Hej Kia!

Eftersom jag själv ju precis är hemkommen efter en vecka hos Bitten (vilken kvinna!!!) så är jag lite "nyförälskad" och "nyfrälst".
(Hoppas det sitter i läänge lääänge…   )

En sak som jag tror verkligen är viktig är att varje dag titta sig i spegeln och bestämma sig att "bara för i dag" så ska jag äta bra mat som min hjärna och kropp mår bra av. Sen nästa dag tar man ett nytt beslut.

Jag brukar även säga till mig själv " jag älskar dig", det känns grymt fånigt och jag har svårt att se mig själv i ögonen, men någonstans kanske det sås ett litet frö inom mig ändå.

Jag tror på dig Kia!

Kram

Ja jag börjar förstå att jag måste upprepa saker flera gånger för att tro på dom och det är nog som du säger bara att upprepa dom hela tiden ….

Ja, jag tror du blir nervös för att du känner att du kanske tappar en mask om du blir frisk. För då kan du inte gömma dig bakom sockret längre…

Kram

Hej Kia!

Som vanligt är du och jag otroligt lika! Jag har själv ännu inte brutit vare sig mot låta-bli-godiset eller låta-bli-köpekakor och jag är visserligen stolt och glad för detta, men jag väntar liksom bara på fallet. För inte kan väl jag klara mig? Och inte heller vågar jag ta nästa steg i min plan, för då kommer jag garanterat att misslyckas… Så låter det i min hjärna.

Jag är inte speciellt juste mot mig själv, eller vad säger ni? Jag har ju inte ätit godis sedan 9 juli och inga köpekakor sedan 13 augusti! Jag är urstark! Jag är duktig! Varför ger jag inte mig själv det erkännandet? Varför förutsätter jag att jag kommer att misslyckas när jag tar nästa steg?

Nä, nu när jag skriver ner det här blir jag jättearg på mig själv! Ta mig tusan om jag tänker låta min osäkerhet eller min rädsla för att misslyckas stå i vägen för mig! På måndag börjar nästa fas: ingen läsk förutom på fredag och lördag. Det kommer att bli ett tufft steg, men det klarar jag! För jag vet vad jag vill och jag vet vad jag har att vinna på det! Och därmed basta!

Nåväl. Det blev ju en självcentrerad parentes i inlägget till dig Kia. Jag hoppas att du har överseende med att jag alltid drabbas av diverse självinsikter när jag skall skriva till dig!

I vilket fall som helst, så vet jag precis hur du menar. Och jag tycker att det är dags att du också blir arg på dig själv för att du misstror din egen förmåga! Du är stark. Du är målmedveten. Du vet hur du reser dig om du trillar. Det är en av de viktigaste sakerna man kan lära sig. Du säger att det brukar vara en tidsfråga innan du faller när du mår så här bra. Precis. "Brukar". Men inte den här gången! För du tillåter dig själv att lyckas. Du fäster inte heller vikten av hela världens lycka vid ett eventuellt snedsteg: om du viker av från den planerade stigen så är det inte hela världen - du går då bara tillbaka igen! Det är slut på "allt-eller-inget"-tendenserna, eller hur!? Allt som du (jag) byggt upp under den senaste tiden är inte förlorat om du (jag) mot all förmodan skulle trampa lite fel. För så har jag fungerat hela mitt liv: lite fel leder mig till helt fel, eftersom det ändå är kört, liksom. INTE NU LÄNGRE! Lite fel blir enkelt helt rätt igen. Med ännu en lärdom att ta med sig på den fortsatta resan!

Så, vi måste tro på oss själva och tillåta oss att både misslyckas och att lyckas. Att låta rädslan för ett misslyckande avhålla en från att försöka helhjärtat är fegt. Och jag tänker inte vara feg längre.

Stor kram, Linda

Mollward: berätta gärna mer om besöket hos Bitten!

/Linda

linda-pinda, jag säger bara GO GO GO! För visst har du rätt i det du skriver.

Linda-pinda! Sanningens ord!!!

För mig kommer det ofta när jag är helt oförberedd. Flera gånger när det går jättebra och jag mår riktigt bra så så har jag förstört för mig själv, helt utan anledning känns det som. Har inte tänkt tanken att det går "för bra" utan blivit helt överraskad av mitt eget agerande. Blivit för självgod kanske? Varför är jag så självdestruktiv? Vad är jag rädd för? Något måste det väl vara? Är det bara så att må bra är otäckt bara för att jag mått dåligt så länge att det känns tryggt? Jag tycker det är så konstigt när allt jag vill är att vara abstinent och må bra. Såna här tankar kan göra mig tokig!

Vette skrev "Varför är jag så självdestruktiv? Vad är jag rädd för? Något måste det väl vara? Är det bara så att må bra är otäckt bara för att jag mått dåligt så länge att det känns tryggt?

