Däri ligger problemet tyvärr som jag ser det.

Kämpa på

Livet är tufft!

Kan du inte försöker att börja se små sköna saker i livet? Titta på en blomma(lite längre), hela naturen är underbar nu med alla färger. Hitta något fint i ditt liv, tittar på dina sovande barn-hur fina de är.Försök att hitta kraft någonstans för att kunna fortsätter med livet.

Många många ggr har jag funderat på ta paus i mitt umgänge med barnen 1 ggr/månad ngra timmar *suck* men mina barn speciellt den yngsta idag 12 år kommer inte förstå varför.

Men hur vara bra då man inte har orken, inte har råd ta dem till grönan, skansen pga kronis tar av en..

*kramar om länge*

Jag vet hur det kändes när jag inte orkade…

Tack alla :-)

Det som är jobbigast att orka är att orka tänka positivt när varje dag är en enorm kamp… jag orkar inte riktigt vara tacksam och tänka "rätt" hela tiden!

Ibland vill man bara tycka synd om sig själv och verkligen gräva ner sig i hur orättvist livet är…  inte särskilt fruktbart men ändå !

Men man måste väl få rasa igenom och gräva ner sig ibland.. för att orka ta sig tillbax..

Jag orkar inte vara glad och positiv jämt.. Jag vet att jag behöver rasa in i mellan..

Tror också man behöver må dåligt ibland för att vara en balanserad människa. Alla kan inte vara på topp jämt. Tror det är viktigt att erkänna de negativa känslorna och känna dem fullt ut. Tror orkeslöshet ofta kan drabba en när man står där mittemellan och inte känner smärta och sådant fullt ut. Detta är bara funderingar, så du vet att jag inte försöker säga varför just du är orkeslös.

Dessa + mina andra djur får mig att orka gå vidare. Denna kisse är född 24/4-07 blandis Norsk skogkatt & Devon Rex

Det känns så ofta som om jag bara går omkring och låtsas… låtsas tycka att jag trots allt har ett ganska bra liv fast jag egentligen under ytan inte alls tycker så!! Jag funderar kring det du skrev supermoccine om att erkänna och känna på det eländiga fullt ut… kanske har jag fuskat där och lappat över med att det dels känns för tungt att känna på och dels att det är förbjudet att tycka att man har det svårt (för tänk på barnen i afrika…).

Kommer från en familj där det varit/är helt förbjudet att må dåligt. Allt har förträngts och i Guds namn skulle man bara acceptera och vara tacksam för de prövningar man utsattes för… "det finns en högre mening med allt" (som exemplevis när min storebror blev ihjälkörd av en bil…). Kanske man som barn hade behövt känna sina känslor av övergivenhet och annat skit istället för att tacksamt ta emot och acceptera…  tankar här bara…

Ja, vad gör man när man inte orkar orka längre… Vad gör man när man inte orkar vara duktig längre… När duktigheten och bristen på ork står en upp i halsen och man likförbannat tvingar sig till att göra saker för det "måste" göras. Barnen måste tas om hand, maten måste lagas och helst av allt vill man bara sätta sig i soffan och bara vara. Inte tänka, inte göra, inte "finnas" utan bara vara i ett vakum (hittar inget bättre ord).

Att inte få förståelse från släkt och vänner att man faktiskt är slutkörd, nere, ångestfylld och tom. När man t o m har läkarintyg på att man är sjuk men det accepteras inte av "vissa". "Du har ju inget att må dåligt över" Ni har det ju så bra tillsammans osv… Men ändå så mår man dåligt. Blääää!!

Jag har aldrig haft nå stöd av mina föräldrar, de tjatade hela tiden då jag väntade min dotter o då jag hade henne soc kommer ta henne, tack för det stödet. De har inte funnits där.. De har hellre sparkat ut det sk problemet MIG..

#11 Blir arg, riktigt arg på föräldrar som inte ställer upp för sina barn. Föräldrar ska hjälpa istället för att stjälpa.

