Skrev långt svar till dig men jag raderade det, eftersom jag inte behärskar ämnet tillräckligt bra för att yttra mig, men vill i alla fall säga att jag tycker att det är helt galet att det krävs 6 mån rena up innan man kan få den hjälp man så innerligt behöver för att kunna lämna rena up i 6 mån. Snacka om moment 22. Har du möjlimöjlighet att börja med subutex igen om det får dig att slippa "okontrollerat"drogsug. Skulle inte då tillvaron bli lugnare och mindre kaotisk, och därmed kanske det blir lättare att ta tag i de underliggande problem du har, alltså orsakerna till ditt dåliga mående som du haft sedan du var liten och möjlig orsak till ditt beroende idag. Det vore sorgligt om du måste vända dig till privata aktörer för att få den hjälp du behöver . Men vi vet ju alla att psykiatrin i den offentliga vården i dag långt ifrån är tillräcklig. Om du har möjlighet så har du inget val. Då är det privat som gäller. Mvh maninan

Grejjen är den att jag vill sluta ta alla droger, subutex är en opiat som är till för att behandla heroinmissbrukare, och det har jag aldrig varit. Så jag har ingen rätt att få det utskrivet. Och jag kan tillägga att opiater år så enormt starka att det dämpar dina sinnen överlag, man blir mer självisk därför att man slutar bry sig om viktiga saker som ens familj och vänner, såna saker som man ska bry sig om känns helt enkelt inte lika viktigt när man går på tunga droger.

Jag känner mig som en hycklare när jag går på dessa droger, jag har ett ordnat liv i övrigt, jag kan arbeta och gå i skola utan problem men jag klarar inte att hålla mig drogfri på min fritid.. Så jag lever en stor lögn som jag vill bryta..

Jag är en självmedicinerare med andra ord. Det finns PRAXIS inom socala arbeten inom missbruk, där de vill att man ska va drogfri i 6 månader just för att se vilka problem som är bestående, det konstiga är att trots att det finns dokumentation över att jag flertal gånger tagit kontakt med psykiatrin för ångest och depressioner under min uppväxt, samt att det har gjorts 5 barnskyddsanmälor på mig under hela min uppväxt från 2-17 års åldern så vidhåller de sin åsikt om att hålla praxis!

Jag gick faktiskt på en psykiatrisk mottagning på min hemkommun innan jag flyttade för mina studier, dom satte mig faktiskt i kö till psykoterapi för att min ångest och mina minnen terroriserar mig för mycket, MEN till dem berättade jag aldrig om mina missbruksproblem, så man måste helt enkelt ljuga. Jag ville göra det här på riktigt, vara ärlig så jag inte kunde smita, men då får man höra på detta tjafs om praxis..

Jag kan även tillägga att de resonerar på det här sättet, att man måste ha ett långt avstånd från droger innan man ska få psykoterapi, just för att man gräver i det gamla och då kan det bli tungt att avstå från droger därför att man kommer må sämre, i alla fall i början av behandlingen.

Men hur ska man få bukt på problemen om man inte börjar någonstans..? 

Moment 22 indeed !

Har du provat med någon självhjälpsgrupp typ NA? Är det en väg att prova kanske?

Nå, jag går ju redan på motiverande samtal på en beroendeklinik, och visst är det skönt att man reflekterar tillsammans om olika aspekter på sin livsstil och psykiska illamående. Men det är ju samma sak med Na, AA och likanande att det är ju ingen professionell hjälp, utan människor som sitter och berättar om deras upplevelser. Jag vill ta tag i roten till min problematik.

Det är också väldigt tidskrävande att springa på många olika möten och dylikt, jag vill ha en övergripande plan och ett mål som jag kan arbeta utifrån, just nu är det för mycket ansvar på mig själv som jag inte klarar av..

Men i NA och dyl sammanhang finns en plan att arbeta utifrån, de tolv stegen. Att göra det tillsammans med en sponsor, som varit med om liknande saker som du, att ha stöd och hjälp av en hel grupp, så slipper du vara ensam i ditt ansvar.