Jag tror att du är något viktigt på spåren här. Att det finns ne trygghet i att må som man brukar, att misslyckas som man brukar. För om man faktiskt framhärdar i att göra det ärtta och må bra, så finns ju alltid risken att man misslyckas längre fram, och fallet måste ju bli hårdare ju duktigare man varit och ju längre man klarat sig, elelr hur? Den känslan har i alal fall jag. Då är det enklare att misslyckas tidigare och hitta tillbaka till tryggheten och det invanda, eftersom där vet man åtminstone vad som gäller ("jag är tjock och kan inte sluta äta och det är minsann rätt åt mig för jag har ju ändå ingen karaktär och varför ens försöka när jag ändå misslyckas, för det vet jag ju att jag gör och alla inlusive jag själv blir så besvikna när jag misslyckas och om jag inte försöker så kan ingen bli besviken och mitt liv fungerar ju faktiskt rätt bra ändå som det är, så… och det smakar ju dessutom så gott med allt det där som jag inte borde äta och varför skulle inte jag få lov att unna mig att äta goda saker?").

Är det bara mina tankar som är så här uppfuckade? Jag tror inte det. Men det är så svårt att fånga in dem, för de är så grymt snabba och väl inövade. När jag ävl får fatt i dem och tittar på dem, ser jag ju direkt hur felaktiga och negativitetsskapande de är. Och i solljuset smälter de…De kan bara frodas i mörkret.

Jag har som jag tidigare har berättat sniffat lite på ämnet kognitiv beteende terapi (KBT), som flera andra här också för övrigt, och jag ser allt tydligare hur jag själv skapat den mentala delen av mitt beteende med upprepande av negativa tankar. Nu håller jag på att programmera om dessa till positiva tankar istället och hittills fungerar det bra. Jag vägrar att återigen misslyckas bara för att jag är övertygad om att det är just det jag skall göra.

"Man vet vad man har, men inte vad man får". Ja, jag vet vad jag har OCH JAG GILLAR DET INTE! Så vad jag får kan bara bli bättre, eller hur!?

Vette och ni andra:; vi måste nog jaga fram alla trollen ur tankarnas mörka vrår och granska dem minutiöst. Är de inte legitima och hjälpsamma kommer de då att skrumpna av sig själva tror jag. Och med lite övning skapar vi inga nya heller. Då är vi fria att ta tag i de rent kroppsliga faktorerna av vårt beroende.

Kram, Linda

Ligger mycket i det. linda-pinda. För mig är det också så, tror jag, att jag är rädd att inte ha något att skylla på. Allt jag känner att jag vill/borde/borde vilja göra kan jag slippa ta itu med nu, för jag är tjock. trött, sjuk, eländig och blir bara sämre om jag försöker. Om jag är smal, pigg, frisk och glad - så måste jag ju försöka. Och vad händer då när jag fortfarande inte ids eller vill? Eller försöker och inte lyckas?

Om jag är smal, pigg, frisk och glad blir jag lycklig - men tänk om jag inte blir lycklig då? Bättre den djävul man känner …

Bättre den djävul man känner ja… Visst är det så. Jag tror att så länge jag är tjock så kan jag skylla på det när det gäller allt. Jag är ensamstående - för att jag är tjock. Tänk om jag blir smal och ändå inte träffar någon - då är det ju min personlighet det är fel på. Jag är olycklig - för att jag är tjock. Tänk om jag blir smal och ändå inte blir lycklig - vad skyller jag på då?

Jag har skjutit upp hela mitt liv, allt jag velat göra. "Det ska jag göra när jag blir smal och frisk". Så om jag någon gång blir smal och frisk så måste jag ta tag i alla de där sakerna och det skrämmer mig.

Absolut! "När jag blir smal igen skall jag…" är en skiva som spelats många gånger i mitt huvud också!  Vilket mantra va'? Det är så mycket jag ska när jag blir smal igen. Men som sagt; tänk om inte allt löser sig bara för att jag gör mig av med fettkostymen? Oerhört skrämmande! Och absolut en grund för att låta sig själv misslyckas … igen…
 
Men för egen del hjälper det mycket nu när jag jobbar aktivt med mina grundläggande tankefel och dessutom tagit tag i flera andra delar av mitt liv som inte varit på topp. Och det känns bra! Så förhoppningsvis tar jag det hela bakvägen så att säga; jag löser allt det andra först och sedan löser sig mitt beroendeproblem och mitt viktproblem på köpet. Det är vad jag inriktar mig och min energi på nu. Åt fanders med "när jag blir smal"! Jag ska NU!
 
Kram, Linda

Vad duktig du är linda-pinda! Själv är jag livrädd för att släppa på "måste bli smal"-tanken. Jag kanske ursäktar mig för att slippa men för mig är ju min övervikt kopplad till ångest och stress. Så när jag intuitivt känt att det handlat om vikten har det varit rätt men ett tankefel… Jag trodde att vikten skulle komma först men förstår nu att när jag får ro så kommer kroppen att släppa sina spänningar. Därför om jag slutar sträva efter att bli smal, eller snarare normalviktig, så slutar jag sträva efter det andra oxå och köper situationen jag befinner mig i. Det handlar förhoppningsvis om att sträva efter att bli smal genom att uppnå harmoni… är det någon som fattar vad jag svamlar om  ??

Jag vet att när jag i någon period fokuserat på att må bra istället för att gå ner i vikt så har allt funkat mycket bättre. Har så svårt att hitta tillbaka dit bara. Men "rätt sätt" är ju att lösa det från andra hållet som du säger linda-pinda, viktnedgången får man ju ändå. Jag lever ju nu, då måste jag ju också LEVA nu!

Kram