Skriven ibörjan av 2000. Bara ändrat min ålder och sagt min diagnos, när denna skrevs hade jag ingen diagnos. Det är långt. Kanske det finns fler med liknande uppväxt, kanske inte. Jag kände mig starkare psykiskt då detta skrevs än vad jag känner mig idag.

Jag som har ADHD med Autism liknelse. Detta är nytt för mig trots att jag är född med detta. Jag har i hela 39 år trott att jag varit som alla andra att mina föräldrar påstått att jag har Damp det har jag inte trott på utan hela tiden hävdat att de ljugit för mig. Att ha växt upp med detta har inte varit lätt för på den tiden så visste folk ännu mindre om vad detta är utan där ansåg folk att ens föräldrar inte har eller ens klarade av att ge henne/honom en bra uppfostran men mina föräldrar har gjort så gott de kan även om jag anser att de körde med helt fel metoder. Jag är uppfostrad med örfilar, svångrem, mattpiska och björkris detta är det enda jag kan minnas av min barndom. Jag tror ju att innerst inne så älskade mina föräldrar mig fast de visat det på sitt vis. Men jag kan förstå att de tyckt att det varit jobbigt att ha mig :-) för jag var envis som synden och det är jag än idag. Jag fick mina utbrott då jag inte fick som jag ville. Jag var mobbad i skolan i 1-2: an och från 5-6: an detta var en mycket jobbig period. Men många barn med Bokstavsdiagnoser är mobbade, utfrysta, går oftast ensamma på rasterna.

            Jag hade väldig ångest då jag ständigt kände mig O-älskad och ångest har jag än idag jag har väldigt svårt att lita på folk tror att alla vill mig ont men så är det ju inte. Men jag kände det som mina föräldrar ville ha en dotter som var som alla andra barn, den enda jag kände mig älskad av var av min farmor för hon accepterade och älskade mig för den jag var, hon försökte aldrig "göra" om mig. Det är väldigt viktigt att barn med Bokstavsdiagnoser känner sig älskade för den de är.

            Jag lider än idag av att fått känna mig O-älskad som barn det resulterar i att jag har mycket svårt att lita på folk tror alltid att alla sviker en i slut änden. Jag fick prestationsångest då jag blev äldre men hur jag än gjorde så dög ingenting för mina föräldrar, jag var inte duktig nog i deras ögon så är det än idag. De har aldrig lyssnat på vad jag har att säga eller tyckt utan de anser att det de tycker och tror på är det enda rätta och tycker man inte som de ja då är man heller inte accepterad. Min far har alltid varit den som varit värst han har alltid kränkt mig tagit ifrån mig det lilla uns av självförtroende jag haft. Han fortsätter med detta än idag och han kan inte förstå VARFÖR jag blir arg och säger ifrån.

            Han har alltid trott att han kan köpa min kärlek för jag har fått allt jag pekat på men det var ju inte det jag ville ha. Då jag blev tonåring så kom revolten och då ansåg mina föräldrar att detta klarar vi inte av. Jag var upp till en familj och hälsade på under jullovet, jag har varit sommarbarn från det jag var 6 år tills jag var 15 år, detta var en familj jag var till under sommaren det år jag skulle fylla 15 år. Jag skulle vara där i 2 veckor men trivdes så bra att det blev sagt att jag skulle få stanna där en vecka till. Men sen så fick jag inte komma hem mer ingen förklaring fick jag. Jag blev arg, bitter och började hata jag kan inte förklara hur denna hat känsla känns det går inte att beskriva. Jag började göra saker jag annars aldrig brukade göra allt för komma från stället men innerst inne så älskade jag denna familj oerhört mycket. Men jag var så förblindad av hat, hämnd och bitterhet och jag kunde inte se att jag gjorde fel.

            Efter 9 månader så fick jag komma hem igen men lyckan varade bara i två månader jag råkade träffa fel karl att älska, han var 15 år äldre än mig så mina föräldrar sparkade ut mig igen återigen utan förklaring. Denna familj jag hamnade hos avskydde jag det spelade ingen roll om jag ljög eller talade sanning jag ljög ändå. Allt den ena "fostersyrran" gjorde, var jag som gjort fast jag inte gjort det. Jag körde samma stil som jag gjort hos den förra familjen men insåg ganska snart att det bet inte hos dem. Jag kan än idag inte förstå varför ens föräldrar ljugit för mig. Jag anser att problem det löser man inom familjen, går inte detta så ber man om hjälp man sparkar inte ut problemet för problemet försvinner inte det kommer finnas kvar där som en ond ande över en. Idag så lider jag av ångest det känns som allt jag älskar tas ifrån mig.

