Jag tror att det är jätteviktigt att berätta för barnen. Särskilt eftersom de själva har ökad risk att bli beroende. De behöver få veta och förstå.

Jag håller med #1 man bör berätta för barnen. De förstår oftast mer än man tror!

Men vid vilken ålder?

Jag har inga barn, men jag hade haft väldigt svårt för att veta NÄR barnen är kapabla till att förstå..

Jag läser ju pedagogik och utbildar mig till förskollärare och vi har diskuterat att vuxna ofta underskattar barnens intelligens. Barn förstår mycket MEN man kanske måste förklara en del för dom. Med enkla ord.

Men att ljuga och försöka dölja, det funkar sällan. Studier har visat att skilsmässobarn och barn i familjer där misshandel förekommer VET vad som pågår även om föräldrarna försöker dölja det. Och det skapar mer oro och ängslan att inte tala med barnen om det.

Så frågan är om det inte är vuxna som tycker det är enklare att inte tala med barnen än barnen själva…

Ett av mina tidigaste minnen är från då jag var 3 eller 4 år och det jag minns var att jag tänkte att mina föräldrar vart bara så där konstiga då dom druckit av den där äckliga drickan som bara vuxna får dricka och att jag inte sett andra vuxna dricka lika mycket.

#5 usch vad hemskt :/ Tur jag inte haft de problemen.

Jag tror det är svårt att berätta om något som man själva inte har erkänt och det är då det blir väldigt skadligt för barnen för de bara lever i det då.

Men om man är uppe i en kamp emot missbruket tror jag på att dela med sig, men inte i för ung ålder…..

Hur ung är för ung då?

Mina barn har fått stå ut med mycket  i dödsväg, både 4 st katter på ett år (pga olika sjukdomar hos dem, inget vi eller veterinär kunde göra något åt) samt en kusin som dog i cancer vid 7 års ålder. Så döden har jag och min man varit väldigt öppna om. Men mitt sockermissbruk är en helt annan sak…

När de frågar om saker så har jag försökt förklara lite lätt. Ibland har de frågat varför jag är så tjock och jag har helt enkelt förklarat att jag äter för mycket godis/kakor/läsk. Och det har de förstått.

De reagerade sist vi åt köttfärssås och spagetti. Men mamma varför äter du ingen spagetti. Ja, hur ska man förklara det egentligen. För jag vill ändå inte skrämma dem för mat. Har nog med bekymmer för 5-åringen och få i honom mat. Har försökt förklara det så att det omvandlas till socker i min kropp, men att de behöver äta det för att må bra. Och den förklaringen har de förstått.

#8 Jag tror när det gäller socker och matmissbruk att en lämplig ålder är när de börjar fråga eller ser frågande ut när ni äter. Då tror jag att de är mogna att ta till sig lite enklare förklaringar.

Att vara öppen till små, lite större och stora är väldigt viktigt. Både för dem men framförallt för en själv. För om man inte är ärlig så är det svårare att själv erkänna att man har problemet.

Däremot för de små för man säga lite, enkelt och ärligt. Så att de dels fattar, och framförallt för att inte tynga dem. För de är barn. Och man kan börja redan när de är några år gamla, men då säga att "mamma mår lite dåligt därför hon vill ha socker men inte tål det". Punkt. Sedan ju äldre de blir så kan man upplysa lite mer. För ju yngre de är desto mindre chockerande blir de. Då leds de i handen in i det hela.

Själv har jag av två kroniska sjukdomar. Har alltid varit öppen och de förstår. De förstår att jag inte är på topp hela tiden, förstår om jag är ledsen. De har vi bara varannan helg, då det är min mans barn. Men alltid har jag varit öppen, vilket har gjort att de är väldigt öppna med allt. Vilket känns bra när de nu när de växt upp och är tonåringar. Så ju öppnare man själv är, desto öppnare barn får man tror jag.

Som när dottern råkade ut för en psykiskt misshandlande pojkvän. Då kunde vi stödja och hjälpa henne. Ett av många problem som hon haft. Pojken berättade om mobbing, och det löste vi också. Så öppenhet är nog A och O. /Vanessa

Om man inte vill tala om för de små varför man inte äter vissa saker så kan man dra en liten vitlögn och säga att man är allergisk

Jag som barn skulle nog vilja veta, men så hr min mamma varit jätteöppen om allt med mig.