En i mängden
Igår kände jag mig som en skithög när jag hade tankar om den överviktiga tjejen som blivit smal men senare in på småtimmarna började jag tänka ännu mer.
Jag har alltid velat vara en i mängden alltid och jag är livrädd att hamna utanför. Det inser jag nu. Jag tycker folk tittar på mig pga min övervikt och jag tycker folk pratar bakom ryggen på mig ständigt. Jag vet detta antagligen är inbillning men jag kan inte komma till ro med dessa tankar. Jag hatar till exempel när jag är ute någonstans. Kan vara på krogen , på fiket var som och någon ber mig hämta något. För detta innebär att jag måste resa mig upp i en folksamling och då kommer alla se på mig. Där kommer hon vankades-……
Det är säkert inte så men det är känslan över det hela att jag tror folk dömer mig när jag går över golvet. Många tror jag är så stark osv osv medan jag bara vill sjunka genom golvet så ingen ser mig. Det är väl också då som jag blir lite högljudd och ser till att det fokuseras runt det jag säger istället för att de ska titta på mig. Jag har i alla år sett till att få uppmärksamhet men sanningen är att den uppmärksamheten har egentligen varit för mig en skugga av det jag inte vill visa. Och det är min kroppsuppfattning av mig själva. Som om jag skulle kunna dölja den. Men när jag pratar högt känns det som de inte tittar på mig. Någon som fattar alls vad jag menar?
När jag skriver att jag vill vara en i mängden menar jag inte att jag vill vara en grå sten utan jag menar att jag vill vara den i mängden som smälter in med de andra utan att behöva känna att jag måste manipulera min omgivning så de inte ser min vikt. Jag vet jag lurar mig själv många gånger och manipulerar inte bara andra utan även mig själv med.
Det är enkelt egentligen, jag vill vara normal och jag inser att jag inte är helt normal vad nu det innebär. men en sak vet jag och det är att jag måste fokusera på min självkänsla
Du skriver precis så som jag känner det. Jag har problem att gå ut för det känns som folk pratar och säger nått om min vikt. Jätte jobbigt att känna så.
Jag hade svårt att åka buss när jag var överviktig, kände att jag tog för mycket plats. Idag känns det skönt att känna sig som folk i allmänhet. Det ligger jättemycket i det du skriver Kia, man vill inte sticka ut för mycket. Känns bättre att smälta in liksom.
Även om kilona är borta så är inte alla problem borta, men på något sätt är det lättare ändå i många situationer.
Bara en sak som att titta på kort på sig själv. Förr var det en plåga att se sig själv, det var ofta då man upptäckte att oj är jag verkligen så rund. Idag är det tvärtom, oj jag ser ju ganska smal ut. Bilden av tjockisen har man kvar i huvudet länge länge, jag i alla fall efter alla år av övervikt, bantning, övervikt…..
Även jag stämmer in i detta Kia!! Jag har alltid stått och suttit så att jag dolt min kropp så mycket som möjligt i alla sammanhang. Det är en plåga att vistas bland andra och mina tankar kretsar utan uppehåll kring vad de andra ser och tänker. Jag vet oxå att andra tänker då jag genom åren fått oerhört många kommentarer kring min kropp när den varit stor och tvärtom när jag varit "normal".
För mig är det här men storlek ett knepigt kapitel. Jag har ju gått upp till följd av svårt stressande situationer har jag börjat förstå nu (kortisol!!!). Då har vikten rakat i höjden med 20-25 kilo på ca ett halvår utan att jag ätit mer än normalt. Alltså betyder övervikt att jag har ångest och svår stress och normalvikt att jag inte har ångest och är lugnare, detta gör att min vikt är till 100% kopplad till mitt mående. Jag VET alltså med bestämdhet att när jag är normalviktig mår jag bra och tvärtom…
Hur jag ska komma till rätta med denna svåra stress det är baske mig en gåta som ingen hittills kunnat hjälpa mig med svaret på!!
Oh ja, allt du skriver har jag också känt, i mängder! Kanske inte fokuserat på vikten direkt men ändå. Jag har till och med blivit paranoid att gå ut för det känns som att alla vill mig illa och glor på mig…
Men detta fick jag hjälp med genom KBT, KOgnitiv Beteende Terapi. Vanlig samtalsterapi är säkert bra i början men vill man förändra sitt beteende då är KBT helt lysande. Och en bra terapeut naturligtvis. :)
zeretki, har du några bra länkar till KBT? Det verkar intressant.
Jag försöker verkligen att inte fokusera på min vikt utan att folk tycker om mig för den jag är. Men det är svårt när man är så medveten hela tiden om sin storlek. Saken är den att jag har börjat fundera på om dom tankarna kommer försvinna om jag någonsin blir mindre. För jag misstänker att de inte kommer göra det om jag inte tar tag i det själv.
Här kan man läsa mer om metoden. Jag håller också på att läsa en bok nu som heter: Vinn över din depression, avRolf Aaroe som jag tror ska kunna hjälpa mig att bli helt frisk.
tack ska kolla in dom :)
Hej från en nykomling som har alldees för få tillfällen till dator! (=är mindre aktiv än vad jag vill vara!).
