Skäller gör vi inte på varnadra  här - det klarar vi så bra själva.

Däremot lyssnar (läser) vi och försöker vara bollplank åt varandra - eftersom bara att få haspla ur sig som Du gjort kan hjälpa i sig.

Ditt problem verkar vara komplicerat och jag försöker tänka mig in i vad som hänt under din uppväxt - eftersom Du uppenbarligen bara kan/vill äta din mammas mat. Jag har en väninna vars son är likadan - han går också i gymnasiet nu och skall börja 2:an. Han har blivit lite bättre faktiskt, men det var ett elände att bjuda hem dem eftersom han inte åt den mat jag serverade OAVSETT vad det var. Det var alltid en krydda som var fel eller något annat jag gjort som mamma inte brukade göra.

Det slutade alltid med att han åt vitt bröd med smör och ost.

Vet Du hur jag kände det då? Jag var fruktansvärt arg och irriterad på hans mamma. Inte ett dugg på pojken. Varje gång de kom till oss - analyserade hon vad jag hade tillagat och talade om att pojken inte skulle tycka det var gott. Hon ifrågasatte aldrig ens att han kunde testa - utan att hon sa innan att han troligen inte skulle gilla det. Hon ville helt enkelt inte att jag skulle lyckas laga mat som hennes mat gillade.

Denna kamp pågick även mot pojken när han tillbringade tid hos pappa. Jag uppfattade det som att "nya" tanten skulle aldrig kunna lära sig laga mat som hennes son skulle tycka om. Hon var ju hans mamma. PUNKT.

Det här blev så irriterande för MIG, som inte hade med saken att göra, att vi inte bjöd dem på mat lika ofta. Vi åt istället hemma hos dem, antingen knytis eller att hon bjöd. När vi någon gång bjöd och pojken inte var med för att det var pappahelg, insåg jag att problemet låg djupare. Det dög inte det jag lagade då heller - men då kunde hon inte skylla på sonen.

När han var 12 år skar hon upp hans mat i småbitar så att han kunde äta med en gaffel. Han fick alltid läsk till maten oavsett vardag/hlg eftersom han inte gillade vatten/mjölk.

Med hela denna långa berättelse vill jag bara säga att du är troligen inte ensam om detta heller och jag undrar om du skall försöka söka svaret från andra hållet istället för utifrån att Du själv är det som är fel… kan det vara så att din mamma har bidragit till att Du inte tycker om mat som andra tillagat? I så fall har Du ett annat utgångsläge när Du tränar framöver.

Ditt liv blir väldigt komplicerat om du inte kan äta mat som andra tillagat och därför måste Du börja fundera på lösningar!

Det margareta skriver är väldigt tänkvärt tycker jag också….

Att din pojkvän skäller på dig det är ingen höjdare det förstår jag. Kanske ska du försöka förklara för honom vad som pågår. Har du själv läst någon bok om sockerberoende? Kanske kan du låta honom läsa samma så han kan förstå vad som pågår och att istället för att skälla, hjälpa och stötta.

Det där med att skälla har jag själv stött på så många gånger och då blir det att jag gömmer ännu mer. Jag vet hur min man genom åren försökt kontrollera hur jag ätit men det har bara förvärrat det. Inte ska han komma här och berätta för mig hur jag ska äta. Då har jag visserligen bett honom att han ska hålla koll på mig men när han väl gjort det har jag bara blivit arg för jag känt att han behandlar mig som ett barn.

Jag tror som Margareta kanske är det inte så att det är du som gjort dig själv kräsen kanske finns det en annan grund som ligger där i ditt bakhuvud som du inte tänkt på varför det blivit som det blivit.

#1 det var då en väldigt konstig mamma! jag vet inte vad jag ska säga mer, blev väldigt irriterad när jag läste hur hon bettedde sig!

När jag var tre började mamma och pappa bråka, det var i samband med att min lillasyster Jonna föddes. Dom skilde sig dock inte helt förens jag gick i trean. Och mamma tog med sig oss och bestämde att vi inte VILLE bo hos pappa. Det var väl visserligen bara mammas mat jag åt då… Sedan har dom två bråkat om precis allting och det är mycket möjligt att mamma har anklgat pappa för att inte kunna laga mat som är bra för oss eller liknande, vilket jag faktiskt tror att hon har gjort.. Men tror ni att det kan ha med saken att göra? Att mamma valde för mig när jag var liten och talade om för pappa när jag var i närheten att inte jag tyckte om hans mat även om jag kanske gjorde det? Eller hur tänker ni? Jag äter pappas mat, och då menar jag att jag äter den men inte tycker att det är någn höjdare, han exprimenterar ganska mycket när han lagar mat och det kan bli väldigt fel enligt mig emellanåt.. Jag bor ju inte där nu så jag äter inte hans mat. Hans frus Marias mat äter jag inte heller eftersom att hon följer receptböcker efter kryddmått..

Det var väl ungefär så jag tänkte, att du på något vis "fått hjälp" att bara tycka om mammas mat, för att mamma ville att det skulle vara så.

