Det är aldrig lätt i sådana här situationer. Droger behöver inte bli ett problem men när det går över till missbruk, lögner och svek så är det ett stort problem. Det är fullt förståligt att du inte vill att dina barn ska växa upp med en drogpåverkad fader.

Du har visat att du menar allvar, men jag tror du behöver visa det mer med drastiska åtgärder. Det låter hårt men fundera på om du inte ska rent utav säga att om han inte slutar så kommer du lämna honom och ta barnen med dig. 

En annan mer mjuk åtgärd som ändå är drastisk är att se till så han får hjälp, för det behöver han ju. Tvinga honom till att få hjälp med sina missbruk på ett eller annat vis. Frågan är bara om det ansvaret ska ligga på dig.

Du hade bra tips. Och jag har gjort dom för cirka 6 månader sen då han hade sitt förra återfall. Jag pratade med hans pappa som varit nykter i 15 år nu och min sambo gick frivilligt på NA. Han gick några gånger och han pratade även med sin pappa om hur man ska gå tillväga. Har har varit ren fram till nu. Han har det jobbigt just nu på sitt jobb och andra saker. Men problemet är att man måste hålla sig även när det blir motgångar i livet. Det gör så ont att inte kunna lita på sin man och bästa vän. Han och barnen är det bästa som hänt mig. Har sagt att jag kommer måsta lämna honom om han inte slutar. Även om han tar sällan och är borta när han gör de för det är ju även lögnerna och sviken som gör att man tappar känslorna. Samt att barnen kommer märka att jag är ledsen och han mår dåligt pga dåligt samvete mot sin familj :( Tack för bra svar förresten :)

Det är otroligt viktigt att du ser till dina behov och inte blir medberoende. Vad vill du få ut av ditt liv? Jag tror som Kneko att du måste vara ganska drastisk men bara en gång. Säg att du inte accepterar att han använder droger och att han får EN chans. Därefter får han flytta ut. Om han inte kan hålla det är det "bara" att sparka ut honom. Att inte respektera nolltolerans när det gäller droger när det är barn inblandade är oacceptabelt. Barn som har vuxit upp i en missbrukarfamilj löper många gånger större risk att själva bli missbrukare och det vill du inte utsätta dina barn för. Jag förstår att du vill hjälpa honom men kom ihåg att det inte är ditt ansvar. Han är en vuxen människa som måste ta ansvar för sina egna handlingar. Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig, Tom

Ja Tom, det låter vettigt. Jag tänkte förra gången att om de händer igen kastar jag ut honom med huvudet före. Men när det väl hände så börjar man tänka "men han är ju en sån bra pappa" "tänk om han skiter i sitt liv om jag lämnar honom och blir som hans pappa var och tar tunga droger" samtidigt som jag vet att det inte är "mitt problem". Jag har barnen att tänka på. Jag är inte heller perfekt och blir lätt arg och tänker då att det är mitt fel att han tar för jag får honom att må dåligt. Men i slutändan så vet jag att om han inte kan sluta så finns det bara ett val. Och i synnerhet pga det du säger, barnen ska inte behöva uppleva missbrukande föräldrar och riskera att hamna i samma spår. Mvh

Ja det är väldigt viktigt att du inte låter det bli en vardag att du förlåter och accepterar situationen. Det går alldeles för fort att göra det och det är förödande för både dig och dina barn. Sätt upp en handlingsplan för vad du ska göra nästa gång det händer. Steg för steg och sedan följer du den bara slaviskt. För du tänker inte rationellt när du är mitt inne i det. Då får du bara lita på att du tänkte rätt när du skrev planen. Tom

Det ligger så mycket bakom att ta droger. Jag tror inte man ska köra med nolltolerans om man inte vet att personen är beroende och man inte kan hjälpa dem på annat sätt. Att distansiera sig från en person kan i slutänden leda till att personen börjar umgås mer med "fel" personer.

På dig låter det inte som din kille har något egentligt problem med droger. Det verkar inte som han har någon abstines osv.

Det som däremot verkar vara fallet är att han inte tar så allvalig på det ni kommit överens om och han ser droger som något som inte är så farligt.

Man kan göra några saker:
Förbjud att han umgås med de människor som håller på. Det gör att han inte har så lätt att påverkas av deras drogmentalitet samt inte så lätt att skaffa det. Förklara att de gör honom till en sämmre människa, inte en sådan som han vill att sina barn sak växa upp med, man vill ju vara den bästa versionen av sigsjälv då.

