Jag är 29 år nu och känner självklart att det är dags att lägga ner mitt bruk(som kan leda till ett nytt missbruk) av olika droger. Problemet är den depressiva fas jag är inne i just nu, komplicerar allt. Jag känner mig totalt uppgiven. Morsan dog nyligen och det har gjort allt värre.

Har levt i tillfrisknad(i den mån att jag väldigt sällan tar droger och det har blivit alltmer sällan) fram tills för ett par tre månader sedan. 

Är även rent "manodepressiv" och äter medicin mot detta. Funderar på att sluta med skiten och hoppas på att det ska bära iväg åt rätt håll(uppåt), men vågar inte.

De gånger jag tagit droger de senaste året har det inte alls känts som det gjorde för bara ett par,tre år sedan. Det blir väldigt trist och rakt, tar bort min ångest i princip, inte ens centralstimulanter biter som de ska. Jag är ju blandmissbrukare i grund och botten, och detta känns jävligt obehagligt. Känner inte att det finns nån räddning kvar. 

Vilsen och orolig. Orolig för att börja missbruka bensodiazepiner - en drog som inte alls är min grej, bara för att slippa ångesten. Men även när jag tar dom finns inga framtidsutsikter kvar. Förut drevs jag till det här p.g.a. abstinens men jag vet inte längre. 

Känns som att den lilla grundtrygghet jag kände när morsan var i livet är borta. Funderat på självmord många gånger nu, men är rädd för döden och när tanken på självmord dyker upp får jag skuldkänslor, gentemot min far och mina syskon och allt blir kaos i huvudet. Jag vågar inte ens det. 

Det känns som om jag kommer förlora förståndet och ingenting fungerar.

Är det någon som känner igen sig, har något råd eller vad som helst att komma med. Funderar på att lägga in mig på psyk, men då ska man in på BAS först för koll och där blir jag helt knäpp av alla som sitter med delirium eller gråter eller pissar ner sig. 

Vad tror ni?