Kan vara Borderline? Social fobi?
Är så svårt med sånna här sjukdommar.

Jag är verkligen inte bra på sådant… däremot så vet jag att när man förändrar sitt sätt att leva så ruckar man på allt det som var tryggt och invant. Jag har lite samma tendens som du när det gäller mitt eget "tänk". Jag tror oxå att folk tycker illa om mig, att de pratar illa om mig, att jag sårat och gjort folk besvikna. Och tvärtom, jag känner mig illa behandlad av sådant som andra bara skakar av sig och rycker på axlarna åt… det kanske inte är så du menar men om…

Jag har fått ganska mycket hjälp på den fronten av min psykiater. Hon har fått mig att komma långt. Jag har visserligen trots flera år av psykoterapi en bra bit kvar tills jag är helt ok. Men jag tror att du skulle må bra av att få hjälp i det läge du är nu. Man vet aldrig, ibland så blir det plötsligt bara helt rätt och rätt person står framför en när man ber om hjälp!

Jag håller på dig!!!

Snabster, vad stark du är!

När man börjar röra i sina beroenden petar man på sina svagheter, man blir väldigt blottad och sårbar. Det är inte konstigt att allt gör ont, man är ju som nyflådd! Humörsvängningar, det som förr nedlåtande kallades hysteri och en enorm sårbarhet är "normalt". Vi som är beroendepersonligheter har kanske blivit det just för att bepansra den här sårbarheten.

Försök fortsätta vara öppen! Stäng in dig så mycket som behövs, men stäng inte dörren helt. Släpp in så mycket som du orkar med. Så småningom växer det ut ny "hud". Inte så osårbar som det gamla pansaret, men såpass att det fungerar.

*allt gott!*

Jag märker att min ångest ökar när jag inte sköter mitt tillfrisknande som jag borde, som nu tex. Var precis ute en sväng på lunchen för att få lite frisk luft och sol på näsan (när nu solen äntligen visar sig) och jag kände direkt att ångesten kom krypande, fick för mig att folk stirrade på mig, kände mig tjock, ful och ovärdig. Nu är jag tillbaka på jobbet och är helt gråtfärdig.

Jag blir väldigt folkskygg när ångesten ökar och får svårt att sköta de enklaste saker för jag blir helt handlingsförlamad. För mig (som är sockerberoende) är maten a och o för att komma till rätta med min ångest. Tror kanske att affirmationer som skrivits om i några trådar här senaste tiden kan vara bra, men har inte kommit så långt själv.

Snabster - har inte så mycket konkret att komma med, men du är inte ensam! Kram

*kramar till dig också, Vette*

Snabster. Har du bara hänt dåliga saker när du umgåtts med någon annan? Kopplar du ihop det negativa med att umgås överhuvudtaget?  Kan du finna några gånger som gått bra utan att det blivit något negativt?

Skulle just skriva de som Gronstedt skrev.

Precis så tror jag att de är. Jag är inne i en sån period själv just nu.