Hej

Jag tror det ligger nåt i det. Min son som är drogmissbrukare (han är drogfri sen aug) berättade för mig att tuffaste tiden är efter ca 3 månader (naturligtvis mår han han dåligt just när han "kliver av"men sen brukar det bli en "smäll" efter 3 mån) då brukar ångest och dyl komma.

Jo, jag tror det stämmer bra. Jag har inte kollat om det är precis 3 månader, men visst finns det en cykel i det här, då man börjar må både bättre och sämre samtidigt, på något sätt. I alla fall jag tenderar att intala mig att allt är bra igen och att det inte alls är fråga om återfall när jag beställer den första pizzan. Först en vecka senare eller så tittar jag upp ur kolhydratträsket och inser att jag VISST har fallit, och det rejält.

Men bara det att man vet att fenomenet finns gör ju att man kan försöka möta det - det är ett viktigt steg.

Hej!

Drogterapeuten som jobbar med mig och mitt sockerberoende sa att just 3-månaderscykeln är väldigt vanlig just vad gäller slipar/återfall. Så vid 3, 6, 9 och 12 månader så kan man försöka vara extra vaksam på sig själv och sina tankar och beteenden.

Förmodligen så är det väl en kombination av både fysiska och mentala orsaker som gör att man så lätt trillar dit igen just då.
När vi håller oss till ren och bra mat så händer det ju sååå himla mycket saker i kroppen och  i knoppen.
Jag har för mig att Bitten sa att det kan ta upp till ett år innan hjärnan har fattat att jag inte äter socker längre och att den är mer "funktionabel" än tidigare… Så det är nog bara att kämpa på och gå in på beroenden.ifokus varenda dag, för att påminna sig om att man är sockerberoende och ta ett nytt beslut att leva ännu en abstinent dag (eller timme eller kvart).

Kram

Jag tror också att det stämmer. Är framme vid 3-månaders-strecket just nu och allting med mycket kolhydrater i sej ropar på mej att jag ska äta dom…

Funderat lite mer på detta igen då *ler*

Även om jag tror att det kan handla om känslor som kommer upp tror jag också att det kan handla om att när man väl varit fri i tre månader eller längre och kanske tar en bit av sin drog (i mitt fall socker) så kanske man klarar ut det. Man klarade faktiskt av att bara ta en kaka och sen lämna det eller bara en öl och seninget mer.

Men när nästa dag eller kanske någon dag senare tänker man att jag klarade det ju sist att bara ta en så kanske är det inte så farligt kanske kan jag ändå  och då tar man igen och denna gången blir det kanske två kakor eller ngt annat och sen håller man på så och vips utan man fattat är man tillbaka i träsket igen. Man få högmod (är det rätt ord?) och då tror man att man klarar allt och då glömmer man lätt hur det är att man faktiskt inte alls kan.

Jag tycker också återfall är ett intressant kapitel och varför vissa råkar ut för det mer och andra mindre och vad man själv kan göra för att undvika det. För min del så kan jag inte ens kalla det återfall då jag fick det förklarat av min sockerberoendespecialist att återfall kan jag endast få när jag varit ren i ett år och dit har jag inte kommit än.

Jag tror det har att göra med att det här en progressiv sjukdom och så fort man får i sig något socker i vad form det än må vara så väcker man den till liv och jag tror inte man hänger med själv utan intalar sig att det är under kontroll och sen helt plötsligt kan man inte tänka på något annat än choklad och godis.

Jag tycker det också är tungt mentalt, dels kan det vara det att man vet att man aldrig mer får äta choklad (vilket är min stora passion) och sen att man känner sig annorlunda och till sist finns det en risk för att man struntar i det bara pga det.

Jag önskar jag visste hur man skulle kunna slippa återfall…min gissning är dock att det inte bara räcker med att följa matplan elr lchf utan det är något mer som krävs för att långsiktigt slippa detta - tänk att kunna säga att jag har varit ren i 5 år

Jag tror ni har rätt till stor del alihop och jag har länge funderat i kias banor gällande en massa olika beroenden.

