Nej, det är verkligen inte meningen att det ska vara så här. Jag tror både din mamma och din pappa vet att det finns problem och kanske dom båda också vet VAD problemet är = din mammas alkoholproblem.

Jag undrar om din mamma verkligen skulle bli så arg om hon inte hade problem? Skulle man inte då se på hur man beter sig och undra över varför ens barn tror man är alkoholist och bättra sig?

Och varför är din pappa borta så mycket om han inte har skuldkänslor för det som händer? Jag tror han vet. Och han BORDE verkligen ta sitt vuxen-ansvar.

Men hur ska man få honom att inse det? Jag vet inte om jag har något svar på det…

Jag tror i alla fall att du har rätt i dina känslor. Det kan till och med vara så, att din mamma har druckit när du var liten utan att du varit medveten om det.

Om hon dricker är det allvarligt ihop med hennes diabetes? Ett litet caveat dock - är du SÄKER på att din mamma dricker? Diabetesen kan ge lukt, både i andedräkt och från kroppen.

Jag tänkte faktiskt som Gronstedt, att det kan vara ett teckan på att hon inte sköter sin diabetes riktigt när andedräkten luktar. Fast å andra sidan skriver du att STINKER alkohol… Hur osm helst är det uppenbart att de har problem och det viktigaste i detta är att det är deras problem, inte dina. Det är de som ska lösa dem, inte du.

Stå på dig!!

PMa dig!

Min mamma hade diabetes också. Hennes andedräkt påminde om aceton när honom fick känningar. Sedan blev hon okontaktbar. Undrar om din mamma gör så här varje dag? Kan du väcka henne? När de har känningar är det många som misstas för berusade. Min mamma blev så plus att hon svullnade, speciellt i ansiktet. Såg jättekonstigt ut. Sedan efter en känning sov hon och kom inte ihåg något alls. Detta är ett mycket farligt tillstånd och ska behandlas av läkare omedlebart.

Vh LenaB

Han är inte min riktiga pappa, han kom in i vårat liv ett tag efter mina föräldrars separation. DÅ min riktiga pappa försvann! Men han är som mina systrars pappa, då dom inte kommer ihåg våran riktiga.

Jo vet allt det där om känningar och skit, har sett hennes hemma gjorda vin dunk som hon köper någonstans. Hon har fått åka in till sjukan 2 gånger för sin diabetes, där dom även frågat mig hur mycket hon druckit !

Hennes diabeter har blivit värre och värre med tiden, men hon va även så här innan, hon va så på min stundent också. Hon kommer inte ihåg kvällen på min student.

Visst jag kan inte ska ha skuldkänslor, men det är mina små systrar jag är orolig för, menar, dom är ju endå bara 14 och 12 år… Vill inte att dom ska lida, vilket jag vet att dom som är 14 gör, dom kan ringa till mig och säga massa saker. Det är inte speciellt kul ååh höra sina systrar helt panikslagna minst 3 dar i veckan.

Min "pappa" tror jag inte mår bra över allt… Därför försöker han göra något för att själv inte inse hur allvarligt det är..

Jag var en så'n förälder!!

Ändå vet jag inte riktigt vad du kan göra. För det är inte förrän din mamma själv inser att hon har problem, som en förändring kan ske.

Kan inte din "pappa" ställa krav? Har ni konfronterat henne? Talat om att hemsituationen är ohållbar? Tyvärr tror jag att hon är omedveten om det, alkoholen dövar det mesta.

Dricker hon så ofta borde det märkas på arbetsplatsen, tycker jag. Då kommer den dagen att komma när de ställer krav på henne.

#7 - Asså det är klart vi har pratat med henne. Till och med mina systrar har ju pratat med henne…

Hon dricker ofta, men inte så ofta att jobbet har tagit skada utav de ännu…

Nyss ringde min lillasyster oh grät som en tok i telefon..

Nu rinner mina tårar : ( … Orkar inte … FAAAEN..

#9: Jag har själv haft en uppväxt med alkoliserade förldrar. Åtminstone på ena sidan. Behöver du stöd och någon att prata med kan du alltid ringa mig. Oavsett när på dygnet. Jag pmar dig mitt nummer.

Kram Åsa

#6: Om jag minns rätt är arbetsgivare skyldiga att se till att anställda med alkoholproblem rehabiliteras. Kan du kontakta någon där och berätta hur det står till och höra om de kan göra något från sitt håll? Jag förstår att det är känsligt, men ibland får man ta lite okonventionella vägar.

Vänliga hälsningar

Niklas

#11 - jag tänkte jag skulle ta reda på vem hennes läkare är..

ååh försöka prata med honoom…

#12: Tänk bara på att de har tystnadsplikt så det kan vara svårt att prata annat än generellt med läkaren.

Vänliga hälsningar

Niklas

#13 - Aah jag vet… Men om jag går ditt och pratar …

Sen får jag säga åt han att ta fler prover på henne eller något..

Ciiviic,

Din situation är så svår. Någonstans förstår jag att du känner ett ansvar och även om man säger att det absolut inte ska vara ditt ansvar att ta hand om din mamma så vet jag att så känner man iallafall.

Jag personligen är lite lost i hur man ska gå tillväga i din situation men att ta kontakt med hennes läkare tycker jag verkar vara en bra väg att starta på. 

Du har själv gått igenom ett beroende och det kommer bli tufft oavsett. Jag hoppas det finns någon kanske härinne som kan ge dig tips och ideer var du kan vända dig på för fler ställen så du kan få hjälp i din och dina systrars situation.

