Etikettvi-som-är-medberoende
Läst 1960 ggr
Sjuanolla
2015-08-18, 08:45

Min alkisman har blivit obehagligt klängig

Jag har för ett par veckor sedan gjort klart för min man att jag ska skilja mig från honom. Vi har varit ett par i nära 20 år, gifta i fyra. Vi har två barn, 7 och 2 år gamla. Under hela vår tid tillsammans har alkoholen funnits där, och jag har insett nu att även under nyktra perioder (längst 7år) har ju Missbrukarpersonligheten funnits kvar. Godisätande, fikabröd, porr. Har fått hjälp att ta mig ur mitt medberoende i en anhöriggrupp, men för att bli fri på riktigt måste jag separera från honom. Det är helt enkelt för mkt svek och skit i bagaget. Samt att jag vill att mina barn ska få det bättre. Till saken. Han har i princip varit helt oengagerad i barnen sen vi fick dom, ja, han var inte intresserad av gravidmagen heller. Han har bara ägnat sig åt det han vill göra. Periodvis har han ju varit charmig, snäll och jag har känt mig förälskad i honom. Nu känner jag bara äckel. OCH nu då jag vill skiljas ska ju PLÖTSLIGT han förändra sig helt och hållet!!! Han har börjat i terapi, han är med barnen jättemycket och det jobbigaste av allt. Han ska kramas och pussas hela tiden och jag vill INTE!! Han har börjat ringa oftare till mitt job och säger att han saknar Mig, att han mår så dåligt, att det brinner i kroppen, at han ska göra vad som helst för att få tillbaka mig. Det är ju otäckt! Från att ha varit nonchig till att bete sig som ett plåster! Varför? Om jag inte hade haft gulliga vänner, män och kvinnor skulle jag bli galen. Är det vanligt att missbrukare blir så här??

Gronstedt
2015-08-18, 09:45
#1

Det är i alla fall inte helt ovanligt att missbrukare får ett wake-up call när de till sist verkligen blir tvungna att inse det är allvar, att deras missbruk fått konsekvenser efter alla år av att nonchalera och sätta sig över sin omgivnings argument och önskemål.

Tyvärr så har de ofta kvar samma nonchalans och själviskhet som fått dem att skylla sina problem på andra och strunta i andras känslor. Den som tidigare kunde strunta i sambons böner att komma hem tidigt och vara nykter för ungarnas skull kan nu strunta i att sambon vill gå isär och inbilla sig att om man bara är en "bra" sambo, så blir allt bra. En bra sambo pussar, gullar, saknar kollar - OK, då gör jag det hela dagarna så försvinner problemen! Eller hur!? Att inte kärringen fattar, kolla bara, jag är ju hur kärleksfull som helst!! Allt är ju skitbra!! Att beteendet är totalt respektlöst bryr de sig inte om, för respekt för partnern är inget de har tränat på under tiden de levt som beroende med en medberoende.

Det är bra att han går i terapi, men han måste fatta att det inte räcker att bara göra tempona - han måste visa resultat också. Går ni i någon gemensam terapi? En bra terapeut borde hjälpa honom att fatta att det han gör nu på sitt sätt är lika illa som hans tidigare beteende, fast på ett lite annat sätt. 

Han måste fatta att den enda möjligheten är att ni går isär och sedan kanske så småningom möts som vuxna människor som pratar med varandra med respekt. Jag hoppas du kan få hjälp av anhöriggruppen, de har förmodligen erfarenhet även att denna typ av beteende.

Sjuanolla
2015-08-18, 12:21
#2

#1 Du fick till det på pricken! Jag skulle vilja säga ifrån hårt att nu får han fan ge sig med gullandet!! Men då blir jag rädd för vad resultatet ska bli… Vi har som sagt två små barn och jag vill inte han ska ta ut nåt på dom ist för mig.. Hans irritation på mig har gått ut över dom ibland. Jag har också sagt att han beter sig respektlöst! Men han fattar inte det. Jag antar att jag kommer att följa med på hans beroendeterapi framöver, hoppas verkligen det. Vad vet jag vad han målar upp för verklighet? Anhöriggruppen kommer att hjälpa mig, är helt övertygad. Tack för respons och bekräftelse på att min magkänsla har tolkat honom rätt.

Sjuanolla
2015-08-20, 09:37
#3

Jag känner mig så ledsen och förbannad på samma gång. Han tror stenhårt på att vi kommer att få det bra om han ändrar sig! HAN, HAN, HAN. Vad jag säger och tycker spelar tydligen ingen roll. Jag klarar inte av att ens kommentera det han säger längre… :-(

Gronstedt
2015-08-20, 10:22
#4

Tyvärr är det väl så att han länge har vetat att du vill att han ska ändra sig. Nu har äntligen pengen trillat ned, men han fattar inte att det är för sent och på fel sätt. Att det finns för mycket historia mellan er, som inte bara försvinner för att han plötsligt är übergullig.

Försök göra klart att det inte behövs gullighet och kläng, det behövs avstånd, vuxen kommunikation och respekt! Om du har någon kontakt med hans terapeut, så säg det till hen också. Det kan vara så att terapeuten har sagt att han "måste visa sin kärlek", eller något liknande, och så har han inte fattat hur en vuxen man bör visa kärlek till en vuxen kvinna som han har sårat (det vill säga genom hänsyn, kommunikation och respekt), utan tror att man ska bära sig åt som en självcentrerad tonåring.

Att han är med barnen är kanske bra ändå, om han är det på ett vettigt sätt och inte som något slags hysterisk lekfarbror. Men för din egen del måste du sätta gränser. Det är svårt att ge råd hur du ska få honom att fatta. Mitt enda tips är att hålla det kort och sakligt: "Lägg av, sätt dig på andra sidan bordet och prata som en vuxen människa. Vi måste planera hur det ska funka när vi bor isär."

Sjuanolla
2015-08-20, 18:43
#5

Det är som om du var tankeläsare Gronstedt. Du har mkt erfarenhet av detta, eller?

Gronstedt
2015-08-21, 12:08
#6

#5: Inte direkt av alkismän, men jag har sett beklämmande många dysfunktionella relationer mellan vuxna kvinnor och omogna, bortskämda barnrumpor som vill tro att de är män. Det finns vissa mönster som går igen, tyvärr.

Och innan någon säger något, så ja, jag vet att det visst kan förekomma det omvända också - jag har bara inte sett det tillnärmelsevis lika ofta och lika allvarligt.

Upp till toppen