Var samma då jag levde ihop med min sons far..

Jag har aldrig heller haft något stöd från mina föräldrar. De har bara tid ork och kraft för min lillasyster som de istället har oändliga resurser att hjälpa och som det dessutom är ooooerhört synd om (i deras ögon)!

När jag var helt slutkörd och grät av orkeslöshet inför toalettbesök så sa min svärmor: men skulle du inte må bättre av att ha ett jobb…

Men de rår inte för det, de kan inte hjälpa det. de gör sitt bästa men kan inte bättre än så! Alla föräldrar vill sina barn väl (ja utom i extremfall) men många har inte kapacitet att hjälpa.

Hos mig bottnar orekslösheten i ångest har jag förstått… den måste jag ta hand om ifall jag någonsin ska få kraft över till att orka. Ångesten äter upp all ork så så länge den är kvar så kommer detta att fortsätta. Tror jag alltså och det gäller för mig förstås :-)

Tänker på er andra orkeslösa!!

Just nu orkar jag, så jag kommer med råd och "stöd" till andra. Strunta bara i att läsa om det känns för beskäftigt.

Just nu orkar jag, men jag vet hur det var för några år sedan, när jag inte orkade. Fast i min värld kan man inte inte orka, så jag orkade i alla fall. När jag ser tillbaka är stora delar av mitt liv som en dimma.

Ångesten äter upp all ork, som problembarn säger, och ångesten försvinner inte för att någon välmenande idioot säger åt en att rycka upp sig.

Mina välmenande tips, som hjälpt mig på lång sikt, är: tro inte på alla välmenande tips utan känn efter själv och försök konfrontera dina demoner, acceptera att du mår skit när du gör det, försök få ordning på din tarmflora, häng inte upp dig på klocka eller kalender utan gråt när du är ledsen, var slö när du är håglös, gör saker när du har energi (jag vet att detta är svårt för dem som har familj, men försök).

Kramar!

Tack Gronstedt, har saknat dig!!

Jo, jag har tack vare att jag tillåtit mig att bl.a. känna mig värdelös och uttala det oxå kommit en bit på vägen! Min ångest verkar handla om gamla gamla superviktiga känslor av sorg, av att bli övergiven, att inte vara älskad, att inte vara önskad osv. och jag har bara stängt dem inne och tryckt dem djupare och djupare in i kroppen! Istället har jag helhjärtat gått in i mat- och träningskontroll för att fokusera på något annat, givetvis har det INTE fungerat.

Jag tror att tack vare att känslorna är så gamla så har jag gått med hög stressnivå i kroppen sedan jag var barn, sannolikt ända sedan moderlivet (min morfar dog någon månad innan jag föddes och vi har testat fram att hon i och med det slutade ge mig näring i magen…)! Så nu jobbar jag bakifrån… att ta hand om mina känslor och istället för att kontrollera maten så ska jag börja träna avslappning i form av meditation eller qigong eller både och. MEn det får mig att må oerhört dåligt och ha svårt att se någon mening eller lösning på detta. Jag kämpar på så får vi se…

Hur kommer det sig att när man hamnat i den situationen att man känner att man inte orkar mer, så ökar prövningarna till orkanstyrka? Just nu när min livslust är försvinnande liten så har hela min omvärld kantrat… Och det inte jag som uppfattar det så för att jag mår dåligt utan det är mycket konkreta motgångar utifrån att jag jobbat stenhårt på att finna lösningar som ska få livet att gå ihop. Och lyckats… tills nu när allt plötsligt vänder och inget av det jag jobbat för går i lås… tvärtom

#17 Nu kommer vi in på lite andliga saker, för jag känner ibland att universum testar oss. När jag läser det du skriver så tänker jag, att du måste bestämma om du vill fortsätta då eller byta väg helt? Att du ska tänka igenom om det du jobbat för verkligen är det du vill? OM du vill något, då ska du fortsätta och ta dig över hindren som kommer. Och tänka efter vad du kan lära dig av de hinder som finns.