Ok jag tänkte att du fått subutex utskrivet men isf borde du ju ha haft med beroendemottagning tidigare… och det har du ju inte. Du verkar ha en enastående vilja och fast övertygelse om att bli av med ditt beroende och då har du kommit långt på väg. Men faktum återstår. Du behöver hjälp med grundproblematiken. Du kanske har någon psykiatrisk diagnos eller neuropsykiatrisk problematik. Eller "bara" tråkigheter i uppväxtmiljön. Oavsett vilket så behöver du hjälp. Och hjälp är svårt att få för vemsomhelst. Köerna är långa och offentlig psykiatri saknar resurser att ta hand om alla som behöver hjälp. Ett sätt är att köra parallella spår. Sätt upp dig i kö i offentlig vård. Där jag bor börjar man med besök på vårdcentralen som remitterar vidare till psykiatrin. Tre mån vårdgaranti. Men risk att remissen skickas tillbaka för att man anses för frisk. Så var noga med att inte försköna din problematik. Du vet bäst om du ska undanhålla din beroendeproblematik på detta spår. Samtidigt som du försöker ta dig in i offentlig psykiatri så kan du prova # 4 förslag med självhjälpsgrupp. Sådan verksamhet är faktiskt inte att förakta. Mycket bra erfarenhet och stöd finns att hämta från sådana grupper. Märker du att du inte klarar hålla dig drogfri med hjälp av självhjälpsgrupper och de motiverande samtalen på beroendekliniken och det sociala liv du lever i övrigt och om du har ekonomiska möjligheter så finns ju de privata alternativen. Men försäkra dig i så fall om att du hamnar hos någon bra. Du skriver att det är svårt att vara drogfri på fritiden, vilket är fullt förståeligt, kan det inte då vara bra att fylla fritiden med till exempel besök på självhjälpsgruppen. Kan du hantera ångest och negativa tankar på något annat sätt än med droger? Jag tänker att det måste ju vara prio 1 för att klara av att vara drogfri. Om inte; kan du få hjälp med detta under de motiverande samtalen? Det finns en del hjälp att få på nätet. Men det kostar en del. Kbt är bra. Ger snabba resultat. Jag vet inte hur man får tillgång till denna terapi men det är lätt att googla fram. Till slut kanske du kommer in i den offentliga psykiatrin, och då kan du välja om du vill hoppa av eller pausa ev påbörjad privat vård. Du har verkligen hamnar i en svår situation men du kommer säkert att klara dig ur den. Mvh maninan

Fast motivationssamtal är professionell hjälp, de syftar till att motivera/stödja dig under tiden så att du lättare skall kunna hålla dig "ren" i väntan på att få mer kvalificerad hjälp.

Subutex fungerade för opiatmissbrukare, ovasett om man gick på heroin eller morfin. Det är numera avregistrerat här o landet o tillhandahålls inte.

Klarar du inte av att hålla dig drogfri i öppenvård så kanske det är läge att söka sig till ett behandlingshem?

Något som är nämnvärt är att alla psykologer jag någonsin mött har sett mig som en fullt frisk människa. Alla har sagt att jag har en väldig självinsikt och stor förståelse till andra människors problematik. Det har aldrig varit på tal om att diagnosticera mig för någon psykisk åkomma, men de har förstått att jag lider av allt jag har tvingats uppleva under min barndom, alla minnen är verkligen terror…

Mina problem bottnar både i arv och miljö. Alla mina pappas syskon är både alkoholberoende och spelberoende, båda mina föräldrar har festat mycket men min mamma har en ganska svår problematik. Hon lider förmodligen av någon allvarlig personlighetsstörning (hon har själv ingen sjukdomsinsikt och skulle aldrig söka hjälp, fast jag bett henne många gånger) och dricker mycket under sin fritid. Hon och jag har ingen vidare kontakt idag. Har dock varit tvungen att växa upp i just hennes hem.

Min far däremot (yngst i sin syskonskara) är väldigt skärpt och duktig på att hålla i sina pengar men jag har ändå inte lyckats vara ärlig mot honom om mina problem, just för att det skulle göra honom så enorm besviken och jag vill inte att han ska oroa sig över mig. Vi är ganska dåliga på att visa känslor till varandra överlag, vi kramas nog när vi ses, men vi pratar aldrig om känslor.

Det är bara mina närmsta vänner som vet om hur jag har det och just nu en beroendeklinik. Jag är alldeles för duktig på att hållla upp ett ansikte utåt. (Har jobbat inom sociala sektorn, inom vården och andra kneg) Ingen har någonsin sagt någonting om att dom skulle ha märkt på mig att jag är "hög" på jobbet, vissa människor har kanske kikat på mina små pupiller, men inte vågat fråga. Tror inte att deras syn på mig stämmer överens med hur deras syn på en missbrukare är, så jag har alltid lyckats gömma mitt missbruk.

