Usch vad svår fråga.
Det är ju lite problematiskt då man själv inte har bra självkänsla.

Du får helt enkelt lossas att du har det, vem vet, det kanske till och med får dig att tro på de :)

Det bästa sättet är inte det snabbaste, tyvärr.

Det bästa sättet är att jobba med dig själv. Att lära genom att vara.

Men jag tror du fortfarande kan lära henne genom att berätta och förklara det som du läser och lär dig. :)

På samma sätt som att man inte behöver vara perfekt för att kunna lära ut något! :)

Mia Törnblom har ju själv sagt att man kan aldrig sluta jobba med sig själv, så om hon kan lära ut utan att vara full-lärd så kan du och jag. :)

Prata med dom om självkänsla, vetja! :) Säg att dom duger som dom är och att du älskar dom även när dom är bråkiga. :)

Lär dom skilja på VAD dom gör fel och VILKA dom är. Många barn får för sig att när dom gör fel så är dom inte värda något och dom är inte älskade. Det är ju en anledning till varför jag har dålig självkänsla…

Det kan vi lära dom!

Jag tror att problemet med att lära någon självkänsla är, att om man pratar om den så sätter man den i fråga. Genom att säga "Du duger som du är!" ger man barnet intrycket av att man menar "Lite skum är du ju, men det får väl passera, eftersom jag inte vill göra dig ledsen genom att kritisera". Jag tror att det kan driva fram att barnet börjar titta på sig själv och sina handlingar, åsikter och förutsättningar och fundera över om de är godtagbara eller inte - och just det är anatema för självkänslan. Längre fram i livet kommer barnet att ta till sig andras ogillande, just för att man uppmärksammat barnet på att barnet kan sättas i fråga.

För, let's face it, det är ofta så att vi betraktar och fördömer oss själva för att och utifrån hur vi tror att andra gör det.

#3 Tror du inte att detta ifrågasättande är naturligt och kommer ändå? Det tror jag nämligen. :)

Det är ju inte som att man bara säger "Du duger som du är" utan att man kommunicerar med barnen, man sätter sig ner och talar om självkänsla tills man märker att barnen förstår.

Varför tror du barn skulle tolka in det du nämner?

#4: Jag tror inte det är naturligt för barn att på något sätt ifrågasätta sig själva och sina begränsningar, utan det måste de lära sig, genom att slå sig när de bär sig dumt åt, eller genom att få reglerna tydliggjorda och överträdelser påpekade/straffade av gruppen.

Jag tror inte barn "tolkar in" någonting, de är väldigt enkelspåriga och tar det som sägs till dem ordagrant. Låt mig dra en enkel parallell:

En liten flicka när har en ljusblå nalle, som hon alltid pussar och nattar. En kompis retar henne lite och säger att det är en pojknalle. Tösen har aldrig tänkt på pojke eller flicka i samband med nallen, men nu börjar hon fundera lite. Hon nämner det för sin förälder.

Alternativ 1: Föräldern säger "Jag vet inte så noga. Egentligen tror jag att det är Nalle, bara."

Alternativ 2: Föräldern säger "Du ska veta att många personer tycker att det är viktigt att det finns tydliga skillnader mellan pojkar och flickor, och de tror ofta att ljusblått alltid betyder att det är en pojke. Men det är viktigt att du förstår att pojkar och flickor är lika bra på allt sätt, så det spelar ingen roll om vilken färg nallen har, och det är viktigt att du inte blir ledsen eller tror att det är konstigt på något sätt att du har en ljusblå nalle. Den kan vara en flicka eller en pojke, det spelar ingen roll, det viktiga är att du känner att det är rätt nalle för dig."

Vilket alternativ tror du får barnet att grubbla och ifrågasätta om det verkligen är OK att ha en ljusblå nalle?