            1989 så träffade jag min sons far och ibörjan så var allt bra men då jag var i 5: te månaden så började han vara väldigt elak till och med grym men dum som jag var så trodde jag att det blir nog bättre då barnet föds hur idiotiskt dum fick man vara för tro att det skulle bli bra. Han gjorde allt för trycka ner mig så långt ner i skoskaften man kan komma. Jag fick inte prata med några killar ens titta på dem han var så oerhört svartsjuk men de som är det de erkänner det knappt. Han slutade på sitt jobb för herre gud jag kunde ju dra in brevbäraren. Pojken föddes i September jag blev snittad då det visade sig att mitt bäcken var gränsfall att vara för trångt. Så jag mådde inte bra på BB jag pendlade i 8 dagar upp och ned i feber vet än idag inte vad det berodde på. Jag kom hem mådde fortfarande uselt men det gick framåt tills en dag i Oktober jag fick fruktansvärt ont under brösten in på akuten men de hittade inget. Så här höll det på fram till en dag i December då min moster sa att hon tror att jag åkt på gallsten så jag pratade med läkaren på Löwenströmska men läkaren sa att jag var för ung (23 år) för få gallsten men jag krävde röntgen och det visade sig att jag hade en sten samma läkare som sa att jag var för ung för få gallsten sa nu att det var vanligt att kvinnor som föder barn kan få gallsten……..

            Jag kunde få mina gallstens anfall 3-5 ggr i veckan alltid under sen kväll/natt jag fick aldrig åka in själv till akuten för min sons far trodde jag kunde ha rajtan tajtan med läkarn *suck* så jag var alltid tvungen ta upp pojken. Hade jag nekat eller på något sätt hindrat han så hade jag fått utstå ena hemska saker även min son fick utstå ena hemska saker av sin egen far. Men varför inte bara sticka säger nu många.. Det är inte bara det man är så ned tryckt så man vågar inte för man är livrädd för hämnd..

            I mitten på Maj så åkte jag på en black out, jag kallar det för det för jag har inget annat namn på det hela. Allt som hände från mitten på Maj -90 till Juli -90 det är bara ett svart hål jag minns ingenting av vad som hände där. Minns bara det som folk har berättat för mig senare om vad som hände. Men jag tror att detta som hände var kroppens sätt att säga att nu orkar jag inte mer för jag sov 24 timmar om dygnet kändes det som. Jag var så psykiskt nedbruten av den psykiska misshandel av min sons far. Detta gör att idag så kan jag aldrig flytta tillbaka till Stockholm och är endast i Sthlm korta stunder men man går och tittar över axeln. Jag kom ifrån detta förhållande November -92 det tog hela 4 år att ta sig loss ifrån detta helvete. Den som aldrig varit fysiskt eller psykiskt misshandlad han/hon kan aldrig förstå hur det känns, hur man mår och vilka sår som ska läka ihop om det någonsin gör det. Ens självkänsla den är körd i botten likaså självförtroendet det tar sån lång tid att bygga upp detta igen och sen kunna lita på en man igen det är svårt mycket svårt. Jag kan idag känna samma känsla jag hade då då en man uppför sig hotfullt, är onykter eller skriker åt mig. Känslan går aldrig ur en. Detta är en period i mitt liv som jag vill glömma så gott det nu går men jag kommer alltid få leva med mina minnen alla minnes bilder av vad han gjort det går inte att sudda ut hur gärna jag än vill. Jag tänker inte ta upp allt han min sons far har gjort mot mig och mot sin son för det är så hemskt men jag lever dagligen med minnena av det hela.

            Men då ibörjan så trodde jag kärlek var så för jag har ju bara upplevt slag m.m. under min uppväxt så hur ska man kunna veta vad kärlek är då mina föräldrar inte visat vad det är? är slag kärlek? är kärlek kränkande?

            Idag vet jag bättre, idag låter jag ingen sätta sig på mig eller ens försöka trycka ner mig. Allt detta har gjort mig stark. Hur det än är så formar ju ens bakgrund en till den man är och det gäller att hitta styrkan i sig själv. Hur och var man hittar sin styrka det kan bara du själv göra. Bara för man haft en brokig uppväxt så är varken du eller jag en sämre människa. Man är inte heller någon sämre person bara för man har ett synligt eller ett dolt handikapp.

            Folk tror att man är psykiskt sjuk då man har ADHD med Autism liknelse de har så fel det är ingen psykisk sjukdom. Har man ADHD så saknar man Noreladin och Dopamin i hjärnan (nu reserverar jag mig för ev stavfel).

            Vad vill jag med denna berättelse?

            För att visa att du är inte ensam om att haft en brokig uppväxt. Du är inte ensam om att ha ett dolt handikapp. Jag söker inte upprättelse för det kan jag inte få av att skriva men det hjälper mig att bearbeta allt.

 Trots allt detta så har jag inte tagit till alkohol, droger *menar inget elakt nu för er som suttit där eller sitter där* 

 Jag är den jag är, ta mig för den jag är. Jag har mina brister, jag vet om dem men kasta dem inte i ansiktet på mig. Jag vet jag kan vara snarstucken, oförskämd, bitter, less, ilsk, ingen ork.