Beroenden iFokus

Beroenden

Etikettvi-som-är-anhöriga
Läst 2233 ggr
Fridborg
1

Orolig för min mamma

Min mamma har hela livet varit alkoholist och under de senaste 10 åren gravt spelberoende också.

Hon är hjärtsjuk, har KOL och cancer. Hon klagar varje dag på att hon är trött men hon sitter ju bara på krogen, spelar bort sina pengar, super sig jättefull och går sedan hem och sover.

Som andra alkoholister skyller hon på precis allting förutom sig själv. Nu när jag ringde kl 15 var hon redan jättefull. Jag frågade om hennes jobb och hon hade ringt och pratat med dem att det var okej att hon inte var där idag. "Är de okej med att du sitter och super och spelar istället?" frågade jag. "Jag orkar inte prata om det" är svaret man alltid får oavsett.

Nu är ju jag 28 år och hon är 55 så egentligen är det väl egentligen hennes val, men vi bor såpass nära varandra att hennes beroende har blivit ett problem för mig. Hon har börjat umgås med märkligare typer och har blivit bra vän med uteliggare och andra skumma människor som alla hälsar på mig. Det jobbiga är att ingen verkar kunna skilja på henne och mig, de tror att vi bor ihop fortfarande och är riktigt sammansvetsade, men det är långt från sanningen.

Jag vill inget hellre annat än att flytta ifrån vår ort, men som Stockholms bostadsmarknad ser ut idag är det jättesvårt. Det är jättejobbigt att gå igenom centrum med en dejt (nu har jag förvisso fast relation, men på den tiden) och hon sitter på uteserveringen och skriker mitt namn över hela centrum, eller gå förbi med vänner och a-lagare och uteliggare kommer och hälsar på mig. Jag vill ju inte vara oartig heller och bara fräsa bort dem…

ÅÅH!

Jag tror jag mest ville skriva av mig.

thenameless
0
#1

Knepig ists du är i. Det kanske är hårt och väldigt svårt att ignorera din mamma på stan men hennes luffarpolare behöver du ju inte preta med om du inte vill?

Pundare och alkisar brukar bli rätt bra på att märkka om man inte vill prata om de inte är höga som hus eller apfulla.

All that is left are memories, and the pieces of a shattered existence….

Ebolaa
1
#2

Usch gumman, jag lider verkligen med dig. Du vet säkert redan att du skulle må bättre av att inte ha så mycket kontakt med din mamma. Men det är just svårt när det handlar om sdn egen mamma.

MEN det du måste göra för den egen skull är att sätta ned foten. Precis som vissa föräldrar gör med sina missbrukande barn: "att så länge du är påverkad så vill jag inte ha något med dig att göra, du har fina sidor men dina dåliga sidor får MIG (dig alltså) att må riktigt dåligt." Be henne respektera att hon inte "belastar" dig med sin fylla. Lägg till ecempel på luren om du hör att hon är för full och nöter om saker och ting, även om det känns dåligt också för dig. Det är trots allt din mamma som vi prayar om.

Men enligt mina erfarenheter så kan det vara skönt med ett ORDENTLIGT avbrott. Sedan när DU saknar henne så tycker jag att du ska höra av dig till henne. Dock sällan har något förändrats och det brukar tyvärr bli en besvikelse i slutändan.

Puss <3

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Fridborg
0
#3

Tack både #1 och #2 :) 

Vi har haft perioder vi inte pratat med varandra, men det blir svårt att handla mat och gå i centrum eftersom hon typ bor där och är där. Så de perioder vi inte pratat med varann har vi ju setts ute ändå och det blivit asjobbigt att ignorera sin mamma sådär rakt upp och ner när man ska handla mjölk liksom >_<

thenameless
1
#4

Jag förstår det. Ingen vill ju bryta med sin mamma.

Men som jag antydde och Ebolaa sa såbehöver du ju inte prata med din mammas fyllepolare när hon inte är med.

Och så kan du ju försöka framföra och få henne att förstå att du tycker det är jobbigt att prata med henne när hon e påverkad.

Kanske sätta som ett krav att hon åtminstonde ska vara nästan nykter när hon ringer och när ni ska umgås?

Sen vet väl de flesta i byn att hon är er mamma så du kan ju hälsa när ni ses, säga ett snabbt ord och sen gå vidare. Säg att ni pratas mer när hon nyktrat till lite.

Det är vårt med en alkoholist som inte har någon som helst önskan och vilja att bli nykter. Kanske är det fel? Men man måste kanske skapa den önskan hos dem?..

All that is left are memories, and the pieces of a shattered existence….

Ebolaa
1
#5

Ja grejjen är ju den att så länge du går och försöker va chysst mot morsan din och hennes vänner så kommer dom fortsätta tro att det är okej att gå fram och "störa" dig. För varje gång det händer mår du ju dåligt så då är det ju en sak du måste bryta.

När min fylltratt till mamma ringer i fyllan brukar jag helt enkelt säga "Fan, orkar inte med att prata med dig just nu. Jag har annat för mig.." och så lägger jag helt iskallt på. Första gångerna fick jag jättedåligt samvete men efter att jag gjort det ett flertal gånger kändes det bra. Antagligen för att jag tagit mig lite mer kontroll över hur vår relation ska fungera. 

Om jag ser min mamma på stan brukar jag nog vinka till henne men helt enkelt också bara gå iskallt förbi eller ta en omväg för att slippa låtsas verka glad över att se dem.. :)

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.