Hmm.. Kanske kan vara så.. Men hur ska jag göra för att avvänja mig med det då? Det lär ju inte bli det lättaste. Eftersom att hon faktiskt lagar riktigt god mat (jag fårstår visserligen att ni inte menar att jag ska börja tycka illa om hennes mat) och det är ju som sagt den jag äter och lär mig laga själv.

Det är inte lätt att råda, självklart skall du fortsätta tycka om mammas mat och lära dig att laga den själv, men med lite ny insikt om varför det är som det är KANSKE, du kan försöka äta något av det andra som erbjuds… som en liten läxa ungefär…

Det finns ju troligen en förklaring till varför det blivit som det är och då kanske det är lättare att hantera? Jag vet inte… det var bara min spontana reaktion.

Jag blev ju aldrig arg på pojken jag berättade om, han kunde inget hjälpa, men mamman blev jag både sur och arg på, särskilt när det visade sig vara likadant även när pojken inte är med. Det är bara den mat hon själv lagar som duger och det blir rätt ensidigt om man vill ha socialt umgänge med andra.

jo, det är sant. det blir nog lättare att försöka hantera det om jag vet att det finns en ev orsak till varför det blivit såhär.. men jag kommer nog antagligen inte kunna sluta med socker beroendet förens jag har lärt mig äta mer mat… daniel säger att jag ska sluta äta godis så att jag får mer aptit och att jag då kommer äta deras mat, men det är jag väldigt tveksam till om det kan ligga något i det.

Jag tror det kan vara som Daniel säger fast jag skulle säga precis tvärtom för att det blir lättare för dig.

OM Du äter den mat som vi som äter LCHF äter… dvs inte så mkt kolhydrater… då minskra sötsuget och det blir lättare att sluta med godis. Att börja i godisänden är mycket svårare…

Testa att äta BARA ost nästa gång och strunta i mackan.

Det många av oss gör att vi rullar in riktigt äkta Smör eller möjligen Bregott (inget margarin av någon sort!!!) i ost och äter det utan macka. Det blir man mätt och belåten av och garanterat inte sötsugen. Det är kolhydraterna som triggar sötsuget.

I början kan man få abstinens av sötsuget och det går över. Det tar olika lång tid för olika människor. En del har abstinens några dagar och andra ett par veckor, men det går garanterat över för ALLA tids nog. Om man hela tiden fuskar och ändå tar godis/macka eller vad det kan vara, så underhåller man suget och det blir svårare att sluta.

Därför är det mycket lättare att göra tvärtom som Daniel säger fast du når samma mål i slutänden… mindre/inget godis…

Men hur ska jag då kunna hålla vikten? Jag vill absolut inte gå ner i vikt, mina 55kilon passar mig bra, det är bara magen som stör lite pga allt godis. Vad ska man äta till middag? kolhydrater finns väl i allt?

Du kommer alla gånger att hålla vikten - för vi äter fett istället för de kolhydrater vi inte äter. Det är det som är det finurliga.

Läs om Odezza - hon vill inte heller gå ner i vikt

Om det är så att du vill äta mat som är bra för dig och få bättre vanor så tycker jag du ska konsultera en utbildat dietist.  Jag tror inte på att själv experimentera med kolhydratfri mat eller andra olika varianter. Speciellt inte när man som du är ung.

det var mycket läsvärt i den texten Margareta. :)

Pyromanen; det är väldigt svårt att få tid att prata med en dietist och jag är ganska så säker på att personen i fråga kommer vifta med pekfingret och tala om för mig att min kräsenhet bara är inbillning och att jag får tvinga mig själv att äta det och inte få fram något vettigt ändå.. Så det känns lite meningslöst att föröska få tag på en sån fillur. Visst kan jag förstå att man inte ska kasta sig in i något sånt här bara sådär, men jag försöker få fram information om vad detta innebär, eftersom att jag är så kräsen som jag är kanske jag inte kan äta enligt LCHF ändå för att jag inte kan tänka mig att äta det som krävs.

Det finns dietister som är särskild utbildade på just ätstörningar och jobbar enbart med sånt.  Det är väldigt vanligt med ätstörningar.

jo, men man ska hitta en och få tid i detta århundrdet och det ska inte kosta en halv förmögenhet för 1timmes rådgivning utan något resultat.

Jag har var på biblioteket i dag och hittade två stycken böcker om socker;

• Sockerberoende, söt fantasi eller bitter verklighet, Anki Sundin.

• Blodsockerblues, Fredrik Paulún

Ska se om det kanske är något spännande.. Någon som läst något utav det?

Inte läst dem, men blir nyfiken! Kan rekommendera Sockerbomben av Bitten Jonsson och Pia Nordström. Enkel, behändig och bra liten bok.

Ok.. får läsa den lite senare, har alldeles för mycket böcker på g nu..

Jag har läst Blodsockerblues och där lärde jag mig en hel del om hur blodsockret reagerar på det vi äter. Jag lärde mig mycket om hur stor del av olika livsmedel som är kolhydrater.

Jag har valt en "hårdare" väg än hans GI-väg. Jag äter mat som ligger på "superlågt" GI så nära noll det går, kan man väl säga som sammanfattning.