David, oj vad jag känner igen mig!! Under större delen av mitt liv anpassade jag ihjäl mig själv! Jag kunde förr tro att om någon pratade och skrattade i affären t.ex. så var det mig de skrattade åt för att jag är så tjock och ful…

För har det varit en lång och svår resa att börja kunna säga nej och göra det jag själv vill. När min psykiater började säga till mig att det inte är viktigt att alla tycker om en eller att vad spelar det för roll om folk blir förbannade på mig så blev det i viss mån kaos i min hjärna. Med förnuftet kunde jag föstås förstå denna självklarhet men att därifrån gå till att våga säga ifrån och låta folk bli sura utan att det sänkte mig har varit oerhört långt. Jag har låååång väg kvar men jag har börjat i alla fall.

Dessa tankar kan jag lätt identifiera mig med. Jag är något av ensamvarg - jag gillar att vara med vänner - men jag sitter helst själv och pular oavsett med vad. Som 50+ märker jag att guldkanten är att få vara hemma och när jag läser det Du skriver förstår jag varför - jag slipper vara rädd för att inte bli "godkänd". Jag fungerar bra på jobbet och vet att jag är uppskattad - MEN jag har efter många års stress över detta  valt ett jobb som inte riktigt ligger på den nivå jag skulle klara - just för att slippa känslan att inte riktigt nå ända upp. När jag jobbade som konsult/egenföretagare hade jag kunnat jobba ihjäl mig - eftersom jag aldrig kände att det jag gjorde var nog bra eller nådde ända fram….

Är detta något Du kan känna igen David? Förstod jag dig rätt?

Kan förstå dina tankar, David, fast på något sätt från andra hållet. Jag tror ändå att orsakerna kanske är besläktade? Jag bestämde mig på ett tidigt stadium av mitt liv att "de" aldrig skulle kunna besegra mig eller få mig att ändra på mig, så därför har jag aktivt vägrat att spegla mig själv i andra och vägrat acceptera att det ens finns beröringspunkter. Ingen annans bedömning av mina prestationer har spelat någon roll. Med tilltagande ålder och visdom ser jag att ingen människa, inte ens jag, är en ö. Jag måste ha gjort många illa på min omedgörliga, stenhårda, kantiga väg, jag får vara glad att några personer ändå stått ut med mig. Och till min fasa måste jag inse att min egen bedömning av mina prestationer kanske varit litet grand för stort tilltagen - ingen vacker insikt, precis …

Kanske det är så att både du och jag utsattes för krav vi inte förstod när vi var mindre, men har hanterat det på olika sätt? Jag tror i alla fall min kantighet kom sig av att jag inte begrep hur jag förväntades vara.

Min healare sa något bra till mig sist jag var där. Jag har ju även jag haft behov av bekräftelse och jag har dessutom alltid käns mig oförstådd. Mina föräldrar har aldrig guidat mig genom livet för i min familj pratade man inte med varandra. Jag som inte var synlig heller drog mig ganska mycket in i mig själv och skapade mina egna livregler… det blev väl inte så där himla lyckat ;-)

När ett barn tolkar sociala regler kan det inte bli annat än tokigt. Så tillbaka till vad healaren sa; han förklarade för mig att det var mina verktyg för hur man hanterar situationer som var fel… det är inte fel på mig och det är inte mitt fel att jag känt mig ständigt missförstådd.

Alla behöver ju en verktygslåda för att kunna lösa problemen i livet och han jämförde det som att jag hade försökt hugga ved med en skiftnyckel hela livet. Och när jag inte klarat det hade jag skuldbelagt mig själv istället för att inse att jag inte var rätt utrustad för uppgiften. 

Så nu när jag är på väg in i skuldträsket, det har varit min vanligaste tillflyktsort, så tänker jag NEJ, det ÄR ju inte mig det är fel på! Och plötsligt så lättar alla dessa TON av skuld jag burit för att jag misslyckats hela mitt liv!

Fräckt va?? Fast ni kanske redan visste det…

Jag har inte läst igenom dom andra inläggen utan bara #4 och det var bra skrivet. Det hade jag inte tänkt på innan.