Tror att jag sätter käppar i hjulet för mig själv, jag lever liksom ett dubbelliv, det är väl i sig rätt ångestframkallande.. Behandlingshem känns långt borta, men jag har faktiskt funderat på det. Där kunde jag få släppa allt ansvar och bara se mig i spegeln och vila ut. Det är rätt tilltalande men det är för mig utvägen i "the worst case scenario".

Jag tycker mycket om den personen jag träffar på beroendekliniken, hon vågar säga till och samtidigt orkar hon lyssna på mina funderingar om mina föräldrar och mitt liv, hon är också duktig på att plantera nya tankesätt i min hjärna så jag märker att hon kan sitt jobb !

Antar att denna läkandeprocess från ett missbruk är på det här viset, det sker med små steg.

Bra att du värdesätter kontakten med den du träffar för motivation, det är är A o O för att något skall kunna förändras inom dig, men det vet du säkert redan.

Den terapeutiska processen, läkandet, har redan startat, men det är en lång väg att gå, eller snarare kämpa sig framåt på.

Majoriteten av de som arbetar på VC kan inte hjälpa dig, en o annan på beroendemottagningar kan kanske hjälpa dig, iaf på traven.

Djupare psykoterapi med missbrukare eller fd missbrukare är svårt o inte så många som kan klara av det, vare sig behandlare eller behandlad. Inte så många inom den offentliga vården som vill ta sig an det o förmodligen färre privatpraktiserande, iaf de som är bra.

Många behandlares problem är att de tenderar att se saker o ting i svart eller vitt, en missbrukare sitter på parksoffan utanför bolaget t ex, eller att man inte kan doktorera i kemi om man är missbrukare/brukare av t ex heroin eller kokain.

Man tänker helt enkelt i begrepp som de o oss, där vi är friska o missbrukaren sjuk.

Det finns behandlingshem som inte sysslar med 12 stegs varianter, t ex Trollängen utanför Almunge. Om de ff håller på.

Lycka till!

Tack alla för era fina svar !

Tycker det är tråkigt att det är så himla svårt att bli av med ett beroende, det finns faktiskt ingen lätt utväg !

Inom min närmsta framtid kommer jag försöka fokusera på det som är viktigt här i livet och verkligen försöka meditera bort den värsta ångesten. Min sambo flyttade nyss hit till vår nya ort, han ska lägga sig på torken han med från buprenorfinet (subutex/subuxone). Han hjälpte mig under den värsta tiden så nu kan jag fokusera på att hjälpa honom under det absolut svåraste, sen gäller det för oss att hålla båda fötterna på jorden och stödja varandra.

Jag har en stark framtidstro och jag tänker hålla huvudet högst och blicka framåt, jag kommer säkert skriva här någonting igen ifall någon undrar hur det går för mig/oss. Det är också rätt skönt att få skriva av sig och veta att det faktiskt är någon där ute som vet hur jag har det.

Tack än en gång, ta hand om varandra ! Kram på er <3

Jag tror som sagt att det kommer att gå bra för dig😄 Du är så övertygad och dessutom verkar du smart och insiktsfull. Roligt om du skriver igen! Om du behöver pepp så kommer du att få det här🍀 Ha det bra

Inlägget borttaget av adm.

Hej igen! Det var ett tag sedan på denna tråd…

Det har varit ett par rätt intensiva månader för mig. Jag berättade att jag varit i kontakt med en beroendeklinik. Efter att jag skrev här gick jag dit ungefär var/varann/ibland vartredje vecka och efter den 15 dec klippte jag (eller avbokade möte och ringde inte och bokade igen). Det blev lite mycket med högskolestudier/sambo på avvänjning/min ångest-panikångest, men jag hade i alla fall fått träffa en läkare som skrev ut Lergigan och Sertralin. De övervägde att skriva ut benzo men enligt praxis ska de inte skriva ut beroendeframkallande medel åt en f.d. beroende och de kände att de ville vara extra försiktiga så att de inte i misstag gör någon beroende av något annat när det var rätt nyligen jag slutat.
(Psykiatrin på min förra ort, där dom inte visste om att jag var beroende av buprenorfinet, skrev ut två recept efter varandra med benzo åt mig, en lite svagare form. Det var månaderna innan jag flyttade och började gå till en öppen beroendeklinik, då hade jag hållit mig ren från buprenorfinet i 6 veckor tror jag)

Lergiganet (25mg) är mot min ångest eller panikångest, den gör en trött. De ordinerade dem så att jag skulle ta dem tre gånger dagligen (25-50mg/gång) när jag hade det som värst. Ganska ofta somnar jag eller så blir jag väldigt dåsig, vilket drabbar pluggandet. Sertralinet är något jag tog enligt ordination till en början i kanske 2,5 veckor men slutade med det också. Jag förstår mig inte riktigt på de där SSRI-preparaten, har testat ett annt i 2-3 månader förut utan någon vidare framgång. Den enda insikten jag fick från den medicinen var att jag inte skulle ta åt mig så mycket av vad andra säger, i princip. Sen har jag lite svårt för att äta piller dagligen, har till exempel skaffat p-stav för några år sen av samma orsak. 

