får vi se vad dom kan hjälpa mig med. Tack återigen :-)

Eftersom jag lät så jäkla gnällig ovan vill jag bara förtydliga. Jag vet att det är jag som satt mig i den här situationen och ingen annan. Så det är mitt ansvar att ta mig ur den. :-)

Inte gnällig alls. Du är ansvarsfull och din sambo förstår inte ditt problem. Eller så vill han inte förstå det. Klart som f-n att du är orolig för hur det ska gå när han köper hem massa öl… ist för att stötta dig. Det är ju det som är ett av de stora problem som man brottas med när man ska sluta dricka; att det finns alkohol överallt och att människor i ens närhet inte vill acceptera att man plötsligt tackar nej. Måste du följa med på semestern? Kan du inte stanna hemma med barnen och hitta på nåt roligare med dem i stället? De skulle säkert tycka det vore roligt och det skulle nog bli en lugnare semester för dem och det skulle framförallt bli betydligt enklare för dig av avstå alkohol. Förklara noga för sambon varför du stannar hemma bara.

Det ÄR skitsvårt att hålla sig själv ren när andra i närheten brukar. Jag för min del har sådan tur att jag har litet umgänge och en partner som förstår och stöttar, så vi har haft delade kosthåll periodvis och när jag är torrlagd dricker hen bara sorter jag ändå tycker är äckliga.

Om du kan, så undvik situationerna där du brukar bli frestad - det blir så mycket lättare då!

Angående att basunera ut på FB och liknande, så vet jag av erfarenhet att det kan vara både bra och dåligt. Men OM du gör det och OM du sedan tar ett återfall (och det kan hända oss alla), så kommer din trovärdighet att falla och då är risken stor att mindre stöttande personer omkring dig börjar pressa dig hårdare att dricka. Tyvärr finns det ju sådana!

När du pratar med din son, så skulle jag råda dig att inte lova för mycket. Lova att försöka och be om hans stöd, men lova inte till 100 % att aldrig aldrig mer dricka. Om du lovar så stort kommer besvikelsen att bli stor om du tar återfall, och då kanske han inte heller vill stötta dig längre.

Det är till enorm hjälp om man har någon man kan prata helt öppet med. Om inte din sambo, dina vänner eller dina barn kan fylla den rollen, så är du alltid välkommen här!

Du är jättemodig och stark som erkänt för dig själv att du har ett problem! Inget händer om man inte har den grunden.

Jag tycker det är väldigt tråkigt att din sambo inte förstår att du har det kämpigt och att du behöver hans stöd. Tycker även självklart att du ska vara öppen mot ditt barn (du har två, är den yngre så liten att du inte kan prata med h*?) med att du har problem, men INTE söka stöd hos barnet! 15-åringen är mitt i en turbulent tid i sin egen tonår så han ska inte behöva ta ansvar för att du mår bra och orkar - det är du som mamma som ska vara hans trygghet när marken gungar! Han vet att du har problem med alkoholen, var så säker på det. Det går inte honom obemärkt förbi att du tagit de mängder du skriver,  barn är mästare på att dölja problemet och skydda sina föräldrar - även mot vetskapen om att de VET om föräldrarnas problem.

Det finns AA-grupper, man kan få gå på landstingets BC:s öppenvård också, prata med en god trogen vän - eller att du skriver här om du inte har vänner som du verkligen litar på! Det viktiga tror jag att man söker stöd och inte försöker kämpa helt ensam.

Igen: du är en bra mamma som vill förändra dig för barnens skull!

Du har tagit ett stort steg i.o.m att du erkänner för dig själv att du har problem med alkohol.

Blanda inte in dina barn, de vet redan, det räcker med att du säger att du har problem o att du skall söka hjälp. Lägg inte ansvar för dina problem på dem, det är de för unga för.

12 stegs program i all ära, om man är religiöst lagd.

Antabus gör att man blir väldigt sjuk om man dricker alkohol, det går att dricka sig igenom det, men man kan oxå dö. Campral gör att "suget" minskar o fungerar tillsammans med psykoterapi/samtal/stödkontakt.

mvh

Jag kanske var otydlig. Jag menar inte att du ska lägga ansvar på dina barn, men att du ska vara ärlig med dem, så långt som de kan förstå, och låta deras reaktioner hjälpa dig. Och inte lova dem mer än du kan hålla.

