Man ska sluta fred med alla som man känner och har sårad på nåt sätt.
Men samtidigt har man ofta en anledning till att man gjorde det men det är alltid bra att kunna prata om det.

Att be om förlåtelse eller förlåta har en enorm inneboende förlösande kraft! Att förlåta någon som gjort en illa innbär för egen del att man blir "fri". Innan man förlåtit så kan det räcka med att tänka på personen i fråga för att må mycket dåligt igen och vara tillbaka i situationen det hände. Men när man förlåtit så är man fri från detta. Det tar en tid och kräver en hel del men är enormt befriande när man lyckats!

Likaså omvänt, att bli förlåten innebär samma sak omvänt… man kan släppa sina tunga och påminnande skuldkänslor och vara fri!

Jag fick detta som uppgift av min healer i somras. Att medvetet tänka att jag förlåter de som behandlat mig illa, jag skulle även tänka positivt om dem. Jag skulle önska dem lycka, välgång och framgång i sina liv och slutligen tänka att de skulle känna av denna kraft även de. Jag mådde uselt av denna övning i början, det tog emot och gjorde mig extremt ledsen. MEN det var antagligen HELT nödvändigt för mig för att komma vidare och nå fram till de känslor som fanns "under" denna låsning.

Det där med att förlåta …

Nä, det är inget för mig, det känns som något slags hymlande fromlerier, något slags falsk fördragsamhet som ger mig krypningar. Jag är mer för öga för öga än för att vända andra kinden till.

Men när de som gjort en illa inte kan komma åt en längre, när inte ens minnena av dem kan röra en, när man kan komma att tänka på något som tidigare fått en att ser rött eller få panikångest, och tanken bara halkar vidare, lika lätt som man petar undan en sko man stött tån i hallen - då har man kommit väldigt långt. Om man får syn på någon plågoande i tidningen eller på nätet och litet förstrött undrar vad den sysslar med nu, utan att önska död och lemlästning över den eller börja hyperventilera - då har man kommit väldigt långt.

Och det kanske är det som är att förlåta? Inte det där att fromlande vältra sig i ånger, utan att faktiskt försona sig med det skedda ockå gå vidare?

Fast att bli förlåten? Det känns lika skumt. I min värld gör man antingen upp och förloraren fogar sig, eller så erbjuder man förlikning och om den accepteras tar man i hand på att man är förlikt.

Det är som med de flesta djur - de har inget koncept för samvete, ånger eller förlåtelse. Inte jag heller, egentligen.

"Och det kanske är det som är att förlåta? Inte det där att fromlande vältra sig i ånger, utan att faktiskt försona sig med det skedda ockå gå vidare?"

JA! Nu slog du huvudet på spiken! :D Att förlåta någon för det dom gjort är att lämna det bakom sig. Det gör man för sin egen skull, tycker jag, och är något som man inte behöver göra TILL personen ifråga. Skriv ner på ett papper: "jag önskar dig allt gott i livet, och klipper nu härmed alla negativa band mellan oss" och så bränner man upp pappret. :) En mycket bra psykologisk ceremoni för att gå vidare.

Gronstedt kanske har du gamla invanda tankar kring förlåtelse som är tillsnurrade av den kristna läran?? Jag har inte alls de tankarna… eller vad menar du med "hymlande fromlerier, något slags falsk fördragsamhet"? Ritualer är det ju oftast det handlar om, oavsett hur man gör dem eller kanske hur många gånger man får göra dem för att det ska fungera för en kvittar ju. Bara man kommer vidare och klarar att släppa taget!

Men tänk zeretki om det skulle bli ännu mera frigörande om du även visade inom dig själv och mot dig själv att du inte bara har förmågan att släppa taget utan även att sända goda tankar till den du "förlåtit" snacka om att ha kommit långt (längre… längst)!

problembarn, det är nog så. Omkring familjen (inte i, tack och lov) när jag växte upp fanns en hel del frikyrklighet, och i de kretsarna grät man och bekände på möten i tårefester, och sedan pratade man skit om varandra, ljög och bedrog lika friskt som förut, utan att faktiskt göra upp med någonting. DET är det slags förlåtelse som inte alls passar mig.

Kia, va starkt gjort av dig!! Och villket stort steg i ditt tillfrisknande!

Jag ska träffa min mamma på fredag och ge henne gottgörelse! Är lite nervös inför detta men det känns super.

Jag har skrivit ett brev till henne som jag ska läsa upp. Det känns hårt när jag läste upp det för min sponsor, men någonstans känner jag att detta måste göras pga att jag vill växa och bli starkare och stå upp för allt konstigt och bakvännt jag gjort också!

Jag ser också nu fram emot att ta ännu ett stort kliv in i mitt tillfrisknande!

