Man ska aldrig alkohol och medicin. Det är inte direkt en säker metod och du kan förstöra din kropp. Men ska du verkligen ta 4 - 5 stesolid? Låter som mycket. Så undvik att blanda dessa två saker Dels hjälper det inte ditt mående och sen så bedövar dessa två bara känslorna för en kort stund.

Jag kan känna att du helt klart ligger i riskzonen, det bästa vore om du kunde få en lösning på ditt mående som håller sig permanent med terapi etc. Det är ju ganska "tunga" tabletter du tar och min fråga är i all väl mening men har du verkligen gjort allt du kan för att få den hjälp du behöver? Känner du en skön känsla och rus när du tar tabletterna och har du ett sug efter att få ta dom? Det är bara en tidsfråga om när du blir beroende av din stesolid om du äter eller har ätit dom länge. Hoppas det löser sig för dig.

Många kommuner har beroendemottagningar, kanske läge att kolla upp det? Hur allvarligt dit bruk är är förstås beroende av mängden milligram o inte mängden tabletter. T Stesolid finns i 3 olika styrkor.

Tack för alla svar. Ska beakta alla och är väl också innerst inne lite orolig att det ska spåra ur på nåt sätt. #1 Jag känner "tyvärr"?, att effekten håller i sig hela dan. Inser väl inte att det är så bra, men samtidigt så orkar jag inte känna alla jobbiga känslor /minnen hela tiden. Ett dilemma.. #2Jag känner inget rus eller sug efter varken Stesolid eller alkohol. Jag vill bara slippa de outhärdliga minnesbilder /känslor som då och då kommer över mig. Om jag gjort allt? Ja enligt mig. Jag har tagit upp frågan om terapi med massor av personer inom psykiatrin i snart 7 års tid, skrivit brev och beskrivit mitt mående och känslor mm. Sen är jag lite osäker på om jag kan bli beroende av något? Har haft Stesolid t.ex. i 6 1/2 år + innan dess även stora doser av Xanor. Men jag har alltid kunnat avsluta medicineringen snabbt alternativt varit utan i nån vecka typ om jag har haft en bättre period. Men jag vet ju inte hur det kan utvecklas, därav min fråga. Och jag uppskattar verkligen alla svar och kommer att ta dem till mig! Sen är väl ett problem att jag ibland liksom känner att det är nog ingen fara, men OM det skulle hända något så gör det inget. #3Är lite rädd att kontakta beroendeenheten, är rädd för hela psykiatrin. Sen är jag ju inte heller säker på om jag har nåt beroende? Jag tar f.ö. 10 mg Stesolid och är enligt läkare för många år sen, ordinerad max 2/dygn. Så jag vet att jag överstiger den gränsen, men vet att de ofta tar i i underkant. Sen vet jag inte riktigt vad mitt alternativ är? Innan de började ge mig Stesolid så gav mig alla minnen och tankar (har av nån läkare klassats som PTSD) ett så starkt obehag att jag blev tvungen att skada mig själv för att slippa mina minnen. Pest eller kolera? Jag vet att jag inte gör bra saker just nu, men är osäker på hur farligt det är? VILL inte må så dåligt som jag periodvis har gjort. Dilemma!

http://www.fass.se/LIF/product?userType=0&nplId=19670228000038

Jag tog smärtstillande (oxikodon) i 6 månader efter en svår olycka och kände inte att jag vart beroende av det, sen när jag helt slutade kom suget. Jag lider med dig, är också som vi människor kan vara mycket nyfiken på vad du upplevt för jag har också saker som "spökar" i mina tankar.

Kan också tillägga att anledningen till att jag kombinerar Stesolid med alkohol är för att jag ju vet att det inte är bra med större mängder alkohol. När jag tar lite Stesolid så behöver jag bara ta en liten mängd alkohol för att uppnå det jag vill, dvs att bli lugn och slippa jobbiga tankar. Men jag hoppas trots allt att jag nån gång ska få den terapi jag vet att jag behöver för att må bra på riktigt. Det är väl bara att hoppas att det går bra tills dess. Innan jag började få Stesolid så lindrande jag mina jobbiga minnen på ett klart mer självdestruktivt sätt, med självskadebeteeende och t.o.m självmordsförsök. :-(

#7 Du har den högsta styrkan av Stesolid. Finns också i 5 eller 2 mg så jag tycker absolut inte att din läkare tagit i, i underkant.