När jag emellanåt stannar upp och är medveten, då vet jag ju att jag fungerar som jag gör, att det ligger till på det viset som ni skriver i kommentarerna. Då kan jag kliva bort från mig själv och betrakta mig på avstånd, då känns allt kristallklart och enkelt.

Men det är så ruskigt svårt att bära med sig den medvetenheten/kunskapen. Den liksom tappas bort så fort något händer i mitt liv. Jag tappar koncentrationen och blir distraherad. Sen går det oftast några veckor/månader innan jag börjar känna att allt inte står rätt till.. Och ytterligare en tid innan jag fattar vad som händer. Trots att det är samma sak om och om igen :-/

Vet inte vad jag ska säga.. så jag nöjer mig med ett:

Puss älskling! Kom ihåg mig och att jag finns här..

Tack, jag vet att du finns här.

Synd bara att det så ofta är du som påminner mig om att jag gått ner mig igen. Jag skulle vilja komma på det själv i ett tidigt och hanterbart skede..

Kram!

det kommer.. *övertygad*

Håller med Anterrabae… det vet jag av egen erfarenhet! Innan var jag som du, fast perioderna kunde nog vara ännu längre. Min läkare (psykiatern) rådde mig till praktiska knep som att skriva lappar med påminnelser som man placerar ut lite här och där. Men även att ha för vana att köra som en avslappningsövning/meditation varje kväll. Jag gör det i sängen när jag släckt lampan innan jag somnar, så tänker jag på de här sakerna för att ha dem i närheten så att säga. Det tar tid men hips vips så märker man hur man börjar så smått ändra tankemönster och därmed även beteenden!

Och tänk vilken lycka att du har din kloka och förstående hustru… du hade ju lika gärna kunnat haft en helt annan sort som inte alls sett det hon ser ;-)

Jag känner så väl igen mig i detta. Att ständigt göra andra nöjda. Osäkerheten i en själva att inte duga.

Funderar var det kommer ifrån ibland. Jag har ingen aning. men en dag ska jag väl komma på det antar jag. En strävan att duga något jag sökt i hela mitt liv. Jag har den senaste tiden tillbringat att skriva ett kapitel till en bok som jag fick förfrågan om att göra. Typ en kort berättelse om mitt liv. Saken är den att jag skickade det jag skrivit till en nära vän och när han läst det konstaterade han att det är ju hemskt vad du har strävat i hela ditt liv att duga och inte känna dig i skuggan av andra. Att jag hela tiden söker uppmärksamhet för att veta att jag duger som jag är. Men blir aldrig någonsin nöjd med svaret….

Jag har skrivit och skrivit och det har varit ren terapi. Nu har jag bestämt mig för att skriva ännu mer. gå mer in i detalj av mitt liv kanske kan jag hitta svaret när jag rotar djupt i mig själv var strävan kommer ifrån.

Kanske får ni läsa en dag :) Vem vet vem vet…..

Saken är den att jag vet jag är bra på mitt jobb och jag får ofta bekräftelse för det jag gör på jobb ändå är det som det inte räcker. Jag vet inte vad jag ska behöva mer för att vara nöjd…

hatar när den känslan kommer krypande att jag inte duger….

Jag är oxå så'n… alltså jag har förstått att det är så mycket lättare att se att man är duktig på sitt jobb, för i en jobbsituation är det inte jag och/eller min person det handlar om utan att utföra uppgifter som någon annan bestämt. Det är jag helt suverän på… då är man ju duktig och får bekräftelse… men inte för den person man är utan för de uppgifter man utför.

Det som fattas mig är att känna mig bra och duktig bara för att jag är jag! Naket och rent, bara jag och inget annat! Inte vara en god vän, inte laga god mat, inte vara duktigast på att hålla diet och aldrig slarva, inte vara duktig på att träna oavsett väder och tillstånd osv osv utan att duga och känna sig fin när jag BARA är jag.

Jag har utöver detta förstått att den enda som kan få mig att känna så är jag… jag kan jaga genom resten av livet i min duktighetsiver men det kommer ALDRIG att hjälpa!

Så är det för mig…

Davis, jag känner igen mig i allt det du skriver. *stor kram*

Jag fortsätter mitt "terapigrubblande" här (på jobbet säger några att jag tänker för mycket - Det stämmer nog )

Läste på en annan ifokus-sajt om behovet att bekräfta varandra mer i relationer.