Försök prata med honom om hur han vill att hans barn ska växa upp. Skall de ha en liberal syn på droger eller vill han att de inte ska komma i kontakt med dem. Man är själv en förebild för sina barn vare sig man vill eller inte och de tar efter sina värst sidor har jag märkt. Man får ta sig i själv i nackskinnet om hur man beter sig osv.

Det är svårt att få barn. Inter för att man inte gillar det. Men det är mycket nerver med i det. Kanske är det för att unkarlslivet är över och man inte kan vara  partyprissen längre. Kanske var det ett rop på hjälp över att stadga sig. Själv gick jag upp 15kg pga att det var nervigt och mat stillar (endorfiner).

Vad jag utläser är det inte drogerna i sig som är det viktiga (han har ingen abstinens) utan jag tror det är någon form av escape från något. Om man hittar det verkliga problemet som han är rädd för. Eller om det handlar om respekt för det ni kommit överens om, varför tycker han inte det är viktigt?

Det kan vara så att han inte ser det som något värre än en bläcka och då får man adressera det. VArför han ljuger kan ju vara att han tycker att du är överdriven negativ mot droger och att du bara blir upprörd om han berättar.

Han kanske tycker att du tvingat in honom i att inte ta sig en high någon gång i halvåret, för det skadar ju ingen och han blir ju inte beroende.

Om ni båda är ärliga om vad ni känner och du inte är dömmande mot honom utan att han behöver vara orolig för att du ska lämna honom utan att ni är en pakt som skall arbeta igenom problemet så kanske ni båda får en givande diskussion då båda vågar öppna sig.

Annars så tror jag en psykolog eller parsamtal eller blanda in annan erfaren tredje part.

MVh

Förstår hur du tänker och jag har varit lite fram och tillbaka, inte heller bra när man egentligen ska hjälpa personen i fråga. Men jag känner inte heller att han verkar vara beroende av de fysiskt så att säga. Men ändå väljer han att riskera allt för att ta sömntabletter och göra sig hög på. På ett sätt känns det nästan värre om du förstår vad jag menar. Att han inte ens är beroende utan gör de bara för att. Och jag vill inte han han ska försvinna ur våra liv. Men förhållandet påverkar också, jag blir nojig, litar inte på honom, kollar i hans fickor osv. Man blir typ knäpp. Och innan han han ljög för mig första gången gjorde jag aldrig något sånt. Att han dessutom varit påverkad inför våran dotter och hon har sett när han sitter i soffan och dreglar får mig att känna mig som en värdelös mamma som inte tar ditt ansvar. Även om jag tog med henne till sitt rum och lekte så frågade hon vad de är med pappa. Detta sätter spår på oss alla. Så visst förstår jag dig med att inte vara för hård och jag vill vara den partnern också. Den som stanna och var trogen och dedikerad i nöd och lust. Men en annan sida av mig säger att jag måste sätta gränser. Senast idag hade vi ett mindre bråk eller var man ska säga. Och våran dotter sa "inte bråka" och klappade oss på axeln. Jag själv kommer från en dysfunktionell familj och lovade mig sjäv att mina barn aldrig ska få uppleva bråk, skrik och droger/alkohol. Och ja. . Här sitter man i sin dotters rum och undrar vad man ska göra.. :/

Det kanske lät som jag är för snäll.
JAg vill understryka att du inte ska låta det bara gå och förlåta.

Gör det inte lätt för honom då kan han förlora respekten för dig när han gör dumma saker. Var ärlig om vad du känner och smärtan han åstakommer dig och om han verkligen tycker det är värt det. Och om han verkligen vill leva i men lögner om vad han gjort osv. Räcker det inte med alkohol någon gång ibland? 

Om det inte räcker så kan du säga att du inte vill vara med honom men om han kan ta sig samman så är ni en pakt som stöttar varandra.

Kör barnkortet och att han är vuxen föreblid nu. Det är mer än han själv han har ansvar för.

Är han depprimerad? behöver han träffa en psykolog kan man oxå fråga.

Att bråka inför barnen känns alldrig bra…
Sen kan man ju undra vad barnen skulle känna om man skriker på varandra medans de vaknar i sin säng och är tysta för att de inte vågar säga något.
Det finns något som heter varg språk och giraff språk. det är ganska coolt när man ska reda ut konflikter och kännslor, googla det och introducera det till din sambo och testa att ta upp problemet.

