Försök skratta :) Bakslag är vi alla med om! Nästa gång tror jag att det blir lättare att hålla emot!

Jag tycker det är ett stort steg framåt ändå! Du var medveten om det och du är medveten om det nu. Medvetenhet är ett viktigt steg!

Så småningom kan du tänka att du inte behöver trösta dig med det där, utan att du är bra ändå. :)

Eller köp en liten blomma till dig själv? :)

Hmm, att du behövde tröst i det läget är kanske det centrala? Även jag har stora problem med när jag har fel, inte för att jag har problem med befogad kritik utan snarare att jag faller ner i ett bottenlöst hål när jag har fel. Kanske är det där man måste söka…  

Att man behöver något att trösta sig med när man är i eller förvandlats till ett hål är ju inte så konstigt, det som är konstigt är väl att man reagerar så starkt på att ha fel.

Sug på den känslan och fundera på vad den står för och varför… så kanske du hittar sätt att hinna stoppa innan du hamnat i hålet/avgrunden nästa eller nästnästa gång!

Jag tycker inte det är konstigt att jag reagerar så starkt på att ha fel. Eftersom jag har ett grundmurat självförtroende och massiv självkänsla måste jag ju leva upp till det och inte göra klantiga felslut. Det ser jag inte som ett problem. Jag tycker det är helt rimligt tt reagera med skam (inte ångest) när jag gjort dumt, även om det är inför mig själv.

Jag vill bara hitta ett sätt att sitta i avgrunden och tänka över vad jag gjort dumt, så jag kan hitta konstruktiva alternativ, i stället för att först behöva fodra själen med kolhydrater …

Oj, men du är väl fortfarande en vanlig människa ;-) Alltså en sådan som GÖR fel trots din goda självkänsla? Tänk om du aldrig gjorde fel… vilken hopplös människa du vore då! Det finns ju nästan inget värre än människor som alltid har och gör rätt… de får ju oss andra vanliga att bli fullkomligt hopplösa och värdelösa… Du får tänka på oss andra lite med ;-)

Jo, visst gör jag fel, ganska ofta, till och med ! Jag hoppas jag inte knosar till folk nu igen med att inte vara lyhörd. Det är faktiskt sant att jag haft litet för stor övertygelse om att ALLT är andras fel, och först på senare år börjar öppna mig så att jag kan ge och ta och se bjälken i mitt eget öga. Som jag skrev i tråden om Länkarna, har jag inte lätt för ödmjukhet.

För några år sedan hade jag gått totalt i baklås av det enklaste påpekande om att jag inte hade alldeles rätt i mina påståenden. När jag har/gör fel får jag inte ångest och känner mig värdelös, utan jag blir förbannad. Säger till mig själv typ: "Det var du som var så dj*vla bra, va, Gronstedt? Yeah, right! Du får ta och höja kvaliteten om du ska kunna känna dig så nöjd med dig själv!". Förstår du skillnaden?

Och när man faktiskt HAR fel är det väl rimligt att skämmas litet?

Jo, jag tror jag fattar. Ganska hård mot dig själv va?

Och när man faktiskt HAR fel är det väl rimligt att skämmas litet?

Det vet jag faktiskt inte om jag håller med om… skämmas tycker jag att man ska göra om felen man gjort drabbat något annan. Att skämmas bara för att något blivit fel eller för att man tänkt fel låter som att ha orimligt höga krav på sig själv! Vissa av våra kunskaper och vår utveckling som människor bygger väl på att vi gör fel och sedan lär av detta, både vad som fel men även i hur vi ska hantera sådant för att dels må bättre själv men även för att de (våra reaktioner och fel) inte ska drabba andra.

Fast har man bra självkänsla så kan man ta att man gör fel utan att straffa sig själv, så jag tycker snarare att ditt beteende och reaktion tyder på att du kan bättra på din självkänsla lite. :)

Du verkar inte tycka att du duger som du är. Är min tolkning. :)

Skämmas skall man göra om man inte medger att man haft fel. Att man inte gillar att ha fel är ju inte så ovanligt heller. Vem gillar det?

Jag tycker du klarade det jättebra! Och åt inget som du inte skall. Att komma så långt att man inte äter som tröst, dit är vägen jättelång. Klandra dig inte för mycket.

