Absolut intressant, jag levde ihop med en man som var beroende av bekräftelse… det är nog besläktat va?

Äkta kärlek tror jag inte man kan vara beroende av, men ruset av förälskelse - absolut. Dessutom hela bekräftelse-grejen, att man inte kan leva utan att någon annan bekräftar en hela tiden. Att man gör rätt i livet, att man är snygg, bra osv.

Saker som vi egentligen ska ha inom oss själva och säga till oss själva…

Jag tycker också att det är intressant. Jag skulle nog skilja på bekräftelse-grejen och förälskelsen dock. Förälskelsen med ruset, den hissnande känslan och kicken detta ger… Mmmm! 
Men den är för mig helt annorlunda mot mitt bekräftelsebehov. Förälskelsen har jag egentligen aldrig gillat, om ni nu förstår mig rätt, för den är så omtumlande, så oförutsägbar, så bergochdalbaneaktig… och jag gillar det stabila och trygga!
Bekräftelsen däremot… oj oj oj. Där är jag helnarkoman! Blir ledsen om jag inte blir bekräftad, älskad, uppskattad…

Ska för säkerhets skull förtydliga att jag absolut inte slog ihop förälskelse med bekräftelse… det var inte alls så jag menade. Det jag "pratade" runt var att vara "hooked" på saker som handlar om känslomässiga rus…

Jag förstår! :-) Ville bara berätta hur jag upplever de två sakerna. Tänk så det blir när vi försöker vara extra tydliga ;-)

:-) jaaa, det är ändå bättre tycker jag att man frågar och försöker vara tydlig än när folk blir aggressiva och går i försvar eller till attack… Jag fattar hur du menar och håller helt med :-) Det vore intressant med en diskussion kring människors olika erfarenheter av bekräftelse och/eller förälskebehov tycker jag.

Nog är förälskelsen och det emotionella/erotiska ruset som hör dig ganska omtumlande och väldigt häftigt. Fast det kan nog vara som allra läckrast innan det satts på prov, medan man fortfarande så att säga drömmer och inbillar sig att det är besvarat. Jag kan förstå att det är beroendeframkallande, om också inte jag trillat dit.

Bekräftelse är en senare fråga, tycker jag, när man provar försälskelsen och måste ha den besvarad för att uppleva sig bekräftad. Eller (värre) begär bekräftelse utan att vilja ge något eller riskera något själv.

Jag kanske blandar ihop erotisk itändhet och förälskelse? Det är mest det förra som händer mig, i alla fall. Men även om jag kan bli itänd och fantisera över något smakligt, så är det föga risk att jag skulle hoppa över skaklarna och riskera det jag har hemma., men jag lever ju i ett stabilt särboförhållande sedan många år. Just det här har jag (ännu?) inte blivit beroende av !

Jag tänker bekräftelse även i andra sammanhang, som på jobbet, från barnen, från kompisar och släktingar. Min ex-man lever för det… han bokstavligt talat lever i sin bil åkandes runt bland folk för att "ställa" upp. Han blir sedd och får massor av beröm och bekräftelse samtidigt som han havererar sina nära relationer då de alltid får stå tillbaka för detta lite otäcka behov. I stället får han sedan kompensera barnen och då köper han alldeles för dyra prylar eller kläder för att slippa känna av det dåliga samvetet för att de inte fått lagad mat och träffa honom på hela veckan de varit där…

Gronstedt, vad är itänd (förvirrad norrlänning)?

#8: eherm … pilsk … på ett visst, speciellt objekt  .

Ditt ex måste vara väldigt populär - hos alla som inte har något närmare förhållande med honom! Fast det vore inte dumt med en person med sådant behov i närheten, man kunde jaga ut honom i trädgården med yxa, såg och spade och betala med ett "Vad duktig du är!" *cynism igen*

Jag kan ju säga att som ex-fru har jag betydligt större nytta och glädje av honom än jag hade innan  och nog är han populär alltid… problemet är väl att alla förr eller senare märker av hans "problem" eftersom det ständigt dyker upp folk som har behov av hjälp och gör att han måste avvika från sin ursprungsplan och därmed aldrig kommer dit han ska, när han ska, och folk får stå och vänta… om han alls dyker upp…

Däremot är det väl inte fullt så kul för våra gemensamma söner…

aha, ok, då fattar jag

#8 #10  Jag känner exakt en sådan kille!

Jaa han är nog knappast ensam om sina "känslomässiga hål" men det är inga människor att lita på och dela ansvar med, det kanske du oxå har märkt?

För att anslå en allvarligare ton har jag också känt en sådan person, som var en del av mitt liv när jag var som allra svagast och dummast (hoppas jag) för ett tiotal år sedan. H*n var dock så okunnig och klantig att ingen hade någon glädje av h*ns "hjälp", så h*n blev inte särskilt populär, trots att h*n alltid höll med föregående talare, även i debatter med diametralt motsatt ståndpunkt. När jag tänker på det nu, när jag är så mycket friskare själv, är det naturligtvis oerhört tragiskt, för den här personen kan ju aldrig få ens den bekräftelse Hoppfulls ex lyckas få … Fast då blev jag bara sårad av de ständiga sveken, besviken över att alltid behöva göra om det som h*n skulle gjort. Men jag var så nere och väckkommen att jag blev kvar i förhållandet alldeles för länge.