Och jag kan tänka mig att det är när giftet är på väg ur kroppen på allvar även om det kan ligga o lura i kroppen längre (droger hasch ex) Men den mentala biten spelar in otroligt mycket man tycekr att man klarat det så länge så man e värd en liten belöning och den tanken växer i huvudet och är man då en missbrukare blir den belöningen inte nog utan man måste bara "få lite mer" och så sitter man där med tomma ölburkar/spritflaskor/ciggpaket/godispåsar etc runt sig ett par dagar senare och inser att man e tillbaka i skiten igen.  Det är den mentala träningen man måste jobba på att kunna stå emot när hjärnan börjar spela en sprattt o kräva sitt gift.

Har man jobbat upp sin viljestyrka ordentligt är det sen kanske inga problem? vad vet jag?.

Jag läste på en sida på nätet där det stod att gifter vi får i oss på olika sätt (som socker och andra droger) som kroppen inte riktigt hinner/orkar ta hand om kapslas in i kroppsfettet. Dels så skyddas kroppen från exponering och dels så lagrar kroppen giftet i avvaktan på "bättre tider". Så därför om man går ner i vikt frigörs gifterna och kroppen påminns om drogen och man kan få kraftig abstinens. Vet ej om detta stämmer men det låter inte otroligt i mina öron.

Skaldeman - som förordar LCHF - säger att det tar ungefär tre månader att ställa om kroppen rån kolhydratdrift till fettdrift. Varför och vad han grundar det på vet jag inte - men om det är så - kanske något händer rent fysiskt efter tre månader då man gör något annorlunda oavsett man slutar med socker/kolhydrater eller någon annan drog.

Jag tycker frågan är intressant eftersom den fäller så många av oss. Jag har kämpat så länge nu att jag tycker mig kunna se att varannan gång är svagare och lättare att hantera - men att jag faller var 6:e månad och det ordentligt. (Jag är kolhydratberoende)

Jättespännande läsning. Tack för att ni delar med er av era erfarenheter.

Jag slutade röka 1 september och har hela december varit FRUUUKTANSVÄRRRT röksugen. Börjar bli lite bättre nu.

En månad efter att jag slutade röka slutade jag äta socker och påbörjade en kolhydratsnål diet. NU har sötsuget satt klorna i mig ungefär 3 månader efteråt.

Dessutom verkar det som om summan av lasterna är konstant för jag som aldrig har varit svår på att dricka alkohol har verkligen börjat längta efter vin och sprit nu när jag har slutat med nikotin och socker. Jag tillåter mig dock inte att hänge mig till dessa frestelser heller men jag funderar på hur jag ska klara mig i längden.

Jag blir lite nyfiken på er som skriver om beroendeterapeuter. Har ni kommit i kontakt med dem privat eller finns det sådana inom sjukvården?

Jag säger som Strindberg "Det är synd om människorna".

#6… Så tänker jag tyvärr ofta, tänk om det var jag som sa att jag varit abstinent från mitt beroende i 5 år eller längre.. Men jag inser att jag kan inte tänka så för då får jag panik helt och hållet. Jag kan inte tillåta mig att se framåt så. Jag måste ta En dag i taget för gör jag inte det fungerar det inte. Och då kan ingen matplan i världen hjälpa mig. Just det här aldrig mer är saker jag inte vill ta i för då blir jag bara ledsen över att jag faktiskt inte kan  äta den där chockladen mer.

Beavis, där håller jag inte med. Det handlar inte om viljestyrka det handlar om villighet i mina ögon och jag ser en skillnad på det. Vilja är en sak för vem kan inte säga att man vill men det handlar också om att tillåta den viljan komma fram i form av villighet. För man måste verkligen ha villighet. 

 jag kan förstå vad du menar med den mentala styrkan men det är mer runt det. Det handlar om att våga be om hjälp. Hur den hjälpen formar sig för alla är olika. Jag kan ringa en vän och få hjälp där men kanske någon annan gör på annat sätt.