#8 Ja det stämmer att jag har 2 st av den högsta styrkan som finns. Förstår dock inte din kommentar? Kan du förklara vad du menar? Menar du att jag "borde" må bra /slippa den starka smärtan inombords pga min PTSD på den dosen och att jag när jag ibland behöver ta mer eller kombinera med alkohol så gör jag det bara för att jag inte kan låta bli eller bara för att det är "roligt"? Hoppas verkligen att du inte menar det!

#9 Du skrev så här:

Jag tar f.ö. 10 mg Stesolid och är enligt läkare för många år sen, ordinerad max 2/dygn. Så jag vet att jag överstiger den gränsen, men vet att de ofta tar i i underkant. 

Då menar jag att du verkar räkna med att läkare ger doser i underkant som du kan överskrida och det är inte är bra.

Ok då förstår jag ditt svar. :-) Det var väl en lite olycklig formulering av mig, jag menade generellt att de är mkt försiktiga med vissa mediciner. Samtidigt så förstår jag det, för det gäller just sådana mediciner som har känd risk att man blir beroende av. Jag är en person som undviker mediciner så långt det är möjligt. Jag tror också att mediciner inte löser mina problem /mitt mående. Men mitt dilemma och anledningen till att jag skrev detta inlägg är att jag inte får någon terapi, har förlorat alla fasta kontakter på psyket, så jag har ingen att rådfråga och det står inget i FASS om maxdoser och risker. Och ibland så mår jag så kasst att det inte räcker med två stycken. Att tillägga är att jag börjar med en, väntar nån timme och sen tar en till om det känns lika illa Det är möjligt att nån annan medicin skulle vara bättre, men jag saknar som sagt kontakter i nuläget och hoppas Iaf att jag nån gång ska få chans till terapi!

Enkelt: Med din historik har du höjd risk för att bli beroende.

Du överdoserar utskriven dos samt att du blandar de med alkohol för att uppnå önskad effekt. Det är inte bara en varningslampa som blinkar, det är samtliga.

Ts, jag lider verkligen med dig 😧 Allt du skriver här stämmer på pricken in på mig för många år sen….jag fick heller ingen 'riktig' hjälp utan bara piller piller o åter piller, jag ville inte ta dom men då blev jag utskälld etc utav läkare….o för att inte skära sönder mig totalt började jag tillslut mkt motvilligt ta dom- o dom hjälpte mig verkligen i början, jag slutade helt m mitt oerhört farliga självskade beteende, slutade försöka ta livet av mig osv, men när jag en dag insåg att jag nu hade tagit 4mg xanor plus 40mg stesolid (minst) varje dag i 6år, jag drack ca 2-3 extra starka öl ihop m tabletterna de två sista åren för att få dom att överhuvudtaget lugna mig lite) Jag fick tillslut själv sätta stopp o säga till min läkare att jag inte kan träffa henne igen förrän jag tagit mig ur piller kaoset- för jag fick ju hela tiden nya när vi sågs…Men j#vlar vad jag missbedömde, va inne på andra dan utan dom när jag blev så fysiskt abstinent att jag började krampa o kaskad kräkas samtidigt- tur min vän var hos mig så han kunde ringa ambulans för annars hade jag inte suttit här idag. Så trappa ner långsamt och m läkares hjälp! Å ja - det låter verkligen som att du är väldigt beroende och det är ett ganska allvarligt beroende, samtidigt förstår jag verkligen ditt dilemma m ditt mående o självskade beteende. Råder dig att kämpa för att hitta en bra läkare som kan hjälpa dig m dina känslor o tankar. All styrka till dig och ge inte upp! Kram

Jag har själv suttit fast i ett beroende av just Stesolid. Det är ju en medicin som egentligen bara ska tas under kort tid, något tillfälligt. Men tyvärr så brukar det dra iväg och så sitter man där i ett benzoberoende.
Vad som är så förrädiskt med benzo är att man redan efter 2 månader kan få abstinens då kroppen bara vill ha ännu mera. Man får alltså samma besvär som den som trappar ner/sätter ut, s.k. toleransökning.
En nedtrappning är ganska så besvärlig och man behöver oftast hjälp från en beroendeenhet. Det kan vara så pass jobbigt att man varken klarar skola, eller arbete. Jag menar absolut inte att skrämma upp dig, det är det sista jag vill.
Men det kan vara bra att vara väl förberedd och ha någon omkring sig som hjälper med det praktiska. Det är också viktigt att man, ibland flera gånger om dagen, får bekräftat att det är just abstinens, och inget annat, då symtomen kan vara så oerhört många.
Det är väldigt viktigt att man inte  slutar "cold turkey", rakt av, utan håller sig till ett nedtrappningsschema.

