Du vaknar med ångest och oro någonstans i en fyllekvart., med samma förbannade plåga vareviga natt.

 

Där finns nu min räddning en hel "sjuttifemma". Ta dig en djävel, och känn dej som hemma.

Det skär som en kniv, det mal i ditt bröst, måtte det finnas en endaste droppe till tröst .

 

Med darrande händer du fattar buteljen. - Måtte den stanna? - Den första sväljen.

I den halvskumma dagern en avslagen ölburk du ser, din endaste tanke - Gud give det funnits nått mer-.

 

Du kämpar och sväljer och ögonen tåras. Efter en stund, så börjar det "våras".

Du pinas, du plågas, din skuld bara växer, i själen det svider. En brytning i vasken, fy fan vad du lider.

 

Ångesten släpper, du har kommit loss. Så tänder du fimpen och tar dig ett bloss.

Det finns ingen bot eller lindring, du rids av en mara. Du är stämplad, du tillhör de utslagnas skara.

 

Samtalet rör sig om en som "strök mä". - Han söp ju så jävligt - så, va de mé "dä".

Skitig och skäggig med ögon röda. För en endaste sup, du spar ingen möda.

 

Att han dog utav "fylla" berörde dig ej. Det fanns alltid de som var värre än mej.

Du skakar och stapplar, du stannar och spyr. Det enda som gäller, att skaffa en "dyr".

 

Buteljen är tom på sin kemiska lycka. Så börjar jakten på nästa, att din tillvaro smycka.

Det är tidigt i ottan, omkring klockan fem. Du är framme vid torget och bänken, som blivit ditt hem.

 

Så gestaltar sig dagen för en sjuk alkoholist. Är det så konstigt, att han ej orkar till sist?

På bänken de sitter, en utstött armé. Där har du din "trygghet", där får du va mé.

 

"Bölja", Göteborg