Folk som ej förstår
Ibland kan man bara känna att man inte orkar förklara varför man är annorlunda. Är jag annorlunda??? Ja, jag äter annorlunda än många men samtidigt så vad är så annorlunda egentligen?
Det finns så många som är allergiker idag att det är ju inget som är konstigt med det som jag äter.
Ofta får jag känslan att folk som jag berättar för inte tar mig på allvar. Skulle jag säga att nej tack jag dricker inte för jag är nykter alkoholist tror Ni då att folk skulle fortsätta truga. Nu pratar jag om ytliga bekanta. Säger man som alkoholist bara nej, tack utan förklaring så tror jag att man trugar, men säger man nej tack jag är nykter alkoholist så trugar man inte.
Då kommer jag och säger nej jag är sockerberoende jag kan inte äta det där då tycker folk man är knäpp och udda.Eller det klassiska, hon bantar. Sen ska man helst berätta sin livs historia som faktiskt är minst lika tragisk när det handlar om mitt socker som om det hade handlat om vilken drog som helst oavsett drog. Likheterna mellan beroenden är slående men jag tror inte att alla kan förstå mig och mitt beroende.
Man kan utan att vara alkoholist ofta förstå problematiken men det jag möter som sockerberoende är oftast okunnighet och att man inte vill förstå problematiken.
Jag säger inte att det är lättare att ha alkohol som sin drog men varför ska jag ständigt och jämt känna att jag måste förklara min existens när jag befinner mig runt mat som jag inte kan äta. Kanske är det så för alkoholister med är det det?????
Är folk lika trångsinta i er drog?
För jag hör sååå ofta att det är väl bara att sluta äta… Så enkelt är det ju inte……
Jag har valt att inte förklara alls. Jag undviker godis och väljer att säga en annan sanning än den om sockerberoendet: dvs, att jag får ont i magen och mår illa av socker och godis samt spannmål.
Jag tycker man kan jämföra det med en allergi. Alla reagerar ju inte samma på socker som jag… Alltså om jag inte tål socker så måste folk respektera det.
Eller snarare, det finns ingen som kan tvinga mig att ta en bit godis. Det är bara JAG som gör ett val. Tyvärr är det så att jag och andra ibland låter oss påverkas av vad folk tycker. Det måste vi sluta med!
Vi kan inte riskera vår hälsa för att andra ska bli glada över att vi tar en bit godis.
Jag är inte sockerberoende, men jag tycker det är fruktansvärt irriterande när folk inte kan ta ett nej tack. Man ska väl inte behöva äta en bulle bara för att vara snäll mot den som bjuder? Är jag elak och otacksam som inte vill ha tårta? Jag tycker inte ens om tårta! Har ni något tips på vad man ska säga när någon börjar tjafsa och truga? Och på jobbet anses man som konstig om man tackar nej till kaffe eller fika. Det är liksom som nån social grej och tackar man då nej blir man plötsligt ett samtalsämne. "Jaha, du dricker inte kaffe? Varför då?" - typ.
Jag är inte sockerberoende, men äter inte söta saker eftersom jag inte gillar det. Så jag brukar alltid tacka nej. Visst blir folk förvånade, men jag har aldrig sett det som ett prob eller blivigt dåligt bemött.
Tråkigt att tydligen folk har en så dålig attityd..
Det ar inte mang i min narhet som vet att jag ater LCHF. Jag valjer att ligga lagt eftersom min mamma ar diestist och Lchf-kosten ar det varsta man kan ata enligt henne, sa mycket fett!
Men jag vet vad jag mar bast av sa jag ser ingen anledning att sluta…
Det är många, många som verkar tycka att man tackar nej till personen när man tackar nej till maten, inte bara sötsaker eller bakverk. Det kan vara väldigt laddat att tacka nej till mat.
jag är diabetiker det vet min släkt o mina vänner, ändå bjuder dom på mat o kaker som alla andra gäster kan äta,men ingen ting som kan passa mej. maten är i regel inga problem men det som serveras till kaffet är helt olämpligt,tårta eller likn.
under åren som gått har jag lärt mej att ha med mej det jag kan äta, jag har tröttnat på att sitt o titta på när andra äter. ibland ursäktar man sej med att ,jag tänkte inte på det, ändå finns det i släkten ett par barn som är allegiker av annat slag till dom lagar man alltid extra. inte ens i allregifamiljen görs något till mej utan jag får ta med själv, men bjuder jag hem den fam till mej gör jag alltid mat till dom barnen.
efter så många år har jag lärt mej att fråga vad som skall serveras, så jag vet hur jag skall behöva göra. nu efter 12 års bekantskap har en fam börjat göra lite äppelkaka som jag kan äta det tycker jag i alla fall är positivt
Hej
Ja visst är det hemskt jobbigt att känna sig orespekterad för den man är. När jag varit abstinent har nån enstaka av nära vänner visat hänsyn men i stort sett inte.Det är så jobbigt att socker finns överallt.Jag känner mig som en konstig en ofta. Precis som beroendet av socker inte är farligt trots att det har samma konsekvenser som all beroenden.
Att det inte finns behandling inom den traditionella vården är oxo ett tecken att sjukdomen bara är påhittad.. i mångas medvetanden.
Precis som om det bara har med viljan att göra, hur många ggr har man inte hört:" om du bara vill så kan du äta lite godis på Lördagarna". Särsklit med min mor får jag känslan av att bara ha urdålig karaktär.Vara dålig för att jag är tjock och inte kan kontrollera min vikt.
Jag är glad att det ändå sprids mer kunskap i media osv om sockerfällan. Tur att detta medium finns, jag är så glad för detta!! kram Carina
Usch… jag kan hålla mig från "vanligt sockrat" på jobbet - det är länge sen jag kom över den tröskeln - när jag trillar dit är det på sådant jag egentligen får äta - fast lite av.
Sist var det 85%ig choklad. Jag fick en bit - en till - en till…
Jag mår illa av så mkt så mörk choklad - men det tycks inte spela någon roll. Börjar jag - kan jag inte sluta. Jag måste avstå helt.
Numer pensionär i Nynäshamn
#5 Ja. Laddat verkar det vara. Särskilt för äldre personer upplever jag att det är så. Hon/han (oftare en hon) får det att kännas som om man "avvisar" henne/honom (personen som bjuder).
Starta ny diskussion