Men bara så att du är väl förberedd. Man kan behöva hjälp med i princip precis allt.
Det sägs att man får 1 månads abstinens för varje år man har intagit tabl +
ev. postakut abstinens som jag själv sitter i just nu.

Om det är något du undrar över så kan du skicka PM.

Har du haft Stesolid + Xanor i 6 1/2 år är du nog redan beroende, det finns ingen chans att du intr det om din kropp inte fungerar annorlunda än oss andras. Är du inte det så vore det märkligt. Det kan gå så fort som på ett par veckor. Det går lätt att testa om du är beroende av dem, när jag trappar kommer min AT på dag 3-4 o den är inte trevlig, prova att vara utan och se om abstinens kommer för du kommer inte kunna missa den. Jag har haft stesolid på 2-5 mg i 3 år men råkade ut för en olycka i våras o hade 20 mg i en månad endast pga att jag behövde den muskelavslappnande effekten, jag blr helt borta på så hög dos o jag avskyr att känna mig så och sedan började jag trappa ut dem. Jag har haft stesolid i 4 år snart. Trappat sedan i ca maj månad o är nu nere på 12,5 mg jag blev fast redan på 2 mg och blev lågdosberoende o snabbt gick upp i tolerans på bara en månad. Det är som #14 skriver mkt svårt att sluta med benzo, jag gör det i öppenvården men får absolut inget stöd fr vare sig min psykläkare lr sköterskor. Men har ett nedtrappningsschema som är anpassat efter min kropp, det har jag tjatat till mig för abstinenssymtomen som jag får enl det schema psyk vill att jag ska trappa ifrån ger mig vidriga symtom o jag har haft så mkt som 30 symtom samtidigt. Jag vill heller inte skrämmas men man kan inte trappa ut stess för långsamt. Jag har lyckats få bort 7 mg o det har inte varit en dans på rosor. Något man absolut inte ska göra är att sluta rakt av. Det kan vara livsfarligt. Ashtons manual är ett bra schema att gå efter men för mig för är det för höga doser att ta bort. En regel är 10 % var 14 dag från dosen du står på just då…Så just nu borde jag trappa 1,25 mg/14 dag.. Jag klarar max 1 mg/mån för att slippa för våldsamma AT symtom. Att överdosera angiven dos är i mina ögon ett missbruksbeteende o missbruk o beroende går gärna hand i hand med varandra. Att blanda benzo med alkohol kan ge andningsdepression vilket leder till att du slutar andas det är livsfarligt o att du känner att du måste ha mer är ett tecken på toleransökning. Jag har inte sug efter benzo har aldrig haft. Man kan vara beroende ändå. Jag hatar att ta dessa piller varje dag för att slippa bli sjuk. Jag kan inte jobba pga mina utsättningsbesvär. Idag är det 15 dagar sedan jag sänkte sist o jag har fortfarande abstinenssymtom, men jag får skylla mig själv för jag sänkte för mkt sist. När man slutar med benzo kommer ångest en ofta tillbaka i förstärkt form o Stesolid gör dig även deprimerad. Bra sidor med stöd finns på oberoende info. Eller ring o prata med Rfhl Uppsala.

#0 Fortsätt begära annan hjälp än ren medicinering (terapi). Tycker det låter som att du absolut behöver och förtjänar sån hjälp.