/Kia

Kia . Ja alltså, det är mer ansvar för mina systrar jag känner. menar först mitt missbruk… Sen allt efter det var ju jobbigt också, tog ju ett tag innan jag var människa igen.. Sen så lämnar jag mina systrar med mamma.. Det känns inte rätt…

Ja, Du är inte ensam på den delen… men finns väldigt många och underbara människor här, som skickat massa med PM, Så man har blivit riktigt glad…

För mina systrars skull så hoppas jag på en lösning snart, men ska även prata med Soc, och säga att jag vill ha min yngsta syster ca 2 helger i månaden.. Då får man hjälp av dom, samt att jag då kan ha dom andra systrarna där med…

Den ena av tvillingarna har typ bott hos mig en gång, hon rymde hemifrån för att hon inte ville. Sköte inte skola eller något, men hemma hos mig var hon hur duktig som helst : )

Ciiviic, Jag vet inte hur allvarligt ditt egna beroende gick men jag vill ändå bara säga att tänk på dig själv lite också så du inte själv hamnar  i det igen för det är så lätt att man glömmer sig själv och då inte använder sig av de verktygen man har för att hålla sig nykter.

Du verkar vara en som är väldigt drivande i din fråga och jag tycker du gör ett fantastiskt starkt jobb som faktiskt tar tag i det och hjälper dina systrar i detta.

Du kan inte hjälpa din mamma det är bara så, du vet ju själv man måste inse sitt problem först annars kan man inte hjälpa sig själv ens.

Men kanske med din hjälp indirekt hjälper du henne med genom att hjälpa dina systrar. Kanske någonstans kan man hoppas att hon kan se att det inte kan vara korrekt att ens egna barn inte vill vara runt en. Bara hoppas för din skull och för dina systrars skull att din mamma ser verkligheten så som den är.

Jag blir väldigt glad att höra att folk skickar PM till dig och ger dig stöd det är det jag ville när jag startade denna sidan så jag blir glad att du berättar det att det faktiskt fungerar…… 

Själv har jag varit bortrest några dagar så haft begränsad tillgång till datan. Men du ska veta att även jag finns på PM om det är något jag kan hjälpa till med…..

/Kia

Kia - mitt beroende sattes igång när jag var 13 år och slutade när jag var 17 år.. ett beroende som innehöll det mesta.. Inget jag är stolt över, men något som jag erkänner att jag gjort.. Visst har jag längtat efter det flera gånger, men jag kommer göra allt för att inte vara så svag att jag börjar igen, även om jag kan tänka ibland, jo men en gång gör inget, när jag mår som dåligast, så tittar man sig omkring, åh jag vet att jag mår bättre av den riktiga verkligheten. mitt förra jag, ska inte komma tillbaka, dels för min skull, men absolut inte för mina systrars skull.

jag vet inte om mina systrar skulle må bättre i ett annat hem med vakna vuxna människor, vuxna som hjälper dom med skolan, och sådana saker, dom fick gå om 6:an för att dom låg efter så mycke, mycke där var ju för att dom inte fick hjälp hemma med läxor och allt, hade svårt att koncentrera sig för att dom sovit dåligt och sådana saker, men är även rädd att förlorar mamma mina systrar så kommer hon gå under totalt.

Men kommer göra allt för att mina små älsklingar ska må bra, dom är mitt allt. Finns inga bättre människor. 

Ja folket här har vart till stort stöd. otroligt stort.

:O fick värsta choken nyss, min mamma ringde..

Vi hade världens bästa samtal : ) ååh jag va så lycklig..

Sen frågade min snälla mamma om jag ville komma på middag, tänkte nja ska jag verkligen de… Tog ett suck och sa JA.

Mamma vart glad, sen säger hon … 

M - Åker du buss ? J - Aah dådå? M - Köper du med 4 öl ? Men säg inge till pappa. 

Så nu är vi osams igen : ( . De va för det underbara samtalet. FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN

#19: Tänk på att hon är sjuk. Hon menar säkert inget illa.

Vänliga hälsningar

Niklas

#20 - Mmmm men asså dom orden och när hon vet, hade vart en annan sak om hon vart borta i skallen.. DÅ hade jag inte tagit det på samma sätt.. Nu vart jag allmänt arg och sårad, kändes bara som att hon ville ha ditt mig på middag för att få öl!

Men nu vart hon utan båda..

#21: Det var säkert så att hon just ville ha dit dig för att få öl, MEN det är beroendet som gör henne sån. Hon gör det inte mot dig utan för alkoholen. Du råkade bara hamna i hennes väg.

Det gör det naturligtvis inte mindre sorgligt, men du får försöka att inte ta åt dig.

Vänliga hälsningar

Niklas

#22 - Aaah ! Hade inte mina systrar bott där så hade jag inte vart vid hennes sida.! Skit också!

Vet inte vad jag ska skriva riktigt, men massor av kramar! Hoppas det löser sig för er.

#22. Jag håller med dig, för jag känner igen mig. Tyvärr är det så beroendet ser ut. Så ta inte åt dig "Ciiviic" din mamma uppför sig precis som alla andra beroendemänniskor, men hon älskar dig inte mindre för det!

Dina systrar kan inte vara hoss dig lite då?

#25 - jo visst jag kanske inte ska ta åt mig, men när man väl kommer ur ett eget beroende, så ser man ens mamma i ett.. jag orkar inte mer..

#26 - jag är tekniskt sett hemlös själv. jag och min sambo har gjort slut, jag vet inte ens vart jag har mig själv, jag älskar mina syskon mer än något annat… dom är mitt allt. men kan inte visa att jag är den svaga punkten nu… de går inte

Men usch vilken jobbig situation du hamnat i! Känner verkligen med dig! Hoppas att det löser sig med boende snabbt!