Etikettberoende
Läst 1220 ggr
Mamitaz
2015-08-30, 11:47

Uppvaknande

Jag har vuxit upp i en dysfunktionell familj (mat o sex-missbruk), har själv varit tillsammans med två missbrukare och har också en son som är drogmissbrukare. Jag har jobbat med mitt medberoende i många år i flera olika 12-stegsgrupper, som Alanon, ACA, EA, Naranon etc. Det har verkligen varit livsavgörande för mej, det har hjälpt mej otroligt mycket. Har också gått till många olika terapeuter då jag mått dåligt hela mitt liv. Det har känts bra dom flesta gånger, jag har lärt mej mycket av det - ändå är det nånting jag alltid saknat. Jag har känt att jag inte riktigt har hittat rätt vad gäller mina egna problem. Jag har mått så dåligt många gånger, och då har jag flytt på olika sätt, ja många olika sätt samtidigt. Samtidigt har jag haft jättedålig självkänsla och isolerat mej mycket - för att jag inte trott att jag dugit som jag är och jag har burit på väldigt mycket skam. 
Just nu har jag varit långtidssjukskriven sen i februari och knappt kunnat ta mej utanför hemmet. Eftersom jag inte har så många vänner har jag blivit otroligt isolerad, vilket verkligen satt fingret på var problemet ligger för mej, samtidigt som inte vetat hur jag ska lösa det.

Jag har läst massor av litteratur i ämnet under åren, mycket som varit bra och hjälpt mycket - men det har ändå fattats nåt har jag känt. Jag har inte hittat det som har varit mitt egentliga problem på nåt sätt.
Igår "ramlade" jag över en artikel och en hel femkrona föll ner för mej tror jag! Jag är en beroende! Och där har vi förklaringen till det mesta för mej. Jag har nog vetat det länge men inte kunnat sätta fingret på det ändå, eftersom jag haft många olika beroenden. Det har nog varit lite medvetet, jag har tänkt att om jag blir alltför besatt av nåt så blir jag beroende, så då har jag bytt till nåt annat. Det har handlat om mat, socker (det är nog värst) nikotin (men det har jag slutat med för 7 år sen nu, jag var väldigt beroende!), spel (men inte om pengar), data, pussel, handarbete, ja genom alla år har det varit mycket mer än så som jag blivit beroende av. Grejen för mej har inte varit drogen i sej, utan orsaken. Att fly mina känslor och att vara oförmögen att få det jag behöver av andra människor och har därför sökt det i andra ting.

Nu känner jag mej otroligt motiverad att ta tag i detta på allvar! Men jag har ju väldigt svårt att lita på andra människor och jag vet heller inte vart jag ska vända mej? En beroendeterapeut? Men där tänker jag att dom kanske bara fokuserar på alkohol och drog-beroende, eller har jag fel? Nån som har nåt bra tips för mej?

Zepp
2015-08-30, 12:44
#1

Du är altså inte purung iomed att du har en son?

Grejen är väl den att växa upp i en dysfunktionell familj är det värsta som kan hända en.. i Sverige iallafall!

Då barn-/ungdoms-tiden är själva höjdpunkten i livet.. som människa.

Nackdelen med att växa upp i en sådan familjesituation är dels att man berövas höjdpunkten på sitt liv samt går miste om goda referenser för sitt framtida liv!

Grejen är att barndomen/ungdomen skall vara den lyckligaste tiden i ens liv.. där man under föräldrars överinseende prövar sina egna vingar!

Att vara vuxen.. och som regel förälder är skit, mest en himla massa ansvar och ständigt jobb.. och så skall man stå på tå 24 timmar av dygnet.. om inte mer för att ro allt ihop!

Vad är då själva finessen och behållningen utav att vara vuxen och förälder?

Det är oftast när dina nära och kära mår bra, lever ett bra liv, när du har en sund relation med dina nära och kära, din arbetsgivare, till samhället i stort och ser en framtid för dina barn och dina relationer i övrigt!

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

Mamitaz
2015-08-30, 13:27
#2

Tack för ditt svar. Även om jag inte riktigt förstår vad min ålder har med detta att göra? Det här handlar ju om var jag kan hitta den hjälp JAG behöver för mina problem. Är du själv beroende, Zepp?

Zepp
2015-08-30, 13:35
#3

Din ålder har att göra med din beroendeställning till andra!

Som vuxen.. i de flesta fall så är man inte lika beroende utav föräldrar/andra vuxna/samhälleligt stöd.

I allafall som myndig har man rätt att bestämma mer över sitt eget liv!

Jag är lika beroende/oberoende som de flesta.. dock så har jag växt upp med en psykiskt sjuk mor.. som jag nu blir tvungen att ta hand om!

Såå.. det handlar inte längre bara om dig själv utan oxå om din son.. eller hur?

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

rore
2015-08-30, 15:52
#4

Och här kommer jag och lägger mig i…..

Som barn eller ungdom så är *man* helt och hållet låst i den egna familjens beroenden och sjuka spel. Har *man* vuxit upp under dessa former så har *man* programmerats till tystnad, man har programmerats till att INTE LITA PÅ SIN EGNA FÖRNIMMELSE AV DET SOM FAKTISKT ÄR! (oftast)

Sen spelar det ingen roll hur vuxen *man* blir i ålder rent siffermässigt.!

För det sitter som ett osynligt sår som är oerhört svårt att komma åt att faktiskt genomskåda hos sig själv.

Det blir som ett eget levande automatiskt system som följer ett givet mönster, långt upp i ålder. Utvändigt vuxen men invändigt ett otryggt och ensamt litet barn, som lärt sig att överleva,,,,,,,, Och den naturliga utvecklingen har fått stryka på foten,,,,,,

För när *man* börjar öva i att göra det som Är rätt för sig själv! Kommer ångesten och rädslan och kramar med sin kalla hand.

För att göra det som är rätt. Känns så otroligt FEL.

#0.Mamitaz.

Uppfattar jag dig rätt om jag tror att du inte längre går på möten?

Är det Dig själv och din längtan efter att få finnas på riktigt som fattas?

🌊Det förflutnas läxa. Blir framtidens lärdom 🌈

Mamitaz
2015-08-30, 17:04
#5

Nu vet jag inte, jag tror iallafall Zepp har missuppfattat mej. Jag pratar förstås om beroendesjukdomen! Handlar inte hela detta forum om beroenden? 
rore: Jo jag går på möten, Alanon mest. Just nu går jag gipsad och kan inte köra bil så nu var det några veckor sen, annars går jag på möten varje vecka. Du då?

Mamitaz
2015-08-30, 17:08
#6

Zepp: Du är inte tvingad att ta hand om din mor, det är ett val du gör! Gör man nåt för att man är tvingad blir resultatet inte lika bra som när man själv väljer, för när man själv väljer det så gör du det med hjärtat. Gör man nåt för att man är tvingad blir man lätt irriterad och kanske till och med skyller det på den som tvingat en. En irriterad anhörig är inte bättre än nån anställd, ett vårdhem eller liknande, tvärtom!

rore
2015-08-30, 17:33
#7

Jo då, jag går på Aca-möten regelbundet.

🌊Det förflutnas läxa. Blir framtidens lärdom 🌈

Upp till toppen