#5 Men du utgår ifrån att barn inte hör vad andra barn och vuxna säger då? För det är inte enbart vad föräldrarna säegr som påverkar. Det är jag övertygad om. :)

Angående ditt exempel så tror jag så, att i och med frågan så har flickan redan börjat tänka om det är OK att ha en blå nalle. Så det du säger som förälder är bara att begränsa skadan. Ifrågasättandet kommer redan från det som kompisen sa.

Varför tror du att flickan inte skulle bry sig om det som kompisen sa?

#5: Men du utgår ifrån att barn inte hör vad andra barn och vuxna säger då? För det är inte enbart vad föräldrarna säegr som påverkar. Det är jag övertygad om. :) Det utgår jag inte från, tvärt om.

Angående ditt exempel så tror jag så, att i och med frågan så har flickan redan börjat tänka om det är OK att ha en blå nalle. Så det du säger som förälder är bara att begränsa skadan. Ifrågasättandet kommer redan från det som kompisen sa. Kompisens påstående att nallen kanske är en pojke innebär inget ifrågasättande av om det är OK att den är blå. Tanken på att nallen kan ha ett kön kan möjligen väcka ungens tankar kring sexualitet, men det är inget fel med det. Om föräldern som barnets centralauktoritet genom sitt svar visar att frågan inte är speciellt stor, tar barnet det till sig och antar att de mer perifera personer som väckt frågan inte har avsett att påpeka någon karaktärsdefekt hos barnet. Först om föräldern problematiserar det hela med sin utläggning i alternativ 2 blir det laddat. Eftersom svaret är inlindat, komplicerat och luddigt blir ungen övertygad om att det är en jättestor fråga som fyller hela horisonten.  Beträffande att "begränsa skadan" är väl det bra, om det nu skulle finnas någon skada?

Varför tror du att flickan inte skulle bry sig om det som kompisen sa? Naturligtvis bryr hon sig, varför skulle hon annars prata med föräldern? Jag tror däremot inte att hon automatiskt förutsätter att hon blivit fördömd och borde skämmas.

Ännu en parallell: En liten pojke säger till sin förälder "Humhum i skolan säger att pojkar inte kan ha rosa, det är bara tjejer som har rosa!"

Alternativ 1: Föräldern svarar "Humhum pratar smörja, vad skulle det spela för roll?"

Alternativ 2: Föräldern svarar: "Många människor tror att olika färger uttrycker olika drag i personligheten, men det är inte alls något fel för en pojke att uttrycka sina kvinnliga sidor, eller för en flicka att vara som en kille, så om du känner att det är OK att ha en rosa tröja ska du tänka att Humhums föräldrar kanske inte har talat om för h*n att färgen på kläderna inte är viktiga."

Vilket alternativ övertygar barnet om att rosa är ett statement som är både stort och komplicerat och uttrycker väldigt specifika drag och åsikter?

En annan fråga i sammanhanget: Om nu dålig självkänsla är människans naturliga arvedel och något man måste arbeta med oavlåtligt, varför är det så stor skillnad mellan pojkar/män och flickor/kvinnor i detta avseende? Min övertygelse är att det hänger samman med skillnaderna i uppfostran och samhällets syn på könsroller, där pojkar/män ska ta för sig och flickor/kvinnor vara givande och omhändertagande. Jag tror inte ett ögonblick på att män av något biologiskt skäl har mer självkänsla och kvinnor mindre.

P.S. Jag är inte aggressiv, jag har roligt …

Kompisens påstående att nallen kanske är en pojke innebär inget ifrågasättande av om det är OK att den är blå. Tanken på att nallen kan ha ett kön kan möjligen väcka ungens tankar kring sexualitet, men det är inget fel med det. Om föräldern som barnets centralauktoritet genom sitt svar visar att frågan inte är speciellt stor, tar barnet det till sig och antar att de mer perifera personer som väckt frågan inte har avsett att påpeka någon karaktärsdefekt hos barnet.

