Säga Nej
Tjatar lite till om självkänsle grejen då eftersom det ligger närmast mig nu…..
Använder mig själv som exempel. :) Jag är ett typ exempel på det som Mia skriver i nästan allt. Exempelvis om någon ringer och frågar om jag vill hänga med på en grej eller bara göra något så säger jag MYCKET sällan nej till det.
Varför? Svaret är enkelt, jag är livrädd att de inte ska ringa nästa gång om jag säger nej en gång för tänk om jag inte är omtyckt. Det är ju löjligt tänkande men med min självkänsla förstår jag mycket väl min egna tankegång nu.
Det handlar inte om att missa något roligt det handlar om att jag är rädd att jag inte ska få vara med. Jag vet jag beter mig som ett barn men det är inget jag gör och tänker medvetet på men i mitt undermedvetna vet jag att det är precis det jag är rädd för.
Hela min uppväxt försökte jag slå mig igenom att få leka med den tjej som var populärast i skolan jag nöjde mig inte med någon annan det var henne jag ville leka med och jag vet idag varför. Jag ville inte bli lämnad utanför och ändå tror jag att jag kände mig mest utanför än någon annan trots att jag nog inte var det iallafall. Det är klart alla barn vill leka med den som är mest poulär men för mig var det en strävan som är svår att beskriva för det var mitt mål. Så höll jag på hela min skolgång , långt ut i gymnasiet. Istället för att koncentrera mig på skolan så såg jag till att var fullast på helgerna och roligast och högljudast för då pratade folk om det under veckorna och då hade jag nått mitt syfte…..
Detta leder naturligtvis till det som jag känner idag att jag inte kan säga nej för jag är rädd att jag inte får vara med. Jag vet innerst inne att det är inte så men det är ytterligare en sak som jag måste arbeta med. Jag vill vara med men det är faktiskt okej att säga nej.
Ja, jag kände också att hela hennes bok handlade om mig. :)
Jag har verkligen jobbat med det och det jag kan säga är att ju mer träning desto lättare går det. Börja med att säga nej till småsaker. Ju lättare desto bättre, för du måste ju inte börja med det svåraste först. :)
Jag har sumpat tentor och studier för mina kompisars skull, för flera år sen alltså. Gissa om jag ångrar mig idag? För ingen av dom skulle ha begärt det och det har inte spelat den minsta roll heller.
Så, om nån ringer och säger: "Kia, ska vi gå på bio på fredag?"
Då kan du säga "Nej, men på lördag går det bra!" :)
Det är ju en liten övning men det är ändå ett NEJ fast det blir du som får bestämma lite. :)
Det problemet har inte jag. Jag säger nog kanske nej för ofta.
![[Beavis]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Det är jobbigt det där att ständigt kämpa för acceptans. På något sätt måste du kunna säga och erkänna för dig själv att du inte är perfekt aldrig kommer bli det och alla kommer inta att vilja leka med dej oavsett hur vacker, rolig, full etc.. du är så varför försöka?
Jag är inget geni men jag insåg redan nångång i sexan-sjuan att jag inte var som de andra aldrig kunde bli det så varför försöka? och dessutom vad är så kul med o vara som alla andra inte skilja sig från flocken? Det är som att inte finnas för man blir bara en i den "gråa massan" Och ingen kommer minnas att du var där…. Bättre då att acceptera vem man är och gå sin egen väg o låta dem som är viliga att acceptera den personen komma en nära för det är de som är viktiga.
Ändå så ser du ju nu att du har en grupp med goda och trogna vänner ta väl hand om dem och njut av att de verkligen älskar dej för den du är, de skulle aldrig vara kvar annars.
Jag har med åren lärt mig att säga nej, blir i dagens läge tom nästan irriterad om det ej respekteras utan någon fortsätter att be mig eller tjata! Det kan också bli jobbigt för då upplevs man som omedgörlig men jag är i alla fall glad att kunna säga nej för vägen dit har varit lång!
//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras
utan måste kännas med ditt hjärta
Jag har alltid sagt nej till allting, intill de senaste åren, då jag till min egen förvåning börjat bli riktigt utåtriktad (för att vara jag). Men jag tycker inte om folk, och om jag får välja stannar jag alltid hemma. Mitt umgänge också mycket litet och jag har inga vänner som ringer och frågar om jag ska med på något. Men det är jag som ordnat det så, så det är inte synd om mig nånstans (för det, i alla fall )!
#5 Lite nyfiken nu bara…. Men när du skriver att du inte tycker om folk? För så är nämligen jag när jag är mitt uppe i mitt missbruk då vill jag inte att någon ringer och jag vill inte umgås med någon… Är det det som det handlar om för dig med?
Eller det är bara allmänt?
Bara nyfiken :)
#6: Jag ganska dåliga erfarenheter av människor! När jag inte har min "bubbla" på mig känns det lättare att bara umgås med dem jag känt länge, som folk på jobbet och familjen. Jag har egentligen inget behov av sociala kontakter utöver dem min Significant Other består när h*n är här hos mig - och ibland känner jag mitt revir kränkt till och med av det.
Det sista året har jag dock kommit ut ur mitt skal så pass att jag klarar att utöva mitt stora intresse ridning TROTS att det medför att man måste träffa andra människor. Så det kan nog bli folk av mig också 
!
Hej allihopa!
Jag vet inte om jag sagt hej men jag gör det nu i alla fall.
Jag tycker det du skriver stämmer in på mig i alla fall Kia. När jag är i missbruket vill jag helst bara isolera mig totalt. Jag tvingar mig att åka till jobbet för att jag vet att jag måste men jag hatar att gå att äta att överhududtaget synas …jag vill liksom bara försvinna men det är svårt i ett kontorslandskap ;-)
Efter jobbet vill då vill jag bara åka hem och frossa sen mår jag givetvis illa o ångrar allt men då är det för sent …skulle någon ringa då skulle jag säga vad som helst för att undvika att synas ute…det är verkligen fruktansvärt …
När jag inte har en sådan period så är jag hur social som helst och älskar att umgås med folk.
Så det känns som man har 2 personligheter och två olika liv liksom --- helt absurt faktiskt …
Starta ny diskussion