Gronstedt, jag förstår din frustration fullständigt, (tor jag).. Inte nog med att man måste ta att man har förutsatt fel i grunden, det kan man kanske acceptera.. Men att man känner att man måste äta för att hantera det är för mig den största "förnedringen". (Har under det mesta av mitt liv aldrig *host* haft fel, ödmjukhet är INTE lätt)

Måste dock säga att jag för egen del har upptäckt att det ligger massor i det zeretki säger. Självförtroendet och stoltheten är det inte för lite av… nästan tvärt om. Jag har full tilltro till vad jag kan prestera och så vidare.. Självkänslan däremot var det värre med, så länge jag misslyckades, hade fel eller inte presterade perfektionism så dög det inte i mina ögon.. skämdes för att jag inte gjorde bättre i från mig. Jag Trodde även att självkänslan var bra.

Men så en dag så hittade jag skillnaden, att ha bra självkänsla är att tycka att man är bra ÄVEN  de gånger det går åt skogen, fullständigt åt pepparn. Även de gånger man skulle trillat dit och mölat i sig franskbröd med nutella (eller tunnbröd med messmör) eller andra kolhydrater som tröst.. Att ur ett totalt återfall utan kontroll se på sig själv och tycka att man är bra iaf.. för att självkänsla har INGET att göra med handligar..

Den tryggheten tar lång tid att hitta.. och mycket arbete.. Men när den infunnit sig så kommer ödmjukheten inför sig själv och andra att växa, och skammen, irritationen och allt annat man kör med när man gjort fel i sina egna ögon, att minska. 

Lång väg, men helt klart värd att gå..

Du har så rätta, Anterrabae … Vägen är lång, men jag har i alla fall hittat den!

Som sagt - skratta tror jag läker mer än att gråta.

Vi gör alla misstag och när vi gör dem blir vi medvetna om vår situation.

Jag körde bil från Norge häromdagen och klarde mig bra hela vägen för jag hade barnen med. Sen körde jag 100 mil till igår och på hemvägen var jag ensam. Då gick det inte längre utan jag köpte en chokladbit för att ….. ja varför? vet inte faktiskt.

jag vet inte om jag har rätt eller fel nu men det du skriver Gronstedt känner jag igen väldigt mycket. Men för mig är det så att när jag har motgångar och äter på dom motgångarna så är det för jag äter på känslor. Ständigt och alltid oavsett vilken känsla jag har.

Det är inte så att jag tänker det är synd om mig själc så nu äter jag utan det bara går av sig själv och kolhydratssuget blir enormt för jag vet att det dövar den smärtan jag känner i att inte ha lyckats med något. Jag vet jag kan ha fel många gånger men det är ofta saker jag kan hantera men jag hanterar det ofta med mat och när jag nu tvingas att hantera det utan mat blir det knepiga känslor av det. Jag kan inte göra det jag alltid brukat göra vilket är att äta….

Å så igår provade jag de nya projektförutsättningar jag funderat ut, och de första framstegen kom direkt. Vad gör jag? Jo, börjar tänka på vad jag ska äta för kolhydratstint gottis för att fira!

Och på kvällen inträffade ett läskigt tillbud, där jag kunnat bli av med ett finger om jag inte haft en ring på mig, som tog smällen. Jag blev skiträdd, förstås, och vad gör jag? Jo, börjar fundera på vad jag ska äta för kolhydratstint gottis för att lugna mig!

Hur knäpp kan man bli? Nu hade jag en massa att göra hela kvällen, och fet, färdig LCHF-mat hemma, så jag klarade mig, men måste ALLT sublimeras till matbegär?!?

Kanske är munnen kopplad till tröst… små barn suger ju gärna när de behöver tröst och det kanske vi bär med oss som vuxna? Det är ju trots allt nästan så för alla, att fira eller tröst innebär att äta… för en del röka (munnen det med…) eller dricka… Att det vi äter och dricker sedan är beroendeframkallande gör förstås inte saken bättre. Det har även utvecklats till sociala koder, att träffas och äta och dricka är det mest naturliga sättet att umgås och förknippas väl således ofta med sällskap, samtal, tröst, umgänge osv.

Fast det här var förstå bara en helt oövertänkt tanke som kom flygande under en oövervakad millisekund