Att acceptera det jag inte kan förändra. Gårdagen och alla de dagar innan den kan jag inte förändra. Hur mycket jag än vill, det som har hänt det har hänt!

Däremot kan jag förändra den dag som är i dag och ej upprepa de dåliga sakerna.

Jag accepterar att jag ej kan förändra gårdagen, (eller den person jag då var)

Jag har mod att förändra dagen i dag (och mig själv).

Jag har förstånd att skilja på det som en gång var och det jag gör idag.

För mig handlar skillnaden om att släppa taget… Att sluta hoppas på något som jag innerst inne vet aldrig kommer att hända, att sörja detta med alla sorgefaserna för att sedan verkligen kunna släppa taget och först då kunna gå vidare med friska nya steg mot framtiden.

Det är en konstig sanning, men att sluta hoppas har varit en superviktig pusselbit i mitt pussel. Att sluta hoppas att alla ska kunna tycka om mig (det vet man ju att det är en befängd tanke men så länge den finns där… ja, ni vet), att sluta hoppas att min mamma någon gång ska "få syn på mig", sluta hoppas att jag ska ha ett okomplicerat förhållande till mat osv. Först när jag ger upp min kamp, när jag slutar slåss kan jag ta ett steg tillbaka, skapa distans till känslan som styrt mig och sedan klara av att berabeta känslan och sedan att fatta beslut som inte är styrda av det gamla hoppet…

Att acceptera att det som hänt har hänt och inte kan ändras, och sluta gräma mig över det.

Att inse att framtiden inte behöver gå i samma spår, utan att jag kan ändra kurs.

Ibörjan förstod inte jag det där heller men nu börjar jag att inse för mig betyder det att släppa det förflutna och att acceptera att jag är beroende och det är en sjukdom som jag kommer att HELA livet men genom att förändra mina tankar, min attityd och mina matvanor (dvs följa matplanen) så kan jag förändra nuet och framtiden.

Det enda vi kan påverka är nuet (ögonblicket). Om vi tänker på allt som har hänt oss så reagerar smärtkroppen (känslor) ifrån det förflutna och vips så är nuet borta. Vi dräneras på energi och blir låga och deppiga igen.

Om vi oroar oss för det som kan hända och kanske inte händer försöker vi kontrollera något som inte finns än. Allt sker i nuet om det var då eller det som skall hända.

För att må så bra som möjligt behöver vi släppa kontrollen och bara vara. Tankar kommer hela tiden och när vi blir medvetna så kan vi styra tankarna och ifråga sätta oss om de verkligen är sanna. Varje tanke som är osann gör ont i smärtkroppen. Det förflutna eller framtiden. Egot gör allt för att må dåligt, det tar tid och allt är en process.

Allt detta har gett mig sinnesro för jag kan bara förändra mina egna tankar till sanna fina kärleksfulla tankar i nuet.

Det skall upplevas istället för att förstå det med intellektet.

Tack för kloka ord :)