Tyvärr är det så (iallafall för mig) att när en tanke odlats så kan jag inte bli av med den om jag inte vågar be om hjälp. Om jag får en tanke att jag ska handla godis senare så har jag redan odlat den och jag har redan börjat långt in i min planering om hur när och vad jag ska äta. Planerna är redan igång fullt ut och mentalt har jag redan då haft ett återfall.

Jag tror att man kan ha mentala återfall som man kanske inte alltid agerar på om man får den hjälpen man behöver för att stå emot. Men fakta är (som jag förstått det) att är man beroende så kan man inte bara stå emot många gånger utan det bara sker. 

Fråga vilken beroende person som helst som haft ett återfall och då kan detta vara en som kanske är hotad till livet i princip om de tar sin drog igen. Som ändå tar sin drog utan att ens tänka tanken detta är fel. När de sen är nyktra igen har de ingen aning om varför det fick ett återfall. Man bara vet inte för man vet inte ens när det började….

#11 Ja jag förstår vad du menar kanske inte fullt då jag nog inte har problem på samma sätt men jag kan också som du skriver få ett sug och börja planera för att handla det jag vill stilla suget med.

Och ibland faller jag för det men det jag menar är att när man byggt upp en stark "viljestyrka" eller motstånfdskraft kan man kanske för må sig att lägga tillbaka godiset/6-packet  och gå ur butiken. Det är bra att kunna ringa någon då som kan prata en ur det men förhoppningsvis när vi nått lite längre kan vi slita oss ur det o bli medvetande mitt i det och gå därifrån tomhänta. om du förstår vad jag menar?

Jag kunde göra det för några år sedan då jag var abstinent under en längre period men så trillade jag dit igen. tyvärr

Jag tror att det är så med alla beroenden, att man faller tillbaka lätt efter att ha varit "fri" ett tag. Man börjar känna att man inte mår bättre, att frigörandet från beroendet inte hjälpt o.s.v. Att man ju är fri nu, och vad fan skulle man inte kunna få ta sig en sil/snort/joppe/påse godis/lasagne. Det är man ju värd, eller? Personligen är det ju så att jag vet precis vad suget beror på, att det blir bättre efter ett tag. Att jag ljuger för mig själv o.s.v. jag skiter helt enkelt i det. Jag har mått dåligt för länge och vet att det kommer ta en jävla tid innan jag mår bra igen, därför köper jag kanske lite röka, en påse tjack eller nu senast tramadol. Tar genvägen helt enkelt. Då är mina receptorer återställda och tolleransnivån normaliserad igen. Jag vet att ångesten kommer tillbaka efter en tid, att det kommer bli dyrt när tolleransen gått i taket. Men jag kan ändå känna att det är värt det. Den där känslan, första tiden man är hög, efter att man varit ren ett tag är så omöjlig att slå. Vet att jag kommer falla tillbaka snart igen. Inte vad det kommer att vara, men att jag kommer missbruka igen. Är ju egentligen beroende av droger rätt och slätt. Sen kan det vara lite vad som helst, bara det i hög grad påverkar sinnesstämningen och slätar ut känsloläget i massiv skala.

#13: tradolan, det var en snygg sammanfattning av att hur det är att vara beroende - men också ett tydligt tecken på att du kommit ett steg på vägen. För du har ju börjat se närmare på och förstå VARFÖR det är som det är. När man gjort det är man inte ett hjälplöst "offer" för sitt beroende längre, utan har börjat skaffa sig verktyg för att hantera det. Sen kanske det inte funkar första gången, men … Och varje gång man faller (för det gör man!) så lär man sig lite mer och kan hantera det lite lättare.

För mig är det så att ju längre man är abstinent desto starkare blir jag och saken är den att man kanske kan ta en chokladbit och klara sig den gången men problemet blir att den väcker suget och det är det man faller på förr eller senare så jag tror att för min del är det total avhållsamhet som gäller …

Jag har provat att försöka kontrollera det och det kan funka en kortare tidsperiod men oftast går det riktigt fel och sen sitter man där och måste ta sig ur och börja om processen igen…

Jag tror den mentala biten är väldigt viktig och att dela erfarenheter med andra så man inte känner att man är ensam och kan få stöd från likasinnade.