Vid sidan av min ordination från läkaren har jag dock köpt lite benz, under de perioder jag haft det som tyngst, annars har jag tagit en sådär nån kväll om nån bara gav mig. När jag själv sökt det har jag köpt kanske 10 st och ätit hälften under två-tre dagar och så har jag låtit det vara och delat resten. Brukar dock försöka hålla mig hemma efter att jag tagit dem så att man inte gör något konstigt. Har någon gång stött på folk som tycker att man ser jättetrött ut fast man själv inte fattar det till exempel eller glömmer något efter sig. Däremot fungerar det att bra att plugga, städa och såna saker. Mitt benz intag på en månad är max tre-fyra tillfällen på en månad ungefär. Doserna varierar jag väl.

Till på det har jag rökt cannabis rätt ofta. Har så jäkla svårt att sluta smoka brass. Det är ibland så svårt att se det negativa med det när alla runt omkring mig röker, många av mina närmsta vänners föräldrar till och med. Mina släktingar har sagt att dom tycker det är helt okej om jag röker lite majja men låter den tunga skiten va. Vi har dock många historier om tungt drog- och alkoholmissbruk från min släkts sida, så det kanske inte är så konstigt att dom ser det som "ingenting". Det är något som jag har blivit att se väldigt lätt på under min missbrukartid. Cannabis finns liksom hela tiden vart jag än går, antingen frågar någon mig om jag har eller om jag vill ha.

Det är det här som är mitt problem: jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt och det känns som om jag är en hycklare mot samhällets insatser i och med pissproven, de verkar mäta sin insats med mängd rena pissprover kanske (??) med tanke på att rena pissprov är det enda som kan ge mig en tid till psykolog som jag verkligen behöver. Det här är något som jag snackat rätt mycket med dem om: Det blir liksom ett misslyckande hela tiden från bådas sida, jag lyckas inte hållas ren för att jag mår psykiskt dåligt och på grund av mina "vanor", jag syftar då till min cannabisrökning, och de lyckas inte hålla mig ren genom sina motiverande samtal och medicinering.. Fick på posten en kallelse till beroendekliniken i veckan så jag tänker nog gå dit igen och fråga om jag borda gå via någon vårdcentral istället för att få komma till psykiatrin och få lite mera professionell hjälp mot ångestproblem..

Hej, du kämpar verkligen på :) . Jag beundrar dig för det. Det låter som en bra idé att få ner ångestnivån. Det verkar som att det är den som är det största hindret i vardagen. Då blir det kanske enklare för dig att hålla dig undan cannabis, för det är nog så att du måste det för att få tillgång till psykolog. Vissa vårdcentraler har dock psykologer, men lyckas man få tid till dem får man max 10 besök. Iaf i Västra Götaland där jag bor. Men det är bättre än ingenting. Du är enastående som fixar högre studier och att vara stöd åt din sambo samtidigt som du har dina egna, verkligen stora problem. Du har resurser utöver det vanliga, ska du veta :) Strid vidare! Du är värd allt gott! Lycka till och hör av dig igen

Haha, jadu. Man finner sig verkligen i allting ! Men det är väl lite så, jag står ju själv till svars för vissa delar av mitt liv som jag inte är nöjd med och det är såna delar jag helst inte visar åt andra så mycket så jag försöker att ta tag i det mesta själv. Men ibland rinner det över lite kanske..

Tack för att du finns där ute någonstans, det värmer otroligt :)
Ha en bra dag !

Nu i veckan var jag på ett läkarbesök på beroendekliniken. Jag fick samma svar som förut, förutom att dom nu tyckte att jag borde vara drogfri i ett år innan dom sätter in någon remiss till psykiatrin. Jag började gråta när dom sa det. Jag förklarade åt dem att innan jag började prova på droger hade jag extremt svårt att somna in och sova en hel natt. (tack vare ångesten) Så innan läggdags sprang jag 20-30 minuter, tog en dusch och sedan vräkte i mig en påse chips för att sedan kunna kräkas upp den. Detta gjorde mig förståss väldigt utmattad och ibland till följd av det kunde jag somna in. Samma dag som jag testade min första drog, cannabis, hörde jag inte ens väckarklockan dagen efter. Jag tyckte det var helt fantastiskt och på den vägen gick det…

Psykiatrikern (läkaren) jag pratade med i veckan sa upprepade gånger att jag måste hålla mig HELT drogfri innan de tänker sätta in någon behandling.. När jag frågade dem HUR det ska gå till med tanke på min ångest, hade de inga bra förklaringar..

