Detta känner jag igen. Jag har också svårt att be om hjälp, det gäller i det mesta jag gör, hemma  och på jobbet. Jag tror att jag är rädd för att inte ha kontroll och att folk skulle tro att jat inte klarar av sakerna. Jag vet inte varför det är så svårt. Jag tycker inte att andra är till besvär när det frågar mig, jag ställer gärna upp och jag kan.

Kanske är det så att man vill vara "duktig" och det är inte alltid så lyckat. Nu svamlar jag runt, vet inte riktig hur jag skall beskriva detta.

Kan det vara så att detta att vilja ha kontroll är en del av samma syndrom som skapar beroendepersonligheter?

Jag reder mig själv, jag har kontroll på allt, ingen och inget bestämmer över mig - inte mättnadskänslan eller illamåendet eller sunda förnuftet heller! Om jag vill ha en kick så tar jag den, det spelar ingen roll hur jag mår! Att må dåligt är en svaghet, det kan jag inte ta hänsyn till!

Vet inte om det finns något som ovanstående "resonemang" bakom, men jag vet i alla fall att jag ibland har druckit mycket mer än jag borde och till och med inför mig själv försökt låtsas att jag är praktiskt taget nykter, hellre än att inse att jag supit bort min kontroll och borde gå och lägga mig. Det har hänt att jag medvetet har satt mig över kroppens signaler, både om mättnad, hunger, sömnbehov och smärtlindring, bara för att visa att jag har kontroll och inte är slav under kroppsliga svagheter.

Jag tror att det ligger mycket i det du skriver Cronstedt.

Usch, jag känner alltför väl igen mig i era ord/erfarenheter.

Duktigheten, behovet av kontroll, att ej visa svaghet allra minst för sig SJÄLV

Förståelse och respekt för andras tillkortakommanden har inget med min egen självbild att göra för jag ska visst klara allt

Att våga släppa efter lite är inte helt lätt…

Åh vad ni träffar huvudet på spiken! Kontrollbehov, att vara duktig. Åh, precis så fungerar jag. Jag har varit duktig flicka hela mitt liv och mitt kontrollbehov är enormt. Jag avskyr överraskningar och att visa mig svag eller otillräcklig finns inte ens med på kartan. Kan det vara som ni säger att dessa egenskaper kan hänga samman med en addiktiv personlighet? Intressant! Då får man ju plötsligt en annan infallsvinkel att bearbeta samtidigt och resultatet kan ju bara bli bättre med sådana insikter.
/Linda

Att be om hjälp är jättesvårt, allra helst när man inte vet om personen i fråga förstår vad det handlar om.

Jag har en väninna som jag umgås med nästan dagligen, vi brukar luncha tillsammans. Hon äter kolhydrater och förstår mitt kontrollbehov av vad jag stoppar i mig.

Tidigare på somrarna köpte vi gärna mjukglass på ett ställe här i Falkenberg som smakar helt underbart. Vi har inte gjort det nu i sommar, hon vet att jag har svårt att säga nej om tanken kommer i mitt huvud. Hon kör dit när inte jag är med för att inte utsätta mig för frestelse.

Hon vet min ätstörning men kan inte förstå… ingen kan. Min sambo allra minst. "Det är väl bara att låta bli" är hans kommentar. "En fråga om karraktär."

Tänk om det vore så enkelt.

#6 "Det är väl bara att låta bli" är hans kommentar. "En fråga om karraktär." Tänk om det vore så enkelt.

*

Ja, det är just så folk reagerar ibland. "Det är väl bara att ta en liten bit godis och sen sluta?!"

Jag minns en gång jag var ute med två kompisar och mitt sockersug var så starkt att jag höll på att bli tokig. Jag sa, "vi går och köper lite godis". Dom sa, "nej vi behöver inget godis, tänk på vikten osv". Jag blev så förbannat sur och irriterad över att dom försökte bestämma över mig!! Dom till och med tog tag i mig fysiskt för att dra mig därifrån.

Idag förstår jag hur bra det var att dom gjorde så men jag skäms för att jag reagerade som jag gjorde. Att jag inte förstod att suget var så starkt att jag bara MÅSTE ha godis.

Mona-stina Jag hatar den kommentaren det är bara att låta bli och att det handlar om karraktär. jag har hört det allt för mycket och man blir bara arg för de inte vill förstå.

Eller ännu mer ledsen för de tror man har jätte dålig karraktär och till slut så tror man själv på det. Jag har trott på det i 30 år i princip. Tackar min stjärna att nu vet jag bättre.

enligt sv. akademiens ordlista

karaktär= skaplynne, läggning, prägel, art, slag

Och nu till frågan

Hur kan en läggning vara dålig? vem bestämmer det?