Men detta är svårt, jag tänker inte påstå något annat… Livet är svårt, det vet jag också.

Kramar dig, problembarn!

Bli förbannad, bli olycklig, om också bara i avskildhet! Här har du slitit fan fast du inte orkar och så äter verkligheten laxermedel och ställer sig grensle över dig … Skrik, svär, gråt och kasta saker, det ÄR för djävligt, det FÅR inte vara så! Du är inte skyldig att le änglalikt och ta nya tag, det är du faktiskt inte! Du behöver inte vara fördragsam, du behöver inte klara det här OCKSÅ.

Till sist måste du ju i alla fall ta de där nya tagen, tyvärr, men inte utan att låta dig själv och alla andra veta vad du tycker om det, och inte utan att känna efter vilken väg du ska följa. Jag vet inte hur din livssituation ser ut i övrigt, men tror du att människor ikring dig kommer att ta tag i det du inte klarar? Typ kommer barnen att samla ihop tvätten själv om de märker att du inte gör det? Kommer Någon Annan att fixa disken om du vrålar att "Diska själv då för helvete om det är så djävla noga"? Man får faktiskt säga så ibland …

zeretki hm… lite intressant! Jag pluggar ju och är inne på "sluttampen" så att säga. Jag "är inget" efter den här terminen men har bestämt mig för att det räcker med studier nu. Jag är ganska omotiverad för tillfället då vi läser en kurs som jag hade valt bort om det hade varit möjligt och sen har jag uppsatsen kvar som jag inte direkt längtar efter heller…

Samtidigt är det så att min utmattning gjort sig kraftigt påmind och jag orkar inte riktigt med heltidsstudier… alltså har jag gjort som jag brukar, jag har vädjat och argumenterat mig fram till en speciallösning för mig. Min professor har gått med på att jag får läsa resten av terminen plus uppsatsen på halvfart istället. Min läkare tycker att detta är kanon då jag kan vara sjukskriven på halva tiden vilket är precis lagom. MEN det får man inte… för försäkringskassan…

Dessutom är det så att den välsignade nuvarande regeringens nya a-kasse regler gör att jag är utslängd ur det systemet eftersom jag var dum nog (ironi) att börja plugga efter sjukskrivningen (för att bli mer attraktiv på arb.markn.) och därmed har överskridit den överhoppningsbara tiden.

Alltså, nu har jag att välja på att fortsätta på heltid och sannolikt istället klampa in i väggen igen och bli sjukskriven på heltid, eller hoppa av skolan och gå på socialbidrag och hoppas få ett jobb. Två riktigt dåliga alternativ alltså! Familjen klarar sig inte på halvtids studielån så det är inget alternativ…

Gronstedt Tack :-) Det du skriver går rätt in i hjärtat på mig och får mig att gråta! Det är exakt så jag alltid har gjort, fortsatt le och gråtit på insidan… därav all ångest! Men om jag inte klarar det här vad händer då… *livrädd*

man har trots allt varit väldigt stark som har kunnat driva sej själv så långt att man hamnat där..att man int orkar mer..vet vad jag talar om…ork är något vi behöver fylla på…men det gäller att förutom det elementära som sova..äta ..skratta..gå på toa etc även hitta det där extra som gör att man ökar sin ork..sin energi å livsgnista… testa vad man tycker om att göra…när gränsen e nådd å man int ORKAR med alla måsten längre..det kan va allt från jobbet till familjen..vänner…sej själv ja det finns massor…sök hjälp är ett alternativ…man tänker inte alltid så logiskt å sunt om man e påväg att bli sk utbränd fyskiskt å psyksikt..låt en proffesionell person ta över ditt tänk ett tag å bara tillåt dej "vara"… Jag önskar alla er "kämpare" riktigt mye varm go´energi att orka ge dej själv det du allra mest behöver… KRAM

Orkar o orkar hela tiden för någon annans skull? När jag slutade att orka o började ta hand om mig blev det så småningom lättare,tuffa tider jag kunde så du kan oxå!