Vilken känsla att se så många skriva så otroligt tänkvärda, kloka o stöttande kommentarer, tack. Jag har själv en förälder som är nykter alkoholist så gudarna ska veta att jag känner till alla barns känslor. Detta till trots har jag nu själv gjort precis samma sak. Vilket kanske spär på tanken om att det är ärftligt. Jag tänker aldrig använda mina barn som terapidivan men jag har varit ärlig om mitt problem och att jag söker hjälp nu, dock inte till min minsta. Vill min grabb fråga något så vet han att han får det. När han i morse kramade om mig helt spontant och sa att han stöttar mig till 200 procent så kände jag att inte bara en sten lossat från mitt bröst utan även hans, det ger styrka. Min sambo kan inte förstå att jag skull stanna hemma, "då förstör jag min dotters glädje" som han sa… Har varit på VC o tagit lever samt njurprover så tabletterna får vänta. Nu ska min fokus ligga på barnen, träning och terapi. Jag ska klara det här, jag kommer säkert söka hjälpen här men jag vill lyckas. Varenda baksmälla är som ett misslyckande o jag vill inte mer.

Du har uppenbarligen en väldigt klok son. Vårda den relationen, det kan mycket väl vara din största källa till styrka.

Din partners beteende påminner om frun som köper sprit för att fira makens återkomst från torken, Lång dags färd mot natt.

Jag vill bara  förtydliga att jag inte menade att TS skulle använda sin femtonåriga son som terapeut, utan bara vara ärlig och öppen i konversationen och så att de kan stödja varandra.

Ni kan ge varandra styrka.

En vän att prata med och stödja när abstinensen sätter i är värdefullt vem det än må vara`?

Strongt gjort av dig och alla tummar upp för ditt beslut och du kommer att klara det för med envishet kommer man väldigt långt.

Jag var nära att trilla dit själv en gång i tiden och när jag märkte jag sa dumt eller skrev tok då satte jag ner foten för jag kände inte igen mig själv och hade styrkan att bara lägga av helt på egen hand.Sen dess inte en droppe alkohol och när man ser sig själv säga eller skriva sånt man absolut inte gör utan alkohol i kroppen då blir man rädd och det var vad som fick mig att besluta ingen mer alkohol över huvud taget.

Nu hade jag tur att det inte gått för långt för mig och jag kunde själv dra i nödbromsen och har inte gjort mer galet än skrivit tok och sagt dumt men det räckte för att jag skulle inse jag var inne på en väldigt farlig väg.

Nu är det ett tag sen och jag mår hur bra som helst inombords för det skapar en sån vansinnes ångest som ingen av oss borde bära på.Idag ser jag inte ens åt en lättöl och tack och lov så fixade jag det på egen hand men alla gör inte det så toppen toppen du sökt hjälp och all Lycka Till för du kommer att klara av det bara du ger dig den på't och med envishet går allt.

Nu vet jag inte vad för tok du har gjort i berusat tillstånd men vill att du ska veta att det var inte ditt rätta jag utan alkoholen och här måste alla lära sig att inte döma sig själv för det är ju en sjukdom och normalt handlar vi inte så i nyktert skick utan boven är helt enkelt alkoholen som driver så döm inte er själv nån endaste gång för det är inte vårt äkta jag som gör knasiga handlingar men nog känner man sig dum om man sagt eller skrivit något tok men jag lärde mig en viktig sak att det var inte mitt rätta jag utan enbart alkoholens verk så jag dömer mig inte och är tacksam för dom varningsklockor som ringde för det gjorde att jag tvärt bara la av och när jag ser tillbaka förstår jag att hade jag inte stoppat detta i tid hade det kunnat förstöra mycket i min vardag.Tyvärr förstördes en del men inte värre än att jag lämnar det bakom mig men tack och lov stoppade jag det i tid och känner mig både lättad och glad vilket du också kommer att göra när du har distans  till det och lever nyktert.