*förvirrad* 

Min situation, eller kanske snarare hur jag upplever den: Min fru som varit väldigt sjuk länge, har, tack vare intensiva behandlingar på minst tre specialistavdelningar på sahlgrenska och tre-fyra olika alternativare, blivit mycket, mycket bättre. Under resans gång har hon lärt känna sig själv bättre, fått i läxa att ta ansvar för sig själv, bekräfta sig själv och inte försöka vara alla andra till lags så mycket. Utan tvivel har detta gjort att hon mår bättre, har mer kraft osv.

En biverkan av detta är att vi hamnat på olika våglängd på något sätt. När jag känner mig frustrerad över att hon inte har behov av närhet, mer än pussar (som hon iofs vill ha massor av) så är rådet jag får att jag också skall lära mig att bekräfta mig själv. Det är säkert jättebra för mig att förverkliga mig själv på ett liknande sätt, men jag har så svårt att finna rätt motivation. Jag är rädd att jag försöker lära mig att bekräfta mig själv för att jag inte skall ha sånt behov av hennes bekräftelse, så att hon skall sakna mig på något sätt, och sen ge mig den bekräftelse jag längtar efter…

Jag vill inte vara utan hennes bekräftan och jag vill inte låta bli att bekräfta henne.

Hennes biopat säger att alla mediciner och sjukdommar har medfört en obalans i hormonerna, som håller på att bli bättre… Mina obalanser känns bara bättre när jag är upptagen med något så jag inte hinner tänka. Så jag försöker hitta på saker som skall kunna bekräfta mig: läser självhjälpsböcker, grejar med sånt som jag förut tyckte var skoj, renoverar och lagar huset, försöker lära känna fler vänner att umgås med…

Problemet är att jag aldrig lyckas släppa längtan efter att hon skall må såpass mycket bättre, så jag vågar lita på att mina känslor (som jag de senaste åren försökt tygla hårt mha mitt "förnuft") inte kommer att förstöra för oss. Förstöra för henne genom att jag stjäl för mycket energi och kraft, så att hon blir sjukare igen. Förstöra för mig genom att på samma vis göra henne sjukare igen, att det skulle vara mitt fel. *ångest*

Ibland känns det som att den bästa lösningen är att själv bli så upptagen att jag inte hinner tänka eller känna. Liksom sluta räkna med en bekräftande relation och bygga upp livet på något annat. Då skulle man bli glatt överaskad de gånger jag hade tid och hon ork… Men det skulle väl sluta med separation ganska snart, och det vill jag inte!

Jag vill bara våga vara mig själv, inte vara rädd för att ta för mycket plats, våga ha förväntningar på henne, våga berätta när jag blir besviken på henne utan att samtidigt göra så att hon mår sämre. Hon är så känslig och jag är så rädd att såra henne att jag stänger mina känslor inom mig så länge jag kan. *suck* Sen kan man ju räkna ut att det går åt skogen när jag till slut försöker förklara vad som gör att jag mår dåligt - vilket leder till att både hon och jag mår ännu sämre.

En del säger att när de varit gifta några år, så övergår kärleken/förälskelsen till något som mer liknar relationen mellan ett par väldigt goda vänner. Jag önskar att jag fungerade på det sättet, mitt liv skulle vara mycket lättare då…

Återkommer senare..

Oj, jag blir alldeles stum. tårarna rinner. Hela ditt sista inlägg är en stor bekräftelse på din oerhörda kärlek till din hustru och ett bevis på hur sårbar man är när man älskar högt. Underbart att älska så! Och att få bli älskad så! Hela livet helst.

Och att det inte övergår till en bästavänrelation enbart, visst, då gör det inte lika ont längre, men har man en gång älskat på riktigt saknar man det väldigt mycket när man bara blivit vänner. Och livet blir ändå inte lättare för det.

Jag slutade vara andra tillags när jag fyllde 50. Träffade en underbar man.

Flyttade ut på landet och skaffade katter.

Är sjukpensionär.

Nu lever jag ett harmoniskt liv. Ett liv som jag älskar, som jag format till något bra.

Jenna

Guud vad skönt! Lyckost dig :-)