Tidigare citat: En kompis retar henne lite och säger att det är en pojknalle.

Nej, där har du fel anser jag.  I och med att du använder ordet reta själv, så är det underförstått att syftet är att håna och min åsikt är att flickan kommer att känna avsikten oavsett vilka ord kompisen använder.

Du har fortfarande inte förklarat varför det skulle innebära ett ifrågasättande att säga "Du duger som du är"? Beroende på tonläga, syfte och många saker man gör runtomkring så kan det uppfattas olika av både vuxna och barn.

Rent generellt så tycker jag inte man kan ta ut en mening ur sitt sammanhang och säga att denna mening i sig skapar en osäkerhet hos barnet.

Egentligen det som jag reagerar inför är denna mening "Jag tror att problemet med att lära någon självkänsla är, att om man pratar om den så sätter man den i fråga. "

Här känner jag också att det är för generellt för att jag ska hålla med. Utstrålar man själv osäkerhet och kanske skäms för sitt barn när man säger det, då får det inte samma betydelse som om man har bra självkänsla själv och tar upp det lugnt och tryggt.

Så det beror helt på så otroligt många olika detaljer hur barnet uppfattar detta, tror jag, och det mesta kommer ifrån föräldern och vad den utstrålar för känsla i sig.

Men att det skulle vara fel att tala om självkänsla med sina barn, det är generellt sett något jag absolut inte kan hålla med om.

Och om jag missförstått något eller virrat ihop det så skyller jag på febrigy huvud…

#8: Tidigare citat: En kompis retar henne lite och säger att det är en pojknalle. Nej, där har du fel anser jag.  I och med att du använder ordet reta själv, så är det underförstått att syftet är att håna och min åsikt är att flickan kommer att känna avsikten oavsett vilka ord kompisen använder. "Retandet" sätter ifråga om nallen är en pojke eller flicka, och antyder att det kan finnas ett sexuellt element i att ha en "pojknalle" i sängen. Sexualitet är väldigt spännande för de flesta barn. Det sätter ifråga huruvida det är OK att ha en pojknalle i sängen, med de konnotationer detta kan ha. Det sätter inte i fråga om det är OK med en blå nalle, det är en helt annan diskussion, låt vara att de är närliggande och kan gå över i varandra.

… beror helt på så otroligt många olika detaljer hur barnet uppfattar detta, tror jag, och det mesta kommer ifrån föräldern och vad den utstrålar för känsla i sig. Alldeles precis vad jag menar. Det är skillnaden mellan att markera att den fråga som väckts, och som kan komma att påverka barnets självkänsla negativt, är relativt liten och inte viktig nog att ta vid sig inpå själen av, eller att genom ingående diskussion och genomlysning markera att den är stor, viktig och genomgripande och kräver noggrant övervägande innan man kan ta ställning och ta på sig en rosa tröja (eller pussa sin blå nalle) igen.

Det vore kul om du har åsikter även om En annan fråga i sammanhanget: ovan.

#7  En annan fråga i sammanhanget: Om nu dålig självkänsla är människans naturliga arvedel och något man måste arbeta med oavlåtligt, varför är det så stor skillnad mellan pojkar/män och flickor/kvinnor i detta avseende? Min övertygelse är att det hänger samman med skillnaderna i uppfostran och samhällets syn på könsroller, där pojkar/män ska ta för sig och flickor/kvinnor vara givande och omhändertagande. Jag tror inte ett ögonblick på att män av något biologiskt skäl har mer självkänsla och kvinnor mindre.

Jag förstår inte frågan eftersom jag inte tror att det är människans naturliga arvedel, som du skriver. :)

OM jag uttryckt mig så ber jag om ursäkt för då har jag uttryckt mig vagt eller missvisande.

Jag håller helt med i detta citat, det du skriver ovanför.

MEN det jag ville poängtera vad, att du tror man skapar dålig självkänsla genom att ta upp det till diskussion - jag tror INTE det.