Lycka Till,du kommer att fixa det  🌺

Visst kan man göra många dumheter under rus o om man är beroende.  Men, det friskriver inte personen från ansvar för sina handlingar.

TS är stark som vågar blotta sig o söka hjälp.

#14: Jag tror inte en sekund på att man kan skylla på alkoholen när man gör dumheter. Visst kan man göra dumt under alkoholens inflytande, men det är snarare för att den tar fram ens ohämmade jag, utan polityr av civilisation och hämningar. Den tar inte fram något som inte redan finns, det tar bara bort överlagringar som gör att man bär sig bättre åt när man tänker sig för.

Och som #15 skriver, så är man fullt ut ansvarig för sina handlingar, antingen man är nykter eller inte.

Tänkte att jag skulle skriva ett par rader eftersom jag drog igång tråden. Jag har nu varit nykter i 3 veckor, jag är klarare i huvudet än jag varit på väldigt länge, det är som om en diffus trötthet försvunnit. Åkte på semester med stor ångest och vin konstant i tankarna, så larvigt men ack så sant..:-) Det är roligt att se folk reaktion när man nekar alkohol och ännu roligare att se reaktionen som kommer när man förklarar varför. Någon blir stum och andra börjar försvara sin egen konsumtion. Tabletterna jag fick utskrivna av läkaren har jag inte rört, ännu. Jag vet inte om risken för total diarré som är en vanlig biverkning gör att jag hellre våndas ett par minuter ibland när jag skulle göra allt för ett glas vin. Summan av kardemumman är att det går as bra och jag är j*vligt stolt över mig själv. Tack för alla uppmuntrande ord.

Jag är djupt imponerad av vad du lyckats med! Stor eloge!

Nu vet jag inte vilka tabletter du fått utskrivna o naturligtvis behöver du inte redogöra för dem här om du inte vill. Du kan PMa mig så kan jag delge dig mina erfarenheter, om du vill. Vi är flera här som har både utbildning o yrkeserfarenhet av bruk/missbruk, samt eget bruk.

Att inte dricka alkohol är ofta extremt provocerande, speciellt om man är ung. Efter några års resande i bl a Sydostasien så drog jag på mig en elakartad hepatit, jag drack ingenting på två år. Jag blev ständigt ifrågasatt av alla utom mina närmaste vänner.

Du är stark, du är motiverad o du har en stöttande omgivning, iaf barnen som stöttar dig!

Återkom gärna o håll oss uppdaterade om hur du mår o hur det går för dig, oavsett hur det går.

Vallis

Oj, hepatit är inte att leka med. Märkligt att folk ändå ifrågasätter. Det verkar som att det endast finns 2 giltiga skäl att hålla sig nykter, graviditet och LCHF diet, fick frågan om båda. Oförstående personer kan man ju vara utan. Kanske talar jag för mig själv men utan alkoholen känner jag mig mer som en kackerlacka som bara ruskar av mig. Med alkohol ska allt analyseras och en höna skapas av en fjäder. Jag fick utskrivet Campral men eftersom apoteket erbjuder billigare alternativ blev det Aotal. Fick jag plocka ut endast 3 biverkningar så visst men med min tur så skulle jag garanterat tilldelas, kräkning, diarré o minskad sexlust så tack men nej tack. ;-)

Grattis till ett smart beslut:)!

Jag skulle rekommendera antabus. Då kan man inte dricka och behöver inte börja trixa med tankar som: "jomen bara liiite vin idag". Man kan ju dricka på det men det är inte roligt..

En kontakt på någon beroendemottagning, motiverande samtal osv tror jag är väldigt bra. Att bara gå och ta antabus utan något annat stöd var det vidrigaste jag har gjort. Jag har funnit mitt stöd i AA. Har tagit mycket lång tid och är fortfarande himla tungt och svårt, men där har jag fått det stöd, insikter och verktyg som varit helt nödvändiga för att skapa ett nyktert OCH dessutom grymt FINT liv! Men det är så olika vad som funkar bäst för en.

Keep it up!

(maila om du vill ha fler tips:)

Du är inte ensam om detta.

Min erfarenhet är att mediciner inte hjälper. Det går bara att sluta om man själv verkligen bestämt sig för det. 