Kanske ni därute har några goda tips om hur jag ska försöka hitta tillbaka till vardagliga rutiner som städning, orka träffa bekanta som inte känner till mitt missbruk (för jag känner mig som en lägnare och väldigt olik normala människor). Jag vet ju nu att jag inte har nånting att hämta från beroendekliniken, utan tänker försöka på det här på egen hand.

Kram på er därute!

Att hitta tillbaka till rutiner kan du kanske fråga kommunpsykiatrin om? Där kan du få boendestöd som stöttar i det praktiska i vardagen. Jag föreslår också, även om jag förstår att det kan tyckas omöjligt, att du berättar för din omgivning om ditt missbruk. Då kan 1. en del saker som de kan tycka vara märkligt få en förklaring 2. du slipper leva med en lögn 3. du kan få stöd från fler (kanske oväntade) håll. Skulle någon överge dig pga att du är ärlig så kanske den personen i alla fall inte hade varit bra för dig i längden. 

Frågade du läkaren om andra typer av ångestdämpande, som inte tas vid behov, typ Gabapentin eller Lamictal? Den är inte fysiskt beroendeframkallande. De är inte traditionella ångestdämpande så det är inte säkert att läkaren har koll på dessa eller liknande. Jag äter Gabapentin och min syster äter Lamictal mot ångest.

Om du orkar så försök ligga på dem och tjat om hur jobbigt du har det och hur dåligt du mår.

Hoppas verkligen du kan få den hjälp du behöver. Styrkekram!

Under mitt möte med läkaren (psykiatrikern) hade jag även min kontaktperson med mig. Hon är sjukskötare, och det är till henne jag gått till de när de gäller de så kallade motiverande samtalen. De förklarade åt mig att det inte skulle tjäna något till att söka mig till psykiatrin, för då kan de se i min journal att jag inte varit drogfri. Psykiatrin har tydligen också samma praxis vad gäller missbrukare; en missbrukare måste ha lämnat rena pissprov i 6 mån innan psykiatrisk behandling. Vilket jag tror är bullshit om man ser på hur dåligt en fd beroende mår efter sitt beroende.

Alla psykologer (har gått till 5-6 st mellan åren 11-16) har sett mig som en frisk människa med hög intelligens och social förmåga, men mina ångestproblem kvarstår fortfarande. De har förståss försökt förstå mig men av någon orsak har de alltid trott att jag skulle fixa det själv för att "jag är så stark och duktig och kompetent", men det är inte alls så jag känner mig. jag har dövat mig sedan barnsben i pricip för att slippa den tunga verkligheten…

Jag har i somras fått benzodiazeppiner utskrivet (oxazepam). De läkarne visste inget om mitt buprenorfin-missbruk så jag fick två månaders utskrivet. Benzodiazepiner hjälper verkligen mot ångest. Jag städar, tvättar, uträttar ärenden utan problem, m.m. Är dock försiktig att jag inte tar dem dagligen och så, jag känner av beroendemekanismerna från den drogen tack vare att jag utvecklat ett beroende förut. Dock är det stor skillnad på de drogerna. Benzodiazwpiner är en mycket lurig drog faktiskt… 

Benzo är förståss inget jag får utskrivet innan jag varit nykter i ett år men jag pissar positivt på den drogen minst en gång i månaden, så om dom nu inte vill ge mig den lagligt så får jag väl köra det svart bara (vid behov, och jag förstår nog läkarna. Det är starka droger och de vill inte göra sig skyldiga till att göra någon beroende av någon sån fittig drog)…

Nåväl, jag pluggar rätt intensivt just nu och har min mammas nummer blockerat så att hon inte kan störa mig. Jag tror det kommer att gå bra, sakta men säkert. På egen hand antar jag..

Att berätta för mina föräldrar tjänar ingenting till, men min syster kommer jag nog snart öppna mig för, det kommer hon uppskatta. Det vet jag. Men det är alltid jobbigt att någon vet om vad man håller på med; de blir alltid lite mera misstänksamma och dyl. De vill ju så gärna att man lämnar skiten..

Puss&Kram