Tack #13, 14, 15 och 16 för era svar som inte var dömande eller kritiska, utan fyllda av medkänsla och omtanke <3 Jag inser att jag nog postat mitt inlägg i fel forum. Jag har vissa dagar tagit 3-4 Stesolid, ofta flera dagar i rad. Sen har jag kunnat vara utan i en vecka, 10 dagar om inget jobbigt kommit upp. Jag har inte känt av några problem. Hade för flera år sedan en hög dos av Xanor samt fast dos av Stesolid. Detta trappade jag ut i samarbete med en tidigare läkare på egen begäran. Då kände jag av flera starka obehag,men bet ihop och fortsatte uttrappningen ,då jag visste vad det berodde på. Har tidigare i livet använt såväl mkt alkohol, rökt och snusat. Sedan bara kunnat sluta tvärt när jag bestämt mig. Inga återfall, inget sug inga problem alls Har nyligen läst att forskare hittat en gen för beroende och att alla inte har den genen. Jag misstänker starkt att jag saknar den. Mitt syfte när jag tagit Stesolid eller alkohol eller något annat är att slippa alla jobbiga tankar och känslor. Liksom stänga av. Att jag kombinerar Stesolid med alkohol är bara för att jag tänkte att det var bättre än att dricka större mängder alkohol. Med Stesolid så behöver jag mkt mindre mängd. Jag vet att det bästa vore terapi och slippa känna som jag ibland gör. Men jag har nu efter alla år i stort sett gett upp hoppet. Tyvärr. Men det är kanske farligare med Stesolid än alkohol. Jag kanske bara ska ta det? Obs Jag är inte ironisk! Jag vill i alla fall inte börja om med knivar och suicodalitet.

#17 för att inte gå in på precis allt du nämner, så undrar jag mer lite vad du egentligen känner och vart du vill nå?

Vi dömer dig inte, verkligen inte jag iaf. Att självmedicinera med alkohol tex är inte en vettig lösning på något problem whatsoever dock.

Du säger att du periodvis mår dåligt och har mycket dåliga minnen? Är det inte bättre om du möjligtvis kan börja om i tänket och försöka angripa just det, som är grunden till det hela. Du, vi, vem som helst kan diskutera medicinering hur länge som helst, men det blir aldrig nått mer än att klistra på fler plåster på ett blödande sår, så att säga. Särskilt när det är ett hemmatrixande och fixande för dosering, kombinering mm. 

Nu är detta ju MYCKET lättare sagt än gjort, självklart. Men jag menar själva tanken och viljan om att faktiskt jobba mot målet att må bättre, snarare än att allt krut ska läggas på att bedöva de jobbiga känslorna som det orsakar. Det är därför jag propsar för fokus på terapi HELA TIDEN, oavsett vilka mediciner du måste ta för att klara av vardagen just nu för stunden. Jag ser depression och mentala problem mycket likt värkproblematik på det sättet (har uppleft båda själv). Man kan ta smärtstillande för att klara av vardagen, men man bör verkligen samtidigt försöka identifiera grundorsaken till värken och rehabba/motarbeta den. Samma sak med mentalt mående, tycker jag.

Det låter som för mig som att du nu har hamnat in i en ond cirkel där det enda fokuset ligger på vilka mediciner som ska lösa problemet. Jag tror dock  inte att såna här problem går att långsiktigt lösa enbart genom medicinering, det är min personliga åsikt och erfarenhet. Därför skulle jag verkligen önska för din skull att du fick hjälp genom terapi att kämpa dig fram till ett bättre mående.

Men hur lätt är det att säga åt nån att tänka mer positivt, när de sitter i den båten som du gör och mår skit? Fan, jag vet hur det låter. Hur många gånger jag dealade med mig själv om hur jag mådde fram och tillbaka. Jag tror det som underlättade för mig var att i de värsta tillfällena sätta mig själv lite i andra eller tredje hand, och se det hela som att jag kände en plikt mot mina nära och kära att försöka må bra och prestera något i mitt liv. Att det inte bara handlade om mig och hur jag mådde. Det gav mig en extra push att tänka "jag tänker verkligen försöka må bättre och ha ett fungerande liv i framtiden". Notera att detta är HÖGST PERSONLIGT, och jag säger inte att du eller nån annan ska göra på detta sättet. Men lite så var jag, och det funkade för mig. Det som verkligen hjälpte sen var när man plötsligt insåg att man generellt sett mådde bättre, när det gick längre och längre perioder mellan ångestattacker tex, och de inte kändes lika hemska. 

Tja, jag vet inte exakt vad jag vill komma fram till. Kanske att försöka ge dig lite hopp iaf? Det hjälpte mig väldigt mycket att inse hur många personer i världen som har mått lika psykiskt dåligt som jag gjorde, och även väldigt mycket värre än mig. Det betyder inte att jag tycker man ska finna sig i sin misär, utan verkligen snarare att man ska försöka ta sig därifrån! Men att känna sig mindre ensam var alltid bra, tyckte jag.