Det är bara att låta bli.. det är ju inte en som säger det till en alkoholiker eller en drogmisbrukare som forsöker sluta. där heter det minsann "håll ut, du skal se du klarar det, du är stärk, stå på" och andra peppande ord..

Så just nu behöver jag hjälp…. Så nu tänker jag gå och ringa en vän…..Behöver någon som distraherar mig….

Jag tror att det finns en del i att inte be om hjälp som handlar om att släppa in. Man måste släppa in någon när man ber om hjälp, man måste öppna och visa sig och det i sin tur handlar om tillit. Jag är extremt dålig på tillit… har man blivit sviken många gånger så vill man inte utsätta sig för den smärta det innebär att bli nekad eller förskjuten, skrattad åt, inte trodd eller kritiserad… alltså klarar man sig hellre dåligt eller uruselt själv än utsätter sig för att bli sviken.

Det är min erfarenhet av att be om hjälp.

 Det är som att läsa om mig själv, det ni skrivit

Jag försöker komma på varför jag inte har tillit till att be folk om hjälp. Men jag kan inte känna att någon direkt har svvikit mig jag bara frågar inte om hjälp. Tror jag ska fixa allt själv jämt , trots att jag vet att jag absolut klarar det.

kanske har jag blivit sviken . Men samtidigt tycker jag att jag alltid varit så öppen och blivit både insläppt och släppt in både här och där. Fast sen börjar jag fundera på relationer och inser att där har jag en knepig syn när jag var yngre och accepterade mer än vad man borde.. Hm!!!

Måste öva mig på att be om hjälp och jag tror jag måste öva på det i allt inte bara när det gäller mitt mat intag utan även i andra situationer. Lägg ner att hela tiden sträva efter att vara bäst….

Jag behöver inte vara bäst på allt .

Jag tror att en stor orsak till att man har svårt att be om hjälp är att man ofta fått höra att "ensam är stark" och att man ska kunna stå på egna ben och klara så mkt som möjligt själv.

man behöver inte ha blivit sviken det räcker gott med att alla satt en duktig-stämpel på en, en stämpel som man själv anammat och gjort till sin. Ist för att vara stolt över den man är så kan man bara vara stolt över det man gör eller presterar, om man är duktig

#17 Väl talat :)

Självkänslan… att inte tro att man duger som den blotta och bara människa man är utan det är vad jag gör, hur jag ser ut och vad jag säger som räknas.

Självkänsla kan aldrig växa ur svek… föräldrar måste ha svikit någonstans på något sätt längs vägen.  Annars skulle vi haft bättre självkänsla! Självkänsla kommer ur att få växa som människa i en fullständigt trygg miljö där man är älskad i överdos oavsett vad man gör och hur man är!

Sveket är inte nödvändigtvis medvetet, det kan vara som min mamma som miste ett barn och bara inte orkade. Hon orkade inte med sin egen skuld och ångest men hon orkade inte heller se att vi andra tre syskon behövde henne… Ett enormt svek för mig som var fyra år… jag miste både min bror och min mamma, min trygghet! Jag har full förståelse för henne men min självkänsla vissnade och tog så stor skada så att den inte hämtat sig ännu.

Jag jobbar verkligen med att be om hjälp när jag behöver det. Jag vet att jag kan ringa folk men ibland är det så svårt… Jag vet jag är lite i återfallsprocess just nu så jag måste vara vaksam hela tiden.

Så igår var jag så sugen så jag trodde jag bara kom att dö om jag inte handlade något. Så innan jag skulle hoppa på bussen handlade jag ett choklad och tänkte jag äter detta snabbt på bussen , slänger pappret så kommer ingen veta och sen kan jag göra som jag brukar, bara förtränga….:(

Jag satte mig längst bak i bussen för då kan ju ingen annan se mig heller och sen stoppade jag ner handen i väskan. Precis innan jag ska till att öppna chokladen så börjar jag fundera… Vad gör du nu Kia… Jag blundade andades och plockade upp telefonen. Inte för att ringa, men jag skickade snabbt iväg ett sms till den personen jag var på väg till med bussen och sa att jag har ett choklad i väskan och jag vill du tar det ur min väska när jag kommer till dig.

Detta var sent så det fanns ingen affär att byta ut orginalet med. Så det plockades ur min väska när jag kom fram och jag kunde ta en bit ost i kylen istället.

Jag är stolt att jag faktiskt bad om hjälp på ett visst sätt men nästa gång måste jag stanna upp innan jag handlar det och kanske ringa direkt till någon när jag känner suget….

Men det var väl hur imponerande som helst… superstyrka!! Bravo superwoman!!

Kia, du är duktig. :) *kram*