Jag är idag 47 år gammal, känner mig som ca 20-25 kanske (fast inte när jag ser mig i spegeln….hualigamej…). När jag var fyllda 20 så hade jag en konstig syn på min kropp. Jag såg mig i spegeln, jag var/är bara 152 cm lång och vägde 47 kilo efter ett viktminskningsprogram (Scarsdale - gå ned minst 0,4 kg/dygn) och det funkade. Det sjuka var att jag såg mig i spegeln och tyckte att jag var alldeles för tjock. Vad ljuger? Spegeln eller vågen?
Inget! JAG ljuger! Jag SER en tjockis som inte finns! Hur detta fungerar psykologiskt vet inte jag, men jag fattar nånstans att det sitter i min hjärna. Detta är dryyyga 20 år sedan och MYCKET har flutit under broarna sen dess. Idag är jag fortfarande ca 152 cm lång och min trivselvikt ligger på max 52 kg. Jag träffade en man (jag var då 26 år) och vi fick 2 barn tillsammans, vi separerade och jag tappade vikt och blev ett benrangel. UTAN ATT BRY MIG. Eftersom jag mådde dåligt nog ändå! Jag hade nog av att ordna det för barnen och för mig och för våra katter och pappan som inte gjorde ett skit.
Det är hit jag vill försöka komma. Har du ett "jobb"att göra som du har ansvar för, så går det före all gammal noja på dig själv? Eller??
Just det! Vi har blivit så jävla skrämda och rädda och nojiga så det enda vi ser är oss själva utifrån hur vi tror andra ser oss - och varifrån kommer det? Varför gör vi så?? Jag tror, hur nöjd du än blir med din kropp så är du inte nöjd ändå för du har den sortens "missbrukartanke" om dig själv i dig själv!Och hur oduglig du är!! Tragiken är således:
Hur smal du än blir så kommer inte smalheten att göra dig lyckligare. det är nåt din hjärna lurar dig-tror jag. Du (eller rättare sagt din omedvetna del av hjärnan) kommer att hitta saker o ting hos dig själv som inte duger. Du jagar alltså din egen svans eftersom du tror att när DÅ kommer så kommer ALLT att bli bra.
Är det inte så?: Om jag bara blir dittan och dattan så kommer jag att våga göra både det ena och det andra och känna att jag är mig själv och står för det bla bla bla.
OM JAG BARA BLIR…..!
Om vi skulle försöka släppa oss själva och bli en kompis/medborgare/bloggare/insändate/hjälpagamlingare/barn/vadhelst!
Kan du tycka/känna att du är ok som du är så är ju ingen ytfinish viktig. Det finns ingen kompis som inte är kompis om du inte är accepterad som du är.
Nånstans mår du inte bra. Det kan vara en mindra otillfredsställelse eller en större sådan, shit the same, nånstans händer någonting som knäcker din självkänsla.
Jag tror ju att det är ens egna förbannade tankar som styr vad du ser, t.o.m. i spegeln! Så därför bör man tänka att spegeln ljuger! Vad du tänker om det du ser (t.ex. dig själv) får du till dig i dina ögon.
Vem värderar dig egentligen? Bara du själv, dina egna tankar om dig själv.
Det finns mycket att säga!
mvh
#8……… Om jag bara blir tankarna , ja du kan inte låta bli att skratta när jag tänker på det. För dom tankarna har jag dragits med i så många år att det är löjligt.
Idag är det nog mer så att tankarna kommer till mig när jag fokuserar på fel saker. Så fort jag fokuserar på min vikt och att jag vill minska i storlek så kommer också dom tankarna "om jag bara går ner si och så på två månader osv osv" Det är hel jobbigt när dom tankarna kommer och jag måste verkligen jobba för att slå bort dom.
Jag vet att min självkänsla är låg i många avseenden och detta äe en bit jag verkligen vill jobba med. För sålänge jag nervärderar mig själv kommer jag ingenstans i min tillfrisknad. Om någon säger till mig att jag är söt eller så, så svarar jag oftast med nä, det är jag inte men det var snällt av dig att säga så.
Jag ser inget sött i mig själv. Någon sa till mig en dag att jag var vacker då skrattade jag bara. För för mig blir det bara ett dåligt skämt. Jag kan inte alls ta det till mig, så sådant bara jag rycker på axlarna. Lära mig att ta emot en komplimang är aldrig fel heller. Jag vet inte varför jag värderar mig själv så lågt många gånger. Jag skäms för min storlek och jag har ingen aniing om att lyckas jag med vikten om jag kommer värdera mig själv högre då. Jag tror nog att jag måste jobba med mig själv en hel del.
A propos egen eller andras bild: Det senaste året har jag umgåtts en del med no nonsense-folk på ridskolan, och där har jag ALDRIG haft den där känslan av att alla bara ser späcket och inte mig, utan det har hela tiden känts som om jag är en i mängden. Ibland filmar vi varandra, men till och med när det känns som om jag vill krypa under bordet för att slippa se mig själv, så känns det som om de andra tittar på mig på filmen för att se hur jag rider. Sist, när jag bara kunde se mina feta överarmar som guppade upp och ned, fick jag en verklig aha-upplevelse när ridläraren sade "Här ser du tydligt att du håller den yttre armbågen längre fram, du måste dra tillbaka den." Hon såg min ridning, de andra såg min ridning - det vara bara jag som tittatde på fläsket.
Jag vet inte om det är för att de är bra människor eller för att jag har utvecklats, men jag tror det är litet av vardera.
Starta ny diskussion