Och det är bra att höra från andra som mått extremt dåligt att det faktiskt GÅR att förbättra sin situation. Personligen kan jag bara säga att det fanns en tid i mitt liv då jag var övertygad om att jag inte kunde ha gått in och klarat en enda arbetsdag på ett kontor, bland folk. Brukade sitta hemma och se på "the office" och helt ärligt tänka för mig själv att "hur fan klarar de av det där, jag vet att jag inte skulle göra det". Kunde inte stå i en kassakö på Ica utan maxpuls och skräck. Känns så jävla konstigt idag, då jag har ett "vanligt" liv, och det finns ingen situation där jag känner att jag inte "klarar" mig överhuvudtaget. Visst, 100% perfekt blir jag nog aldrig, och kan må lite sämre särskilt iom stress och jäkt/oro, men inte så att det hindrar mig från ett bra liv. Men jag är inte speciell och den utvecklingen jag har haft är inte unik för mig, har pratat med så många andra som gått igenom liknande saker att jag vet det. Så jag vill väl med det försöka nånstans peppa dig en liten smula iaf till att försöka inse att det finns hopp för dig med. 

Men du bör verkligen satsa på att få folk att prata med, både genom riktig terapi, samt att kunna vara öppen mot någon bra vän, eller familj om det går. Önskar dig allt väl!

#18 Jag håller helt med dig i sakfrågan. Har en massa jobbigt i bagaget, PTSD, som jag burit på hela livet och sökte mig till psyket för snart 7 år sen. Bad om och ville ha nån slags terapi. Men fick bara allt mer medicin som gjorde att jag mådde allt sämre. Vädjade ständigt om terapi, det sköts på framtiden, jag föll ur köer av "misstag", jag nekades terapi av några mm. Hade tidigare såväl läkarkontakt som kontaktpersoner. Dessa försvann sen. Nedskärningar. Därför får jag nu försöka klara mig själv, bl.a när det gäller mediciner. Jag är inte för att ta mediciner annat än i nödfall, men jag vill inte heller ha sån stark smärta inombords att jag inte står ut! Jag har också försökt att jobba med terapi på egen hand, men mina upplevelser är så svåra och starka att jag övermannas av dem när jag börjar gräva lite. Så hur gärna jag än vill så kan jag inte göra det på egen hand. Det blir för farligt. Mitt enda hopp nu är att spara ihop pengar och åka till någon privat klinik eller dyl för att få den hjälp jag behöver. Som svar på vad jag är ute efter eller menar så var orsaken till min ursprungliga fråga att pga att jag saknar kontakter och förtroende för psyket så tvingas jag experimentera med olika nödlösningar. Och då undrade jag vad andra tyckte var värst eller minst farligt /skadligt. Stesolid och alkohol i en liten mängd eller ingen Stes

Slutet försvann. Stesolid och en mindre mängd alkohol eller ingen Stesolid (eller bara typ 1) och en större mängd alkohol? Jag fattar naturligtvis att inget av det är bra, men undrade bara vad som var att föredra i ett nödläge, när situationen var outhärdlig och det inte fanns någon hjälp att få.

Inget är att föredra.

Du måste ju inse att ingen kan rekommendera alkohol med Stesolid. Oavsett mängd av alkoholen eller Stesoliden.

#19 det kan vara riktigt farligt att blanda stesolid med alkohol och man kan få en snetändning som heter duga och de spelar ingen roll om det är en liten mängd man ska aldrig blanda stesolid med alkohol.

Jag tror att du behöver dygnetruntvård för att kunna stabiliseras o kunna må bättre, samt ev ställas in på annan medicinering än benz. En trygg o omhändertagande miljö som inte triggar din självdestruktivitet. Ett forum på internet kan aldrig ersätta psykiatrisk vård.

Ok tack för alla svar och ursäkta att jag ställde en "dum" fråga. På fel ställe också. Jag ber om ursäkt, hade bara ingen annanstans att vända mig. Inte min mening att provocera nån eller så. Jag har bara ingen att prata med irl. Men jag lovar att inte skriva mer här. Tack för mig och jag önskar alla ett bra liv! <3

#24 Din fråga var inte "dum" o du har inte ställt den på fel ställe. Fortsätt gärna att skriva här, även om vi inte kan hjälpa dig att må bra så kan vi hålla dig i handen när det är som svårast.