Verkliga problemet
Jag funderar ofta på beroende biten och mina tankar går ofta åt detta hållet: Sen jag startade sajten kommer dom tankarna mer och mer fram…..
Det är inte själva beroendet i sig som är problemet många gånger tror jag. För det finns verktyg att göra något åt alla beroenden. Det vet vi ju alla. Det går att sluta….. Det är bara ett skydd vi använder oss av och ett skydd att gömma sig bakom. Gömma sig bakom dom riktigta problemen vi faktiskt går runt och bär på.
Dålig uppväxt, dåliga relationer, låg självkänsla osv osv osv…. Listan kan göras lång. Oavsett tror jag att det är här nyckeln är att låter man bli sin drog hamnar man i vinddrag när det handlar om sina känslor och då man inte vill känna så flyr man gärna tillbaka i sitt lilla trygga hål för där vet man att INGEN kan komma åt en. Man måste börja med beroendet och släppa det för det tror jag de flesta uppfattar som inte så svårt. Det är det där andra som är svårt och då går man in i beroendet igen och så skyller man på det istället för att ta i det som är det verklige problemet……
Bara tankar vad tror Ni?
Bara tankar? Solklart tror jag.
De är jobbigt att leva i en värld full med skit och en ryggsäck full med sten…klart man flyr om man kan. I alla fall vissa människor. Som du och jag.
För att slippa känna finns det många knep för mig….knarka, sup eller ha sex..
Knarket och alkon är min bedövning för att slippa tänka på det verkliga problemet. Sexet använder jag för bekräftelse och för att känna att jag duger trots en obefintlig självkänsla, trots att jag super ohälsosamt mycket, trots att jag använder andra droger.
Så där håller de på….
Jag tror att det i grunden handlar om att inte älska sig själv, att ha dålig självkänsla helt enkelt.
Mycket går att lösa med terapi, t-ex- KBT och egna metoder som att stärka självkänslan.
Jo, nog är beroendet en vägg mellan en själv och verkligheten, och ännu mer ett sätt att slippa undan de känslor man får i kontakt med verkligheten. Genom att göra mig okänslig och okännande, kapabel att dricka hur mycket som helst, äta hur mycket som helst, bära hur mycket som helst, tåla hur mycket smärta som helst, p*ppa vem som helst … har jag under många år till och med lyckats lura mig själv att jag inte behöver erkänna eller ta itu med minnena från skoltiden. Jag har lyckats tro att min värk, mina mardrömmar och mina relationsproblem inte ens finns, eller åtminstone bara är fler bevis på hur stark och tuff jag är.
Och vet ni, det gör ont att släppa sitt skydd och möta det som står utanför och väller in. Heder åt alla som orkar försöka!
#3… jag vet precis vad du menar med att det gör ont att möta det som står utanför och väller in.
Jag försöker just nu verkligen släppa mitt skydd inom vissa områden och det gör väldigt ont att inse en del sanningar om sig själv och jag blir ledsen bara jag skriver om det nu. Det finns så mycket som jag bara förtränger varje dag och har skyddat mig själv med att äta. Tror jag faller i återfall ständigt och jämt för jag är livrädd för att ta i dom sakerna som faktiskt finns…..
Utåt är jag alltid glad, trevlig osv osv i folks ögon men jag vet att inom mig vill jag bara skrika är det ingen som ser mig. Ingen som ser hur dåligt jag mår inom mig. Så då äter jag istället så glömmer jag. Eller gör något annat missbruk för jag vet att då slipper jag tänka på det där……
Starta ny diskussion