Men du är väl duktig! Du käkade iaf inte upp degen!

Maten och matstörningar är bara en del av människan och man kan vara nere av många andra anledningar. Känner många som har drömt länge hur bra livet skulle bli om de bara vägde mindre. Och när de äntligen vägde mindre blev det inte bättre. Eller bara lite. Alla deras problem satt inte i vikten, men så länge de var överviktiga kunde de skylla på det.

Du får nog fundera vad det är mer i ditt liv som är fel. Önskar dig allt gott!

Än så länge finns kakorna och bullarna kvar också ;-)

Jag vet vad som är "fel" i mitt liv. Fast allt vill jag inte beskriva som fel (syftar på min sons hjärtfel som är väldigt psykiskt jobbigt för en mamma). Jag är helt enkelt slutkörd, med ångest och depression (inget har med min vikt att göra och bara delvis med sonens hjärta). Vikten har kommit med att jag mår/mått dåligt och då har jag ätit och på det viset blivit beroende/missbrukare. "Felen" i mitt liv jobbar jag med, hoppas få en samtalskontakt snart (efter 1,5 års heltidssjukskrivning) för att hjälpa mig lite ytterligare på väg.

Allt gott till dig med!

Jag tror jag fattar… man vill inte höra att man är duktig (fast man är duktig) när duktigheten inte får en att må bättre!! Man är ju duktig för att komma framåt och må bra men när detta inte sker så känner man sig helt hopplös till slut! Säger då folk att man är duktig och gör rätt så blir man ju skiträdd… för tänk om det inte kommer att bli bättre än så här då och tänk om kampen är för evigt utan att det blir bättre… Har jag fattat rätt?

Vad hemskt med din son!! Finns det möjlighet att det blir bättre? Det borde vara mycket bättre stöd till anhöriga, hela familjen blir ju drabbade. Tar hand om dig!!

#3 Du satte ord på det som jag inte fick fram. Du har fattat helt rätt!

#4 Han har ett enkammar hjärta (enkelt förklarat ett halvt hjärta). Han mår efter omständigheterna bra men kommer aldrig få ett "helt hjärta" och aldrig få full normalkondition. Men för mig som mamma är det ett stort orosmoment att han är hjärtebarn även om han mår väldigt bra. Det är jobbigt att släppa kontrollen nu när han börjat 1-an.

Tröstekramar till dig och din son. Börjar ettan, det är nåt!

Tack :-)

Han är stor kille nu :-)

Det är precis det här jag menar i min tråd "orka". Jag känner likadant, kampen är som en efterhängsen bakterie, vissa dagar mår jag bättre, andra är det sämre igen men jag blir aldrig riktigt frisk oavsett medicin eller andra ansträngningar!

Hoppas att du har en bra dag idag!!

Det där med duktig är så svårt…. Jag vill vara duktig men ibland tror jag att jag går igång på att vara så jävla duktig alltid. När folk säger till mig nu att jag har gått ner i vikt. (15 kilo men såååå mycket kvar) så säger de til mig åhhhvad du är duktig.

Men SLUTA jag är inte duktig jag bara gör vad jag måste för att inte bli sjuk. Sen plötsligt har jag en anleding att äta ngt jag inte borde för jag är ju duktig … Suck sen rullar det igång igen….

Sen vill man inte snäsa av folk som bara vill vara snälla men så frustrerande ibland

Men varför är det så svårt för er att ta en duktigkommentar? Har man gjort något bra kan man väl vara stolt över sig? Skulle jag gå ner 15 kg då "förväntar" jag mig nästan att folk uppskatta min bantning. Det borde vara helt normalt. Jag tycker det är skönt när folk säger till mig att jag var duktig eller man kan åtminstone skoja om det. Kanske det är en del av er problem att ni själva inte tycker att ni var duktiga. lite som en annorexier med 35 kg fortfarande tycker att den är för tjock.

#10 Saken är den att dessa 15 kilona som jag gått ner har jag inte bantat bort. Jag har bar levt som jag måste leva för att kunna leva ett normalt liv. jag har varit tvungen att reda ut i min hjärna varför jag äter osv. Min viktnedgång har blivit en bonus helt enkelt.

Men jag har bantat i hela mitt liv och då gått ner massor men när jag väl gått ner har jag alltid fått så mycket beröm ch det har i sin tur lett till att jag belönat mig själv och då har jag belönat mig med mat/godis för jag är så duktig för jag har ju faktiskt gått ner si och så mycket.

Jag tror jag är livrädd för att hamna där igen. Jag vill lyckas men jag vet att glädjs jag för mycket och koncentrerar mig för mycket på viktminskning så kommer jag triggas att äta för jag vill förstöra  för mig själv på något vis. Jag klarar ofta 4 månader och sen faller jag. När jag då får komplimanger inbillar jag mig att jag är jätte smal nu och då äter jag av den anledningen. Jag kan triggas av att äta av att själva stiga upp på vågen och se att jag gått ner.

