Jag vet inte hur jag ska börja..Så jag bara skriver. :)
Jag är beroende.Av olika saker. Jag blir "besatt" av saker och blir extrem,kan inte göra det med måtta.
Varför jag skriver här nu är för att min inställning till mat har blivit så sne.Jag måste nog ta tag i det.
Jag ska börja från början.

Min mamma, morfar, bror och mina morbröder är alkoholister.Min äldsta syster är anorektiker(fast frisk nu,eller vad man kallar det). Mina försäldrar skilde sig när jag var sex år och det blev rättegång om vårdnaden. Mina tre äldre halvsyskon,som inte bodde med oss, vittnade mot mamma och sa att jag och min lillasyster borde få bo hos vår pappa. Men eftersom pappa jobbade heltid och skulle vara tvungen att ha oss på dagis så tyckte rätten att det vore bättre om vi bodde med vår alkoholiserade mamma som var hemma på heltid (sjukpensionär). Enligt mig ett mycket märkligt beslut.
När jag blev äldre (11-12 års åldern) började jag läsa mycket om medberoende och liknande. Jag ville hitta sätt att må bättre.Jag började gå på möten för Vuxna barn till alkoholister för det fanns ingen grupp för barn/ungdomar här.Men det var svårt att platsa in där när medelåldern är 40 år och man själv är 13 år…Jag började i terapi när jag var 14-15 år och i den vevan flyttade jag och min lillasyster till pappa. Min lillasyster,som var 12 år, fick cancer och opererades flera gånger och fick cellgifter i omgångar.Till slut dog hon efter två års kämpande.Under de två åren hade jag hunnit med ett självmordsförsök och en hel massa antidepressiva och ångestdämpande. Efter hennes död blev jag ännu mer ensam, eftersom vi alltid gjort allt tillsammans och alltid suttit "i samma båt" hos mamma. Jag fortsatte i min terapi och tragglade vidare. Ett år efter att hon dog så tog min bäste vän livet av sig.
Tiden gick och jag fick fler mediciner och doserna ökades. En medicin ja testade gjorde att jag gick upp 28kg på 8 veckor.Den fick jag inte fortsätta med särskilt länge. Tyvärr tappar man aldrig vikten lika snabbt som man får den…Det har gått tre år sen jag fick den medicinen nu och jag har äntligen gått ner till min normalvikt igen. Jag mår oxå bättre,och slutade med terapin,mitt skärande och medicinerna för 1.5 år sedan. Det var så skönt att kunna slippa det efter 9 års kämpande! Efter det så har jag försökt släppa allt som har med sådant att göra.Jag vill klara mig själv nu.Och har gjort det rätt bra.Men för ett halvår sedan så gjorde jag en satsning på att gå ner de sista tio kg som var kvar.Det gick jättebra och jag mådde toppen,men jag har ingen sund bild på mat längre.Jag räknar varenda kalori och har väldigt dåligt samvete när jag äter nåt som är "för mycket" i eller nåt onyttigt. I början när jag gjorde mitt sista ryck så åt jag inget onyttigt alls.Och det mådde jag mycket bättre av. Jag har IBS så jag ska eg inte äta socker,mjöl,pasta och liknande. Så länge jag itne åt onyttigt så fanns det inte så mycket att få dåligt samvete för,men nu har jag börjat äta onyttigt på helgerna.Pizza, naturgodis och sånt. Jag mår jättedåligt när jag gör det men jag kan inte sluta.Jag äter inte lite heller utan vräker i mig.På veckorna äter jag mellan 700-1000kcal per dag,men på helgerna vågar jag inte ens räkna längre. Hela veckorna längtar jag efter helgen,att få äta. Jag tänker på det hela tiden.Jag har mat i tankarna hela tiden. Jag promenerade 40 min varje dag men de senaste veckorna har jag kommit ut en gång i veckan bara.Jag måste ta tag i det här nu.Jag kan inte gå upp i vikt igen.Inte efter allt kämpande.

Oj, det här blev väldanss långt.Men jag behövde få skriva ner det. Hoppas någon orkar läsa det. Annars så har jag iaf fått ur mig det. kram på er