Etikettvi-som-är-anhöriga
Läst 3344 ggr
Yvonne B
2013-05-28, 22:58

Datorspelande 18-åring hemma

Hej

Min son är datorspelberoende och jag har hjälpt honom att bli det!

I grund och botten är min son en mycket kompetent och smart ung man som har högt EQ och en social kompetens som får många vuxna i min omgivning att blekna i jämförelse. Han har alltid varit mycket omtyckt av sina lärare och han har haft praktikplatser och sommarjobb där blivit mycket uppskattad. Jag har inte hyst ett uns av oro för hans framtid förrän nu….

Han har spelat olika typer av datorspel ända sedan han var liten (ca 6- 7 år), då körde vi med äggklocka och regler. Det blev med tiden svårare och svårare att styra hans spelande. Alla kompisar spelade ju (!) och man kan ju inte låta bli en vecka eller en enda kväll för då skulle kompisarna "levla" och han skulle hamna efter och förlora sina spelkompisar. Jag å min sida ansåg att de oroliga föräldrar jag mötte på föräldramöten och liknade var patetiska som inte hade kontroll och sund kontakt med sina spelande barn. Jag levde i tron om att "vi" hade bra kommunikation och "vi" hade insikten om att detta var en fritidssyssla.  Kanske var det faktiskt så. Eller … han var och är ju smart!

Han har aldrig haft särskillt stort umgänge och idag vet jag inte om det är "hönan eller ägget". Valde han bort de som inte spelade??

Det var ju kul att han hade kompisar på nätet i alla fall, tyckete jag.

Jag ville inte vara en tjatmamma och inbillade mig att han var för smart för att tappa kontrollen. I ärlighetens namn kan jag erkänna att jag nog inte ville ha konflikter. Det skulle vara lika med ett misslyckande.

Under tiden i grundskolan var han inte omöjlig, han kunde välja att göra annat då och då. Se på tv med mig och lillebror, gå på bio, hänga med på semester och njuta av det. Till högstadiet bytte han skola och kom till en skola där arbetet sköttes på beting utan läxor. Höga betyg skramlade in utan nägra större ansträngningar vilket resulterade i mer fritid = mer spelande.

Gymnasiet blev inriktning mot data, men han är ju inte någon tekniker utan bara en spelare. Han har stått ut dessa tre år för att det inte heller här har krävts något egentligt arbete från hans sida för att klara det. Spelandet eskalerade!! Sista sex veckorna har han haft en "icke-prakitk" som har gjort att han blivit sittades på sin stol från morgon till kväll.

Livet börjar nu, säger jag, vad tänker du göra?

Jag väntar lite, ingen ide att söka jobb innan avslutningen , ska ta körkort först….

Mina förslag, råd och tips om vad som förväntas av honom nu emottas med "släng ut mig då" "sluta gör mat till mig då" "stäng av spottify om du inte vill betala"

och när motargument tryter en iskall kyla.

Plödsligt inser jag att min hemmavarande 18-åring inte har några som helst avsikter att ta tag i verkligheten och sin liv och framtid.

Han har inte tid! Måste spela först!!

Hjälp! någon!??

Torreador
2013-05-28, 23:03
#1

Oj…. när jag läste ditt inlägg så ringer en liten varningsklocka i mig…

Jag har en son som är 11 år, han är en riktig datanörd och kan sitta och spela dygnet runt om man inte har koll på honom. Så fort han kommer hem från skolan så spelar han och sitter där tills han går och lägger sig om jag inte avbryter honom.

Jag har sett det som rätt "oskyldigt" och tänkt att han tröttnar väl snart och "växer ifrån det" men det kanske han inte gör. Kanske jag borde begränsa det redan nu innan det går för långt.

Hm, jag fick lite att tänka på i alla fall.

Kram

Bondmoran

www.bondmoran.nu

Läs om mitt kaotiska liv som Bondmora, diplomerad klantskalle, nagellacksnörd och djurtok. www.bondmoran.nu

highonlife
2014-02-03, 04:33
#2

Hej på er båda. Jag har en nära vän som jag kännt i flera år, sedan grundskolan. Han började spela datorspel vid 9-10 år ungefär, sen har det bara blivit värre och värre. Han fyller 22 iår och har aldrig varit på en arbetsplats, inga planer på utbildning utan sitter bara hemma. Hans föräldrar tillåter detta då dom ger honom pengar lite då och då(han bor hemma och betalar ingenting alls, gör ingenting alls hemma för den delen heller) Först och främst Yvonne: Slänga ut funkar ju tyvärr inte så bra, det som kan funka är att du helt enkelt tar strömsladden, jag utgår från att det är du som betalar elen och att han inte betalar hemma. Förhoppningsvis inser han att du menar allvar och att ni då kan sätta er och prata ut om hur han ser på framtiden och sånt, men också att du kan lägga fram din oro.. Sen Torreador: försök att begränsa det så tidigt som möjligt, självklart ska datorn få användas, men kanske komma överens om en timme dator, en timme något annat? För precis som med min vän började det oskyldigt, men sen brakade det på. Hoppas det gav någon tankeställare i alla fall. Mvh R Utb. I beroendevård

MrsGoldfire
2014-02-08, 11:57
#3

Urk, jag har en son som äälskar datorn. Det är jättesvårt att veta hur mycket som är "lagom" datatid, för det tjatas alltid om mer. Även om dagsdosen är 3-4 timmar.

Ett försök är att avkräva fysisk aktivitet i lika många timmar som datortiden. Men det är tufft att alltid orka stå emot tjatet.

Har även bekanta som har deprimerade ungdomar/vuxna barn och det är lätt att "kompisarna" på datorn blir de enda de "umgås" med. Vill inte se oss hamna i samma situation, men det känns tufft för jag vet själv hur mycket tid jag själv suttit på 80-talet med Pacman och annat.

*Ni behöver inte älska mig, jag vill bara vara med på ett litet hörn

idailsk
2014-02-09, 15:19
#4

WOW…

Jag stängde ner internet. Spela utan internet? Ta bort datorn. Skrik och gap? Var konsekvent, du räddar hans liv och hälsa, han kommer tacka dig när han är vuxen.

Min blir 23 år i år och vi har kampat igenom det mesta. Silent treatment? 9 månader som längst. Värsta tiden i mitt liv, men vi klarade det med.  

Vad hände med att gå ut och leka och vara med sina vänner? Utan teknikens hjälp? Hitta på saker tillsammans med dem, visa er, låt dem inte försvinna in i datorns värld..

Var inte rädda för att bli osams med era barn, det är er uppgift som föräldrar att vara en pain in the ass på dom.

Jag ser idag beviset i min unges liv. Som ensamstående mamma är det tufft, men det går. Två föräldrar? Var överens och konsekventa. Starka. De unga kommer att utnyttja minsta lilla samvete och de läser av er som små detektiver… Ligg steget före.

❤️

Kram Mila Kär

Upp till toppen