Jag tror på samtal och diskussion med barn. Inte att man tvingar sig på barnet sina åsikter men att man med tålamod och genom att lyssna mycket kan hjälpa barn till egna insikter.

#10: Det grundade jag på det du skrev i #2: Mia Törnblom har ju själv sagt att man kan aldrig sluta jobba med sig själv, så om hon kan lära ut utan att vara full-lärd så kan du och jag. :) I "man kan aldrig sluta jobba med sig själv" fann jag implikationen att dålig självkänsla är en given egenskap som man måste ägna sig åt att arbeta bort.

Jag säger inte att man ger barnen dålig självkänsla genom att prata självkänsla med dem. Jag säger att man genom att göra affär av små, oväsentliga saker (genom att ta upp dem till ingående samtal) kan få barnen att grubbla över och ifrågasätta både sakerna i sig och sig själva i relation till dessa saker. Jag säger inte heller att man inte ska prata med barn, men hellre modell "Vad skulle det spela för roll?" (en objektiv frågeställning där barnet måste betrakta sin egen inställning och väga argument) än "Du måste förstå att det viktiga är att du känner att du gör val som du känner är rätt för dig." (där barnet måste betrakta sina val och väga dem mot olika grader av "rätt" och "känsla" samt väga "för mig" mot "för resten av världen". Allt detta vägande ÄR ett ifrågasättande av jaget, valen och rätten).

Men varför, tror du, är det så stor skillnad mellan pojkar/män och flickor/kvinnor i avseendet självkänsla?

#11  Vi kanske har lika syn på detta ändå, bara att vi missförstått varandra lite.

Varför det är stor skillnad på pojkar och flickor? Samhället. Allt runtomkring oss hävdar att allt som killar gör är positivt, kvinnor ska bli mer som män osv.

Jag läser just nu olika pedagogik-kurser som handlar om barn i dagisålder och förskola. Dokumentation man har gjort visar tydligt på hur flickor och pojkar behandlas olika: Man uppmuntrar pojkar att vara drivande aktiva och man uppmuntrar flickor att bita ihop och vara mjuka. Samtidigt som man säger att man SKA vara stark.

Det handlar inte bara om manligt och kvinnligt utan snarare om mjukt, svagt, starkt, känsligt och vad vi lägger in i dessa begrepp.

Jag har ALLTID ansett mig vara svag eftersom jag är känslig och känslosam. Det är nog först idag som jag kan se att detta är en OTROLIG tillgång för mig, att kunna ha empati och känna av hur människor känner sig.

Så ja, jag tror det är ett skapat beteende och skillnad. Inte medfött.

Fast kvinnor får inte har FÖR bra självkänsla, då blir de genast okvinnliga. Jag råkade höra en del av Mia Törnbloms sommarprogram när det sändes, och jag höll på att köra av vägen. KRÄKAS! Står det verkligen så illa till med den "normalt" uppfostrade kvinnan i Sverige idag att hon behöver sådant *nåja, många tycker ju om henne, så jag ska vara återhållsam* för att orka hänga ihop? Är kvinnors i gemen självkänsla så sönderslagen? I så fall bör samhällsskicket avrättas för tortyr. Snacka om könsstympning!

Jag tycker den församlade kvinnligheten behöver frigöra sig från "plikten" att vara inkännande och bemöta mer av sin omgivning med inställningen "Inte fan!" och "Vem bryr sig?" och "Hurså?" och "Jamen fixa det då om du stör dig på det!". Men den kvinna som tillämpar det stämplas av sin omgivning som militant manshatare (eftersom manshat likställs med uraktlåtenhet att visa tillräcklig ödmjukhet). Som förälder tycker jag man bör göra sina döttrar medvetna om att sådan inställning är helt OK ibland (tips till dig, Kia, förlåt att vi har hoggat din tråd!). Och sina söner medvetna om att den definitivt inte alltid är OK.

