Igår var en vanlig dag. Allt gick rätt bra. Så hände något. På vägen hem ringde jag maken och frågade om han hade någon planerad middag för oss och barnen innan han skulle iväg på bio, eller om jag skulle svänga förbi McD och handla hem mat till oss allihop. Då snäste han någonting om att "du som lusläser allt om näringsämnen och sådant - och sedan köper du sådan mat, det som är det värsta av allt!".
 
Jag tog illa vid mig. Han har ju rätt (och det svider naturligtvis), men vi hade lite bråttom och jag ville hjälpa till - och jag var hungrig. Nåväl. Någonstans på vägen hem var det som om jag gick in i autopilotläget (ni vet, där man ser men ändå inte ser, agerar utan vilja och ens riktiga jag sitter på insidan och skriker för att få stopp på det, men utan att lyckas). Det var ett tag sedan jag var där, så det var läskigt. Inte lika invant längre. Den del av mig som styr mitt beroende fattade på ett ögonblick beslutet att när maken farit på bio och barnen somnat (=jag var ensam för kvällen), skulle jag göra en sats chokladbollar och äta upp smeten utan att ens göra själva bollarna. Inget skulle stoppa mig. Jag försökte till och med att skriva här för att bekänna i förväg och därmed ge mig själv motivationen att stå emot. Men inget fungerade. För beroendejaget ville inte ha några hejarop och "du är duktig, du klarar det här!". Beroendejaget ville helt enkelt ha den där chokladsmeten. Gaaah! Förstår ni?
 
Och jag gjorde precis som planerat och åt upp alltihop, fastän det bara var de första skedarna som var goda, och somnade stupfull på socker när klockan var halv nio.

Skit också!

Nåväl, jag lär inte göra om det för det var som sagt inte ens gott och jag sov rätt illa i natt… Men fy vilket nederlag. Jag trodde att jag hade kommit längre med mina invanda tankar och handlingsmönster och att jag numera kan känna igen dessa automatiska tankekedjor som styr in mig på negativa handlingar. Jag får jobba vidare helt enkelt och inte tro att jag är säker! Men nu gäller det att jag ser den här händelsen för vad den är; ett misslyckande som jag får lov att lära mig av men som jag inte får lov att låta mig komma helt ur kurs av.

Tack för att ni finns här!
Kram, Linda