#5 Ja, där har vi inte samma åsikt. Jag anser inte att det är min uppgift i livet att ge av mig själv hela tiden. :) Släppa taget och vara neutral och gå vidare, det är bra. Men att älska alla andra oavsett, det är en myt tycker jag. En myt om att man måste vara god och snäll oavsett vad som händer för annars är man en dålig person. :)

Men det har ingenting med kyrkan att göra. Det är bara en sak för att må bättre. Om jag är nöjd med något då känner jag mig bättre. Om det finns en tagg i mig för att jag har gjort något dumt mot någon känns det bra om det kommer ur världen. Och det lyckas man bara med genom att prata. Man behöver inte blir bästa kompisar igen eller ens träffas igen, men man hade möjlighet att prata om det. Får bort taggen.

Enligt mig finns det oförlåtliga saker. Tråkigt för mig kanske.
Men det finns folk jag inte kan förlåta, varken irl eller på papper.

#9 Jag vet inte om du riktar dig till mig, eftersom jag inte har nämnt kyrkan?

#8 och 10: Håller med er, zeretki och Hera! När jag inte har ont av det längre, så räcker det. Varför ska jag leta reda på "förövaren" och "tala ut" - för att lindra vederbörandes samvete? De kan gott ha det, snällare är jag inte. Ska alla våldtäktsoffer hälsa på i fängelserna och "tala ut" med förövarna? "Förlåta" dem?

Om någon kom till mig för att säga "Jag är ledsen att jag gjorde ditt liv till ett helvete i flera år", så tror jag jag skulle skratta och säga "Jag skulle inte tro det! Du får göra upp med ditt samvete, men jag skiter faktiskt i dig!"

När man själv gjort ont mot andra är det en annan sak. Små oförrätter och fel man gjort av obetänksamhet måste man försöka förlika, fast inte för sin egen skull utan för den andras. Fast jag tror att om man gjort något riktigt ont får man leva med att inte bli förlåten, och det dåliga samvetet får man bära som straff för sin ondska. Man kan inte heller uppsöka den man skadat hur som helst, det kanske bara gör ont värre. Möjligen kan man försiktigt låta personen veta att man är redo att låta vederbörande vräka sitt hat och sin bitterhet över en. Man kan förklara att man vet att man gjort fel och ångrar det, men man kan aldrig BE om förlåtelse. 

Och ja, jag tror på ondska, till skillnad från taskig barndom eller olika diagnoser som ska förklara beteenden.

#8 Men men men var kom detta ifrån???? Jag har då aldrig sagt något om någon kontakt med någon annan what so ever!!! Inte att man måste vara god och snäll jämt heller…. ärligt talat tycker jag att det är lite konstigt hur det kunnat ens har läsas in här. Det här är processer inuti personen själv som handlar enbart om ex mig och mina tankar!! Mina tankar angående andra påverkar mig ju lika mycket som mina tankar om mig själv.

Ännu en tråd som slingrat iväg …

Kontakt nämndes både här och där, #1, #7 och #9 till exempel, och jag läste in det när du skrev "bli förlåten" i #2, tänkte att det implikerar kontakt - hur ska man annars veta att man blivit förlåten?

#13 Du skrev så här, riktat till mig:

"utan även att sända goda tankar till den du "förlåtit" snacka om att ha kommit långt (längre… längst)! "

Du menar ju att det är att ha kommit långt om man sänder goda tankar till den man förlåtit?  Och det är det jag inte vill göra eller håller med om. :)

Jag menar att det räcker för mig att inte tänka alls på den personen istället för att aktivt tänka goda tankar till personen.

Jag sa inget om kontakt heller… Inte i post #8 iallafall, som jag kan se.

Men min kommentar var inte illa menat alls. Jag ville bara uttrycka att jag inte höll med, eftersom du riktade din kommentar till mig. :)

Det är svårt att uttrycka känslor och känsliga ting i skrift, så man får ha lite tålamod och översseende och inte se allt så svart-vitt.

Jag tror att de flesta här menar väl - men att man kanske inte har riktigt samma syn och det är väl ok - utan att det behöver bli hård debatt? Ett lagom lugnt samtal är väl nog?

Det finns ju inget rätt eller fel  - eller? Det är bara olika sätt att uppleva ibland nog så tuffa situationer.

Men i den här tråden har väl ingen debatterat hårt? Jag tycker det känns som ett lagom animerat samtal om stora saker - eller vad tycker ni andra?

Det är precis det jag tycker Gronstedt och det är just därför får man ha förståelse för om man ändå inte blir helt förstådd!

Det är inte lätt att skriva om känslosamma ting.