OK, nu gick jag igång igen, men allvarligt … jag vet en kvinna som inte fixar att skriva jobbnumret i ämnesraden på mailen på jobbet för att det är alldeles för likt att peka med hela handen … Hur kan en människa få stympas så? Jag blir så ARG!

Kia, förlåt igen! Jag tror som zeretki att det ligger i din egen attityd, men i små saker snarare än i stora samtal. Typ, om din dotter kommer in lerig och varm och med ett stort flin i ansiktet. Då säger du inte "Oj oj oj vad du är smutsig, nu måste vi tvätta!" utan du flinar lite tillbaka och säger "Du ser ut att ha haft roligt?" Om hon kommer hem med olja på händerna säger du inte "Men vad har du gjort! Hur har du blivit så oljig?" utan "Oj, vad har du mekat med?" Om hon är sturig och sluten säger du inte "Hur är det gumman? Är det något du känner att du vill prata om?" utan "Är det en läbbig dag idag? Något jag kan göra?" Uttryck dig på sätt som markerar att det inte är något konstigt med att vara lerig, oljig eller sturig - det blir vi alla ibland.

Förstår du hur jag menar?

Jag följer er diskussion med intresse och jag håller med er båda på olika sätt.

Hur man än ser det så är det vi vuxna som ser till att barnen tänker och katigoriserar folk. Min stora flicka har en kompis som är adopterad från Kina. Det lustiga är att hon har aldrig sagt något om att hon ser annorlunda ut eller något annat om henne.

Hon ser inte det helt enkelt. Hon ser inte att hon inte ser ut som henne själv. Hon ser bara kompisen för hon är en bra kompis.

Det är ju vi föräldrar och andra vuxna som pratar om henne som asiat och då plötsligt ser barnet också skillnaden. 

jag tycker ditt sista inlägg här Gronstedt där du skriver hur man kan uttrycka sig är väldigt intressant. Något jag på fullast allvar ska försöka nästa gång min flicka kommer hem lerig. Väldigt tänkvärt.

Samtidigt känner jag som zeretki också säger att det är inte fel att prata med dom om självkänsla. Man kan gå ner på deras nivå och prata men smidigt gräva in det och inte säga det på sätt som gör att de sen undrar varför säger mamma sådär egentligen?

Kram

bekräfta dina barn. beröm när de gör rätt och lär dem hur de ska göra när de gör fel. Att på något vis visa att man älskar sina barn ger mycket självkänsla. Jag är inte uppväxt vare sig med mycket kramar eller kärleksord från föräldrarna men känslan att vara älskad gjorde mycket för mig

15 # Det du skriver om att ge dem självkänsla är det klart viktigatse. Sedan att man skall låta barnen VÅGA göra fel .

Säga till på dagis när det har haft sönder ngt och ej vara rädd för att få skäll. Min son 3.5 år sa en sak när vi åkte och bada. Pappa det är bara jag och Lucas hans bästa kompis. Vi är de enda på dagis som säger åt fröknarna när ngt gått sönder…
Han har börjat på stora avdelningen nu från 3,5 och uppåt till lekis.

Sedan tror jag trygghet är ett viktigt ord. Ha 2 föräldrar som bor ihop och ger barnet den tygghet de får av 2 föräldrar som verkligen visar med ord blickar närhet hur mycket de älskar sina barn gör dem trygga med.

Att de är sedda är A & O i grund och botten . Det behöver man ej vara ngn Anna Wahlgren för att förstå. SEN brukar jag tänka på hur hade du velat bli behandlad SJÄLV i situationen i den ålder de är i när de gjort fel…..Man får vara lite av säljare med till sina barn. Man måste hela tiden ligga steget före dem i tanken.,…

#16 precis det jag menade det du skriver om att de ska våga tala om när de haft sönder saker fast jag fick inte med det- fanns bara i mitt huvud