Antabus kan hjälpa ett tag i början men man kan inte hålla i kryckan hur länge som helst.

Min erfarenhet är att t ex Campral fungerar väldigt bra i kombination med motivationssamtal + sso psykoterapi.

#20 Precis när jag la av så var jag väldigt inne på AA eller liknande stödgrupp men jag har ännu inte kommit dit. Stundom känns det piss men det är inte värre än att jag klagar rakt ut så känns det bättre. Jag har fått en tid hos psykolog och ska se vad det ger. Men det är skönt att läsa om allas erfarenheter o det är glädjande att läsa hur bra det går för många oavsett hur man kommer dit. :-) Keep it up du med! #21 Nä jag är verkligen inte ensam om det här. När man kommer till punkten att man börjar ifrågasätta sitt drickande så har man kommit milslångt tycker jag. Den tanken har jag gått med i dryga året. Man kan sluta när man själv är redo och hur man blir det är individuellt. Jag har ju precis haft min första semester utan en droppe på 16 år. Av dom jag berättat för är det många som fått sig en tankeställare. Drickande är ett problem man måste prata om. #22 Min tanke med medicin var att det skulle agera hjälp i början, läkarens tanke var att det skulle agera hjälp ett år. För mig har det fungerat utan, kanske var jag inte "riktig" alkoholist utan "bara" högkonsumerare eller så är det så att min botten var nådd och jag var redo mentalt att sluta vilket jag tror är den bästa medicinen, vårt eget huvud klarar mer än man tror. Det finns inget rätt och fel vi är alla så olika.

Gå på ett AA-möte, eller helst flera och känn efter som det kan passa dig. AA har räddat livet på miljoner människor över hela världen som utvecklat alkoholberoende. Och det är inte som vallhund skriver i #9 att AA är religiöst. Det är en missuppfattning. 

Om AA vore religiöst skulle det knappast fungera i 180 länder. 

Det fina med AA är att det är en självhjälpsrrörelse, du träffar bara andra som har haft samma resa som du, men som har hittat en lösning. Vilka kan förstå dig bättre?

#25 Det är helt OK att vara oense, det betyder inte att jag har fel, även om du anser det.

"AA uppmanar medlemmen att söka en tro på en kraft större än han själv,"
http://www.aa.se/om-aa/ar-aa-religiost/

#25: "Om AA vore religiöst skulle det knappast fungera i 180 länder. "

Det finns religion i betydligt fler än 180 länder - flera religioner i varje land, för det mesta - så det är ett egendomligt argument.

Sen kan man välja själv om man tolkar "Den högre kraften" som en guddom eller som något som finns inom en. Typ som Överjaget eller självkänslan.

"Det finns ingen gut utom jag, och jag är min profet"

#28: Jag köper nu en gång inte att jag skulle vara överordnad mig, så ingen del av mig kan på något sätt vara en högre kraft än jag.

Jo men inom den ursprungliga psykologin av han marx eller vad det var?

Så delar man upp psyket i underjaget, Jaget, Överjaget.

Jaget är den delen av psyket som du är medveten av och kan kontrollera.

Sen har du de andra två som man inte riktigt kan  varav den ena då är överjaget som kanske driver en, (Det var 25 år sen jag läste detta så jag minns sämre än vanligt)

Men hur som helst så styr denna oss mer primalt utan att vi tänker på det, Jag funderade på om man kunde tolka in den "högre krafeten där någonstans. Om man inte vill tro på att det finns en alenarådande gud som skapade himmel och jord….

#30: Är det Freud du far efter? I så fall så har han inte sagt att "överjaget" skulle vara en högre kraft som är skild från personen - bara att det är den del av människan som följer sociala koder, lagar, regler och konventioner och som kan känna skuld eller skam och självkänsla.

"De andra två" du skriver om är kanske "detet", som hantera impulser och drifter, och "jaget", som ligger där emellan och försöker se till att vi tillfredsställer drifterna utan att göra oss socialt omöjliga. Inget av detta är någon "högre kraft" och alltihop ingår i oss själva.

Är för övrigt inte Freud och Jung nedpetade från den psykologiska sanningens tron numera?