Ja, nu står du inför en stor händelse! Men du kan välja nu, om du vill kämpa och må bra! Du förtjänar det, du är en bra person! Ställ dig framför spegeln och säg att du förtjänar att må bra! Att du duger som du är! :D

Du är inte tjocka Kia för mig. Du är Kia som är modig och kämpar som bara den, som bryr sig om andra människor! Du är Kia som är en toppen-tjej! Söt, gullig, snäll som bara den! :D

Den Kia ser vi varje dag här på I Fokus och den Kia är du när du blir smalare också. :)

Tack, zeretki….. för snälla ord. Blir tårögd för att du skriver som du gör. Det värmer. Kram

Jag känner igen det där så väl, Kia, jag är litet i samma situation. Tag det lugnt bara och känn efter. Egentligen vill du ju fortsätta nedåt, och du vet ju att det fungerar utan uppoffringar. Så känn efter och njut av varje gram! Du blir ju inte trådsmal till i morgon (tyvärr!), så du hinner vänja dig vid ditt nya jag och alla nya känslor och "ansvar" som kommer med det.

Att välja att gå in i den trygga dimman igen skulle kännas så dumt när vågvisaren är tillbaka där den var förut och du inser varför det blivit så.

Hoppas bara jag kan följa min a egna råd!

Hej Kia!

Jag är helt och hållet med på dina tankegångar och förstår din rädsla.

Jag har ju själv vandrat den långa vägen från en grav övervikt till normalvikt och sen tillbaka till där jag är nu, dvs överviktig.

Jag har också precis som flera andra här levt, och lever, efter devisen "om jag bara var smal, då ska jag…". Men det jag upplever är att oavsett hur vi "tjockisar" ser ut i "verkligheten", så tror jag inte att vår hjärna projicerar den rätta bilden oavsett om vi är tjocka eller smala. Vi har helt enkelt fel på synen!  
Även när jag var som tjockast och såg mig själv på kort så blev jag förfärad över vem den stora människan var på bilden och sen när jag var normalviktig så undrade jag likadant… Vem är det där? Men, det är ju jag!!!

Det som jag däremot märkte som "normie" var att uppmärksamheten från det motsatta könet ökade lavinartat, vilket i sig kan vara läskigt, när man en stor del av livet har burit en rustning mot omvärlden…

Det jag tror vi måste kämpa med är att hitta själva kärnan av oss själva och bli sann mot oss själva, förhoppningsvis så slipper vi bära på denna tunga last då.. Men vägen dit är lång och krokig och full av fallgropar på vägen. Men hoppet är ju det sista som överger oss, så vi fortsätter kämpa… å sen när vi inte behöver kämpa längre, kan vi flyta med!

Jag håller med zeretki, för mig Kia är du den starka och modiga och tack vare dig så finns den här dagliga livlinan att tillgå när det känns jobbigt (eller bra).

Vi måste komma ihåg att vi är värda att må bra!

Kram och lycka till idag!

Jag gick ner jättemycket förra sommaren utan att märka det, jobbade så mycket. Men jag hade kastat vågen och tänkte helt enkelt inte på vikten. Men jag kom i alla mina kläder och hade shorts på mig också när jag var i stan och handlade. Jag fick höra det mer från andra som märkte förändringen.

Jag tror vi är alldeles för fixerad på vikten istället för att njuta av oss själva. Om du har svårt att vänja dig att du ha blivit smalare nu försök att låtsa att det är inget speciellt med det, annars kan man lätt blir skrämd och "backar" tillbaka till sitt vana "jag".

du är samma Kia men nu med möjligheten att få välja lite andra kläder.

Men jag förstås vad du menar- identiteten sitter i fläsket tror man men det gör det ju inte. Den sitter i själen och personligheten.

Jag har lika illa ställt i garderoben, och jag växlar mellan att vara stolt och besvärad. Dessutom har jag fått en mental knäpp (som jag är mycket väl medveten om) nämligen att när jag ser mig i spegeln tycker jag att jag ser nästan tjockare ut nu än innan jag gick ner mina 26 kg. (Jag har en del kvar att ta av, men ändå…)

Hur som haver vill jag bara säga att du är en av mina stora idoler inom LC-svängen, Kia! Dina modiga och självutlämnande texter är en stor inspiration för mig när sockermonstret kommer klampande.  *hurrar*

#7  Ja, konstigt, så är det för mig också! Jag känner mig smalare men jag SER tjockare ut än förut! Och jag är ju smalare, herregud, absolut. Fattar noll… Så jag jobbar verkligen med den psykiska biten nu. Maten är som den är ändå, den behöver jag inte jobba med så mycket. :)

Men jag står framför spegeln varje kväll och ler mot mig själv. Säger att jag duger som jag är, och att jag är modig och stark och smart och allt det där. :)

Tänk, nuförtiden kan jag göra det utan att gråta! Det kunde jag inte för några år sen. :) Så det är definitivt en förbättring!

Känner igen mig så himla väl. Efter att ha gått ner 38 kg har jag nu gått upp ca 8 av dem. Undrar så varför, vad det är med övervikten som är så tryggt och bra? Jag vill ju bara få vara smal, trivs ju inte alls med min stora kroppshydda, men ändå är det något som är så osäkert och främmande med det att jag väljer att falla tillbaka. Det är så svårt att förstå!

det är kanske så att acceptansen av vad man ser och hur det egentligen ser ut eftersläpar?

Det bästa råd jag har är att rensa ur garderoben på hopplöst för stora kläder och införskaffa nya i rätt storlek. Pösiga kläder gör att man ser tjockare ut upplever jag. För smala byxor till en kropp som är något mer rundad är heller inte bra. Ta och satsa lite på er själva i klädväg för det finns både nytt och second hand som är snyggt.

#9 du har gått upp åtta och inte trettioåtta vännen. Det kan vara en normal variation. Sätt stopp där om du tycker att bär iväg. Det är alltid tryggare i det invanda än i det nya. Jag vet inte när du gick ner och på vilket vis eller på vilken tid och hur länge du stått på nuvarande vikt men har du kunnat en gång så kan du säkert nu också.

#10 Visst är det så, men i min snedvridna hjärna kunde det lika gärna varit 38. Det är väl det där med vad man ser…

Gick ner mina kilon på ca 2½ år, har pendlat några kilo upp och ner det sista året, senaste månaderna 8 kg upp. Började med en vistelse på Bittens och har sedan rört mig från den kost hon då förordade mot LCHF. Det jag är mest rädd för just nu är att inte lyckas stoppa det, men jag vet ju att jag klarat det förut!

Det kommer du att göra nu också!

Kia fortsätt bara vara den underbara person vi alla uppskattar så mycket i det jag ser så är du en jättefin person med underbar personlighet.

bara för att du kommer bli smal betyder det ju inte att du måste bli bitchig som alla andra smala snygga kvinnor i världen…

Fortsät o vara dig själv, du behöver inte gömma dej bakom nån fabricerad personlighet..

#12 Tack!