Det är naturligtvis positivt att jag går ner men jag kan inte tillåta mig själv att fokusera runt det för det går fel varje gång jag gör det. Därför blir det svårt med duktighets kommentarerna för man vet att då kommer belönings besatt tankarna in i mitt huvud och dom är farliga. Det är sen självklart roligt att folk ser att jag gått ner och jag håller med att jag nog blivit lite sne om ingen sagt något alls till mig.

Som läget är idag kan jag inte se mig själv i spegeln och tycka jag är så tjock, jag ser det på kort och film men inte i spegeln . Därför kan jag mycket väl relatera till en anorektiker som inte ser hur smala dom är. För jag undrar själv många gånger när mina ögon ska bli normala i spegeln så jag verkligen kan se Kia….

Kia, det är som om jag skrivit det själv. Är man duktig ska man ha beröm och berömmet sker via godis/mat/läsk m.m.

När jag har tittat mig i spegeln så har jag inte sett att jag är så stor som jag faktiskt är. Jag har alltid tyckt att alla andra "stora" är mycket större än mig. Snacka om förnekelse!!! :-( för jag är faktiskt så stor!

För mig handlar olustigheten kring att kallas duktig om det som för mig ligger i begreppet duktig. Att man gör något man borde göra, något som är "rätt" och lite präktigt. Duktig flicka, liksom. Som om man gör det för att vara andra till lags. För att uppfylla någon duktighetsmall. Ofta tycker jag mig ana ett visst uns av förakt och avståndstagande i en "duktig"-kommentar.

När jag inte äter socker, inte dricker alkohol och inte nyttjar några andra droger heller är det för MIN skull. För att jag mår bättre av det, för att jag varit tvungen pga att jag blev beroende av en och för att jag vägrar vika mig för samhällets normer av vissa droger man ska bruka och andra man inte ska bruka. För mig är detta hur jag valt att leva, inget jag gör för att vara duktig. Men ibland säger folk att jag är så duktig som lever så. Det stör mig. Särskilt när vissa saker inte är ett dugg duktiga (som att skippa alkohol t.ex. som jag inte gillar).

Det anses liksom som att man är tråkig om man inte gör destruktiva saker som att ta droger (inklusive godis naturligtvis). Man ska helst leva lite ohälsosamt och riskfyllt för att anses vara spännande och rolig. Eller normal. Duktig känns lite som halvsynonymt med tråkig. Jag tror detta är en av anledningarna till att jag anammat straight edge, för att det är en spinn på drogfrihet som inte har en aura av tråkighet, präktighet och duktighet kring sig. Sedan att jag inte lyssnar på hardcore utan snarare elektronisk dansmusik och viss pop är ju en annan sak :)

Men en ärligt menad "duktig"-kommentar från någon jag litar på kan jag tag. Om jag t.ex. haft en risig dag och varit jättesugen och kanske någon lagt en godispåse på bordet som bara stått där och trugat mig så att jag fått kämpa som fan och min käresta sedan säger att jag varit duktig som låtit bli. Det kan jag ta. Det känns bra.

Ibland känns det också som om folk skyller ifrån sin egen lättja på att det är jag som är SÅÅÅ DUKTIG och de är ju bara vanliga och normala och skulle adrig klara av något SÅÅÅ jobbigt. Som vissa människor som är vegetarianer och tycker jag är "duktig" som är vegan. Det är inget val för mig att vara vegetarian. Jag ser mjölk och ägg som precis lika etiskt problematiskt. Det dödas lika många och det plågas och utnyttjas i mängder. Visst kräver det lite extra jobb, men sådant gör man för en etisk övertygelse. Det är inte duktighet. Det är simpel logik och etisk konsekvens. Med detta absolut inte sagt att jag ogillar vegetarianer. Jag tycker det är bra ju mindre animalier man konsumerar.

Det är oxå så att duktighet får andra människors mindre duktighet att bli synlig! Man blir blottad i sin slapphet eller sitt oengagemang och det är det ingen som gillar! Så försök strunta i det bara… lättare sagt än gjort men ändå!

Jag har så höga krav på mig själv. Det ska vara hembakat, skinande blankt städat hemma, fint dukat, katterna ska vara perfekta i pälsen, barnen ska vara helt rena och hela (inga små tecken på mjölkmustacher exempelvis). Jag ska klara allt själv och helst inte ta hjälp av någon. Om jag får hjälp med något om ens lite så har jag inte varit så "duktig" som jag vill. Sen att jag inte vill höra att jag är duktig utan det är en självklarhet för mig att fixa det själv.  Äsch vad snurrigt det blev….  Det kanske är därför folk har svårt att förstå att jag är sjuk för att jag alltid fixar allt själv. Om jag låtit allt rasa så hade det märkts på ett annat sätt. Det ska tilläggas att jag har en underbar man som verkligen vill hjälpa till och göra saker!