Nu har vi hoggat din tråd, Ayena, förlåt! Jag är så klart intresserad av dina synpunkter på detta intressanta ämne.

Jag levde ihop med honom när jag var väldigt ung, hans beteende var nog precis vad jag var van vid från min uppväxt och jag såg det då som helt naturligt. Eftersom hans beteende var helt naturligt så var självklart mina reaktioner (på att känna mig sviken, åsidosatt, oviktig, ointressant mm mm mm) onormala… Detta slogs jag i tolv år med, att försöka bli normal enligt hans norm… Jag klarade det inte utan kröp som den onormala elaka bitch jag ju var, trasig med självkänslan i botten och "blödande" ur förhållandet…

Hm tänkte oxå på din tråd Ayena, jag är jättenyfiken på dina erfarenheter!

#12  Ja, han var min pojkvän ett tag och sedan i flera år pojkvän till min bästa vän.

Väldigt väldigt snäll men efter att ha känt honom i så många år så vet jag att det mesta är på ytan. Han ställer upp för folk, visst. Men han negligerar de som verkligen behöver honom och kan inte bry sig på djupet.

Och hela tiden detta att vara känd som en hygglig kille av folk som inte är nära honom, det är viktigare än hans närmsta familj.

Hu, ryser av igenkänning… dock har mitt ex sin ursprungsfamilj som allra högsta prio! När de behöver honom, syskon eller mamma, så ställer han alltid upp (även hans syskon). De är mycket kärleksfulla i hans familj och syskonen tycker om varandra på "riktigt" vilket är ganska unikt! Det känns bra att våra gemensamma barn får del av det när hans närvaro är så extremt usel! Jag och min sambo var exempelvis bjudna till hans mammas 75-årsfest för ett par veckor sedan  de tyckte att det var självklart, inte minst som vi ju har ett barn ihop som ju är halvsyskon med sönerna… och således halvsläkt med allihop  

Jag har varit beroende av förälskelsen utan att jag egentligen visste detta! Har aldrig kunnat stanna någon längre tid i ett förhållande. Trodde alltid att det hela tiden fanns något bättre om hörnet.

Naturligtvis har jag sårat en massa hjärtan på min väg i livet! Och blivit sårad själv!

Det är ju inte bara förälskelsen som sådan utan även hela "erövringen" - jakten! Naturligtvis är detta ett behov av bekräftelse, men det inser man sällan när man är mitt inne i en situation. Men när man ser att ens beteende blir ett mönster, att saker och ting upprepar sig, då bör man börja tänka efter. Varför blir det så här?

Svaret brukar ju ligga i att man inte blev sedd och bekräftad som barn. Därför bör man försöka att gå tillbaka och rannsaka sitt förhållande till föräldrarna/syskonen!

#16  Ja, jag vet tyvärr inte om denna snälla kille är så. Jag tycker han har negligerat sin egen familj för ytliga vänner som ser honom som superpolare.

Han är som sagt var aldrig otrevlig eller så, utan mest att han väljer och prioriterar andra ytliga vänner som ställer krav på honom framför dom som funnits där i flera år, inklusive flickvänner.

vilken jättetrevlig tråd:

jag har grunnat jättemycket på detta med beroende av kärlek/förälskelse.

Jag tycker det är skitjobbigt att åka bergådalbana, i känslolivet och tror inte att jag skulle välja, förälskelse nu, om det gjorde sig möjligt.

Har tidigare valt partners som inte har varit känslomässigt närvarande och på så sätt har jag ständigt jagat bekräftelsen.

Om jag nu, när jag är mer medveten om just detta fenomenet, skulle träffa en ny partner, så skulle jag kanske välja någon med ett annat problem, som jag ännu inte är medveten om. Pust jag orkar inte.

För jag har fått för mig att man väljer en partner för att kunna utvecklas, inom de områden som man ännu inte är medveten om. Och jag vill inte ha mer jobb, nu. Bara avkoppling.

Jag känner nog att jag bara har svamlat här. FÖrstod någon?

Jag tror jag förstår lite… :)

#19 Jodå, jag förstår precis vad du menar!

Det kan ju vara så att man väljer samma typ av partner gång på gång, förhållandet kraschar och man förstår ingenting. Men detta brukar ha en förklaring, varför man väljer just denna typen. Det är något i ens liv som man måste konfronteras med.

Sen detta med beroende av förälskelsens rus kan ju bero på att man inte vågar ge av sig själv helt till en annan människa. Det känns bra med "ruset", fast det kanske är så att det finns en anledning till att man vill "berusa" sig.

Fast jag tycker nog inte att det andra måste följa av det ena! I alla fall om man håller sin förälskelse för sig själv och bara fantiserar och visualiserar, så kan man ju ha det roliga för sig själv. Varför gå vidare? Det blir mest bara jobbigt.

Om man däremot börjat inleda något slags förhållande eller på annat sätt gjort sin förälskelse tydlig är det förstås en annan sak.

#22  Jag är nog sådan. Jag har flera gånger varit förälskad och attraherad av män, som jag efter ett tag insett att det ALDRIG skulle fungera med och då beslöt jag mig för att inte inleda något. Som tur var, så kunde jag undvika dessa killar så att förälskelsen gick över av sig själv… Hade jag varit tvungen att träffa dom ofta så hade nog känslorna funnits kvar ett tag till… Och nej, dom visste aldrig om det.