#0 Kia! Så starkt gjort av dig! Och fint! Härligt!! *kram*

Där finns en gottgörelse som jag borde göra men jag känner att jag vill inte riktigt. Räcker det att man gör det till sig själv? Att man accepterar att man gort fel och att man förlåter sig själv? Eller ska man möta personen i fråga ansikte mot ansikte för att man ska bli av med sina demoner?

Förlåtelsen har ju en dubbel innebörd… Förlåta eller förlåtas!

Är det jag själv som vill bli förlåten för att bli av med MINA demoner eftersom de gör att jag mår dåligt eller vill jag lätta på bördan för den andra individen och hjälpa till at ta bort dennes eventuella demoner! 

Jag menar att själv kanske jag mer eller mindre släppt händelsen och lagt den bakom mig men vet att den andra personen inte har gjort det och behöver gottgörelse för att få frid i sinnet

#12: Som jag har förstått det ska man säga förlåt till dom man har skadat. inte till dom som har skadat en själv.

Sen måste man kanske skilja på (precis som citronmeliss säger) att vilja ha en person som man sårats förlåtelse, elller förlåta sig själv för att man gjort det.. Dessa behöver inte nödvändigt höra ihop…

#10, Hera: Jag håller med vissa saker kan inte förlåtas.. Åt minståne inte så att man känner frid och önskar välgång kanske.. Men ett slags förlåtelse är väl att kunna sluta känna vrede och agg. Att man förlåter på så sätt att man själv inte mår dåligt.. Inte för deras skull utan för ens egen?

Var nog lite otydlig. vad jag menar var att gottgörelsen går ut på att man säger förlåt till dom man har sårat men inte att man ska söka upp folk som har skadat en och ge dem förlåtelse.

#20: Det är nog två olika steg, att du kan förlåta dig själv för vad du brutit, och att du kan be den andra personen om förlåtelse. Båda slagen är viktiga.

Det kan vara så att man gör ont värre genom att närma sig personen (som jag skrev i #12). Å andra sidan kan det vara så att du egentligen inte känner att det är rätt att gottgöra, eller att det inte är rätt ÄNNU. Om man inte är säker på att man kan säga "mea culpa" och mena det från hjärtat, är det bättre att låta bli. Det kan ju finnas många skäl, den andra personen kanske också burit sig illa åt, till exempel. Att då erbjuda gottgörelse, utan att få någon ömsesidig försoning, skulle ju bara göra en själv mer illa.

man behöver inte närma sig personligen om det är en infekterad relation utan skriva ett brev kanske?

Varför vill du inte Kia?

#20.. enligt 12-stegprogrammet så bör man i steg 8-9 gottgöra! Det kan ske ansikte mot ansikte, med telefon eller med brev. Men då är det inte att man ska be om förlåt utan bara förklara att, tex, Jag vet att det var fel av mig att vara "otrogen mot dig" och jag är väldigt ledsen för det! Men sen spelar det ingen roll om personen säger "Okej, kul för dig" eller "Men herregud det hade jag helt glömt bort, tänk inte mer på det du" eller "Ja men jag har ju inte behövt vara arg så här länge jag heller, Vi glömmer det där nu".. Vad "responsen" än blir så har du gjort ditt!

Hoppas jag gett dig lite klarhet!.. om du nu går efter 12 stegsprogrammet..

Ovan i tråden diskuterades om man verkligen alltid har rätt att närma sig andra på det sättet, och om man verkligen alltid har "skyldighet" att göra det. Båda sakerna är väldigt svåra att ge generella svar på.

Om responsen blir "Ditt svin, jag hade nästan fått ihop mitt liv igen när du kommer och påminner mig och raserar allt jag lyckats bygga upp!" - har man gjort sitt då?

#29 om du frågar mig så det enda jag kan säga är att om du går efter de 12 stegen så bör du gottgöra om du vill tillfriskna.. men det är även så att om Du tror att informationen kommer att skada den andra människan så bör du inte göra det just då iallafall.. allting har sin tid.. Jag vet att det är jätte svårt att skriva generellt här men jag ville bara ge mitt bidrag till diskutionen! Hoppas de hjälper någon!

Ett av flera skäl till att 12-stegsprogram inte är något för mig. Men each to her own! De är säkert bra för dem som tror på dem.

Ja det är ett tufft program, men grymt bra!! Verkar var några mer på den här sidan som fastnat för det!

12 stegs programmen har hjälpt många människor och jag tror på dom som bra program. jag köper inte allt med hull och håg men jag vet någonstans att många saker är bra med programmet.

Gottgörelser tror jag man ska göra om det inte skadar. Allt har sin tid det håller jag med om. Ibland kanske man inte ska gottgöra ansikte till ansikte utan bara be om förlåtelse rakt av för en själv.

jag menar att det kanske ibland räcker att man förlåter sig själv i vissa saker medan man i andra måste be om förlåtelse för annars kan man inte rensa….

#33 Håller med dig i det!