Förstår att du sitter i en sax och min är ju bara en åsikt, och jag kan aldrig tillfullo förstå din situation bara från de rader som du skrivit här.

Men som sagt det finns många orsaker till att någon tar droger och man borde hitta vad som är orsaken hos er.

Till lykke!

Ja du har rätt, det vore de bästa. Jag har pratat med honom och sagt att jag är där för honom men att han inte klarar att bli helt fri från droger själv för de har han provat förr. Har sagt att han borde träffa en psykolog eller kanske bara prata med någon som blivit ren efter många år av droger för om någon förstår honom så är de någon som sjäv varit med om samma sak. Ska googla de du skev där. :) Tack för alla bra svar!!

Ang. psykolog. Kanske parsamtal är något som är bättre för då kan du vara med och prata om vad du tycker också. tycker du borde vara delaktig i pratet eftersom ni är en familj och allt han gör går ut över dig med. Bolla i varje fall ideen.

Det kan vara läskigt för honom oxå så då kan det vara bäst att han träffar en psykolog först. Men i slutänden är det ju ändå ni som måste klara av era problem och du måste få förtroendet tillbaka och då måste du förstå hur han tänker.

Tror kommunen har gratis att träffas för parsamtal. prata bara med dem om sekretess först så de inte kopplar in socialen och försöker ta barnen. JAg tror inte de gör det men kolla så de inte överreagerar. Bara fråga om något går vidare till socialen om de svarar ja, fråga vad.

Vissa socialare är lite knäppa har man ju sett på TV ;)

Funderar lite på det du säger om att han är en bra pappa. Även om du väljer att slänga ut honom så kan han ju fortfarande vara pappa, men bara då han är nykter/drogfri. Du och han kan också ha fortsatt kontakt, men att du sätter villkor om att han ska gå i någon form av behandling. Den som väljer att fly från verkligheten, på vilket sätt det än är, behöver någon form av hjälp att hitta verktyg för detta. Eftersom han är uppvuxen med missbruk så har kanske hans föräldrar inte haft verktyg att lära honom att handskas med livet på ett vuxet sätt och när någon väljer att fly i en pressad situation växer inte som människa. 

Men, som flera skrivit tidigare, ditt ansvar är först och främst dina barn och dig själv!

#12 Hans mamma har varit och är än idag den bästa mamman man kan önska. Hon har verkligen gett sina barn all kärlek och tid ett barn kan önska. Men visst saknar min sambo ändå en del av sig själv pga att hans pappa inte fanns där när han var liten. Det är en lucka som inte ens den bästa mamman kan fylla. Han har växt som människa dom senaste åren. Han gick från att leva på bidrag och röka cannabis till att skaffa en utbildning,jobb, barn, sluta med cannabis och även förlovade sig med mig i önskan om ett liv i familj resten av sitt liv. Han säger fortfarande att han vill inget hellre än att stanna med oss. Så jag kan tänka mig att ibland blir de bara den gamla vanan av att "nu måste jag chilla lite" och släppa allt ansvar. För han har verkligen mycket mer ansvar nu än förr. Och jag förstår honom, ibland känner jag likadant. Men samtidigt kan man inte bara "chilla" och ta droger eller sticka från familjen för att sen återvända osv. Man måste bestämma sig för barnens skull. Hade vi inte haft barn hade jag haft betydligt mer förståelse, vilket jag har nu men med mycket kortare tolerans. Ska prata med honom idag om att gå till psykolog med mig. Jag går själv till en och kanske kan han följa. Mvh

Nu har jag kanske inga supertips, men vill ändå poängtera att man kan aldrig tvinga någon till vård. Man kan inte tvinga någon till att bli nykter om inte den personen vill det själv.
Sen är inte cannabis beroendeframkallande heller, även om många tror det. Man bygger upp en psykisk vana av att det är lugnt och hjärnan får varva ner, men eftersom man inte får några abstinensbesvär på enbart cannabis är det heller inte beroendeframkallande.

Jag tycker inte det låter som att det är något som övergått till ett missbruk, åtminstone och ser man från den ljusa sidan är ju åtminstone det bra, även om det inte är super att han brukar droger när han har barn. Hade jag varit i din sits hade jag nekat till bruk hemma, men nog varit mer okej om pappan varit borta när det händer och inte varit minsta påverkad när han sen kom hem.
Jag har nu inga barn själv, bara en knäpp katt, så hata mig inte alldeles för mycket för min kommentar.