Min son är en missbrukare
Min son är i dag 30 år och är missbrukare. Något som han nog har varit i många fler år än vad jag har vetat om. Eller rättare sagt kunnat/orkat/velat inse och erkänna varken för mig själv eller ännu mindre för andra. Hade misstankar redan när han var tonåring att han då och då använde droger men inga bevis och fick heller ingen hjälp eller stöd från omgivningen då.
I dag är han missbrukare på heltid. Vet inte om jag skall säga lätt/medel/tung missbrukare. Han är inte ren någon tid på dygnet någon dag i veckan. Till och från kan vi diskutera hans missbruk eller som han själv kallar det för användande av droger. Svaret jag får som är typisk tror jag för missbrukare är " det är lugnt morsan, jag har kontroll. Kan låta bli när jag vill" Han vill inte eller kanske inte vill erkänna att så inte är fallet.
Vi har kontakt även om det kanske inte är så tät kontakt som jag skulle önska. Vi pratar med varandra i telefon då och då, via facebook och träffas ibland. Vet inte om han är annorlunda mot hur andra missbrukare är ( har inte mycket att jämföra med) men han är aldrig otrevlig, elak eller uppkäftig mot mig. Har aldrig snott pengar eller andra saker för mig.
Har läst om många missbrukare som själ, hotar, till och med misshandlar sin familj för att komma över pengar. Tar avstånd från familj, är otrevliga, elaka, känslokalla. Men ingen sådant har jag mött hos min son.
Tidigare innan han började med droger kunde han vara väldigt aggresiv, uppkäftig, känslolös och avsaknad av empati. Oavsett vad som hände hade han aldrig någon skuld i det hela. Det var alltid andras fel. Han kunde inte lyssna, diskutera etc. Fanns bara ett sätt att se på saker och ting och det var hans sätt.
Efter han började med droger på heltid fick han totalt raka motsatsen till personlighet. Visst kan han bli arg idag också men inte alls på samma sätt. Han kan få samvetskval, känna empati, se sin del/skuld i saker som händer. Kan sitta och rannska sig själv när det händer saker etc.
Så hur illa och hemskt det än låter så har missbruket haft en possetiv inverkan på hans personlighet.
Sitt missbruk finansierar han med att han själv säljer, vilket jag har misstänkt och fått bekräftat i samband med att han blev anhållen och polisen gjorde en husransakan både där han vistades och även hos mig då han är skriven hos mig för postens skull. Han har en rättegång att vänta sig där han med stor sanorlikhet kommer att få fängelse då mängden dom hittade hos honom var stor nog för att klassas som innehav för försäljning.
Han är skriven hos mig endast för postens skull då han inte har något eget boende utan bor hos olika vänner. Han vet att han är välkommen hos mig men att jag inte vill ha några droger innanför mina dörrar vilket gör att han har valt att endast komma och hälsa på några timmar då och då. Men han vet att jag finns där för honom, vet att jag kommer att vara med på rättegången när den blir.
Tack för att jag fick skriva av mig.
En orolig mamma.
Hej Delfinen. Det gör ont att läsa om din och din sons situation. Ni har en sådan fin relation trots allt. Hur dumt det än låter så kan ett fängelsestraff vara räddningen för din son. Visst förekommer det droger där som på alla andra ställen i samhället men inte i den mängden. Håller tummarna för er. Så modigt av dig att skriva om det.
Ja, det är inte så konstigt att du behöver skriva av dig. Din son verkar ha fastnat i självmedicinering, med tanke på den "positiva" personlighetsförändringen du beskriver om din son sedan han började med droger. Det kan vara så att din son skulle behöva utredas ordentligt för sin psykiska hälsa, och sedan få en ordentlig drogfri behandling. Just nu väljer ju din son det som får honom att må bra, men det finns andra vägar att ta. Eftersom han inte vet om något annat kommer han fortsätta med ddrogerna fram tills att han finner något mer konstruktivt sätt att göra av med ångest eller vad det nu är han flyr ifrån. All tillfriskning kräver planering innan att sluta med droger, det kräver mycket tid att må bättre. Det är ju därför drogen är en så himla "lätt" utväg och det drar bara ut på lidandet..
Men det är ju något som din son själv behöver inse, och han behöver ta mod till sig att ta det steget, och det är förstås inte så lätt att bara lämna allt man hållt på med de senaste åren.. Det är lätt att säga "Sen någon gång", men det blir bara svårare och svårare att ta sig ur sina mönster och beteenden alltefter åren går, och det kommer krävas bara mer och mer omfattande behandlingsinsatser för att han ska orka ta sig ur det.
Ja, det kan inte vara lätt att bara stå vid sidan om, och du är verkligen en väldigt fin mamma med sunda värderingar och inställning till droger. Det brukar finnas anonyma stödgrupper i kommunerna för anhöriga till missbrukare, där man tillsammans stöttar och ger lite tips om dina egna fällor du kan hamna i och så.. Läs på om medberoende, det är bra när man har en närstående som missbrukar :)
Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.
#1 Jag har själv haft dom tankarna när det gäller fängelsestraff. Har ibland känt att det nog vore det bästa för honom om han fick ett fängelsestraff och har samtidigt skämts över mina tankar och känt mig som en urusel mamma utan känslor. För vilken mamma önskar att deras barn skall hamna i fängelset? Men då vet jag att han åtminstonde lever och behöver inte gå med skräcken att behöva åka till bårhuset för att identfiera min son för att han har tagit en överdos eller blivit avrättad i en misslyckad narkotika affär.
# Jag vet inte om han egentligen använder det som självmedicinering. Kanske både och. Han hade ju inte vetskapen om den possetiva reaktionen när det gäller hans personlighet innan han prövade. Han har nog använt det mesta som finns på marknaden är jag rädd för. Men det jag vet med säkerhet är canabis, rypnol, chack och sen något som jag inte kommer ihåg vad det heter. Det är inte anabola men något liknande som han tar i form av sprutor i skinkan för att vad han påstår förhöja hans sexuella lust vilket har försvunnit helt.
Få honom att utredas psykologiskt vore lika omöjligt som att få en blind att kunna se. Han har haft kontakt med psykologer under hela sin barndom och totalvägrar att ens ta ordet psykolog i sin mun. Vet ärligt talat inte vad som skulle kunna få honom motiverad att tänka om. Han själv går med attityden " jag lever så länge jag lever" Han har en dotter som är 6 år som han träffar regelbundet men inte ens det är motivation tillräckligt för att ta itu med sin situation.
#3 tyvärr är drogernas kärlek större än kärleken till egna barn, i en del fall även för mammor med alkoholmissbruk så tyvärr är det vanligt men ovanligt att talas högt om.
Jag förstår din frustration men tyvärr kan jag ej ge dig några råd, han måste själv vilja för att sluta, avgiftningen kanske gör honom personlighetsförändrad men tyvärr är ju avgiftningar utan efterbehandling oftast verkningslösa.
Det gör ont i mig att läsa det här, att du som mamma går igenom det här. Känner igen så mycket av det du berättar då jag har en lillebror som är väldigt nere i drogträsket. Jag har tyvärr inga bra råd jag heller utan allting ligger ju hos personen i fråga. Maktlösheten man har är vidrig, man önskar ju så innerligt att dom ska bli friska igen;/.
Massor av kramar, vill du prata så kan du skicka ett PM! <3
Starta ny diskussion