Jag har inte kliniskt rent hemma, det finns lite dammtussar och lite damm i bokyllorna m.m. Men om vi ska få besök om än av en kompis så ska det vara skinande blankt överallt. Detta innebär att jag/vi får städa som dårar innan besöket kommer. Detta pga min "duktighet" om att det ska vara rent när man får besök. Men jag har gjort framsteg, jag har faktiskt bjudit svärmor på köpekakor :-) och jag har jobbat med städningen m.m. för att få det "normalt"

oj. oj snurrigt värre.

Oj Helena… här trampar Du nog på en öm punkt hos många.

Detta är känsliga frågor för oss som försöker vara så perfekta vi kan. Jag förstår vad du menar och arbetar med samma frågor själv.

Duktig flicka-syndromet… Jodå. Jag är också där. Duktig, klara sig själv, kan allt, gör det bäst… Och om hjälp funnits på vägen, så var inte prestationen min och därmed var jag inte heller duktig. För egen del har min småskolefröken stor del i att jag blivit sådan här. Från första klass pekade hon ut mig som duktiga linda som alltid var bästp å allt och när jag någongång inte var det - ja då pekade hon ut mig även för det. Tungt för en sjuåring som redan försöker kompensera att pappan skilt sig från mamman och därmed även från sin dotter. Ja, mammas lycka, eller snarare hennes val att neka sig själv lycka för att ta hand om mig, har också satt spår i denna duktiga flicka. Att min familjs hem nu är långt ifrån skinande rent blir jag tokig på, men varken tid elelr energi finns för att hålla det på topp. Om besök väntas blir jag glaen och råstädar som en firue innan någon får sätta foten innanför dörren. Maken låter ibland bli att nämna att vi väntar gäster, för att undvika dessa utbrott…

Och att bli kallad duktig… Jag tar det ibland som en positiv komplimang och ibland som en nedlåtande kommentar. Som sagt, varför klappa mig på huvudet och säga att jag är duktig när jag gör något som jag anser är självklart att göra? Men samtidigt strävar jag hela tiden efter positiv bekräftelse och beröm - jag tror att folk tycker att jag gjort dåligt ifrån mig om de inte säger att jag gjort bra ifrån mig. Jag vill ha credit för det jag gör. Men inte på fel sätt och inte av fel personer och inte med fel tonfall och inte i fel situationer… Jobbig? Jag? Förstår inte vad ni menar! ;-)

/Linda

Jag tror så här att om man blir arg, lessen eller reagerar negativt på att höra att man är duktig (som är ett positivt ord), då har man kanske lite att jobba med när det gäller självkänslan. :)

För någonstans i en själv så sitter det en djävul som säger "Du är inte duktig, du är en liten skit! Du är inte VÄRD att vara duktig."

Eller så kan det vara att man fastnat i martyr och offerrollen och hellre vill att folk ska tycka synd om en än att tycka att man är duktig. För ibland är folk vana vid att är man duktig då behöver man ingen hjälp.

Enligt mig så är detta fel sätt att se på saken. Alla behöver hjälå någon gång och det är inte fel eller negativt eller svagt. Det bara är så.

Jag tror också att prestationskrav och prestationsångest ligger hos många. Själv tycker jag att jag är duktig när ajg vet att det är en utmaning för mig MEN jag blir inte längre arg eller irriterad över att någon annan tycker jag är duktig, för det är ju från deras perspektiv.

Om någon säger att jag är duktig, då är det för att dom själva tycker att det skulle vara en utmaning för dom. Och det kan jag aldrig ifrågasätta eftersom vi alla är olika och vi har olika utmaningar. :)

Nu talar jag inte om de fall då folk inte MENAR det dom säger, utan jag talar om de fall då man inte kan ta en komplimang.

Framför allt ska vi komma ihåg att det vi reagerar på hos andra, oftast är problem vi har hos oss själva…

--Jag läser psykologi, det märks va? :P

Linda-pinda skrev: "Och att bli kallad duktig… Jag tar det ibland som en positiv komplimang och ibland som en nedlåtande kommentar. Som sagt, varför klappa mig på huvudet och säga att jag är duktig när jag gör något som jag anser är självklart att göra? Men samtidigt strävar jag hela tiden efter positiv bekräftelse och beröm - jag tror att folk tycker att jag gjort dåligt ifrån mig om de inte säger att jag gjort bra ifrån mig. Jag vill ha credit för det jag gör. Men inte på fel sätt och inte av fel personer och inte med fel tonfall och inte i fel situationer… Jobbig? Jag? Förstår inte vad ni menar! ;-)"

Tack Linda-pinda! Så känner jag också samtidigt som jag ibland känner rädsla för att vara duktig (se problembarns inlägg#3. )Det beror mycket på hur jag mår just för stunden.  

Tyvärr så har grundskoletiden satt en prägel om att jag inte får misslyckas någon gång. Får inte vara annorlunda eller utmärka mig. Ska vara en grå liten mus i ett hörn som inte gör något väsen av sig men ändå ska göra allt och det rätt. Det här är något jag jobbar med varje dag. Och hoppas att jag kommer få någon proffesionell hjälp någon gång….