Ojojoj, jag känner verkligen med dig… utan att på riktigt ha en aning om vad du gått igenom. Jag håller absolut med dig om den sista meningen!

Den första tanke som slår mig när jag läser är: skulle du vilja komma till ett avslut och släppa det gamla? Glömma, låta det flyga och inte låta det såra dig mer? Alltså att man vill fattar jag ju, men ofta klamrar man sig fast vid gamla svåra känslor av rädsla för att om man släpper dem så kommer förövarna undan s.a.s.

Jag tror att man bär stora rädslor för vad det skulle innbära att släppa taget. Man vill slippa plågas men hatet är en del av en så man måste i så fall släppa en del av en själv. Jag har brottats i många år med liknande känslor om än av annan orsak. Att inte låta dessa känslor styra mitt liv mera har tagit mig många år att förstå och kunna klara, jag är inte färdig än men jag är en bit på väg.

Nej, man blir inte som andra, Susanne. Man kan inte glömma, inga psykologer kan ta bort minnena och ärren. Men man kan bli, i alla fall. Man kan bli friskare på sitt eget sätt, även om det inte är andras sätt. Man blir sig själv, därför att man bara haft sig själv. Det fick ju vara mycket nog.

Du har blivit en stark person som kan möta dina demoner. Fastän livet tagit så mycket från dig, har du styrka nog att ge till andras liv. Det är så väldigt mycket!

*håller ut en hand*

Åååh! Jag vet inte vad jag skall säga! Mitt hjärta blöder för dig och dina syskon. Du har blivit en medkännande, givande, stark person. Det är oerhört strongt med de förutsättningarna! *styrkekram*

Tack snälla….Det jag mår mest dåligt av idag är min gamla mamma och alla problem hon fått efter åratal av misshandel.

Oj,som vi har pratat och pratat med kända och okända människor.Svårt att prata öppet aldrig vi haft i vår familj,och det är kanske vår räddning.

Det jag blivit mest skrämd av på senare tid,var nog när jag fick cancer.Jag nästan välkomnade sjukdomen.Döden har jag tänkt på väldigt mycket sen jag var barn och jag var helt enkelt beredd när cancern knackade på min axel.Detta hände för 10 år sedan.

Jag lät sjukdomen ta över ett tag,men kom plötsligt ihåg att jag hade 2 minderåriga barn och dom kunde jag inte dö ifrån.

Jag bestämde mig för att bekämpa lymfcancern.Och jag vann!

Idag är jag glad att jag lever och har börjat se livet ur en annan gladare synvinkel.Jag är inte rädd för att dö,men vill inte dö förrän jag vet att mina barn och barnbarn har det bra.

Så den mörka biten är avklarad…

Ett litet steg till på väg från härden.

Jag känner med dig och vet delvis hur denna uppväxt är… Ska någon gång då jag är redo berätta hela min historia… Du är starkare än du tror.

Susanne. Tack för du delar din historia med oss. Förstår att det inte är något enkelt att göra.

Jag blir helt tagen av din historia och jag vet inte riktigt vad jag ska säga så därför gör jag som Gronstedt.

"håller ut en hand

Kram"

Tack alla snälla människor =)

Kram på er…

Så fruktansvärt.

Man kan nog inte föreställa sig något sådant om man aldrig har varit med om det. Man kan bara gissa…

Kram

Många tankar och kramar ifrån mej också!

BRA!

Du berättar….ut med det!

(Som sagt inte har int ordets begåvning!)

Är själv uppvuxen med katastrof, medberoende, sjukdom och idag ett eget beroende…

Du vågar, du orkar….jag orkar!!!!!

Värme kramar från mig

#10

Klart att du också orkar!!

Vad starkt att du berättar detta som du har varit med om. Jag anser att man måste få bearbeta det som man har varit med om så länge man själv känner att man är klar för att kunna lämna det efter sig och ta nästa steg. Jag tycker att det är ingen annan som kan bestämma det mer än perssonen själv när den är bered att ta nästa steg.

Du verkar vara en väldig stark persson.

#12

Ja,jag tror att detta har gjort att jag vägrar finna mig i saker och ting,och gör något åt problemen istället.

En lite kul episod;när min äldsta dotter fått sitt första barn,"glömde" f-kassan skicka hemmes mammapengar.

Hon ringde i 1 1/2vecka till dom.Nyår närmade sig och sambons lön hade tagit slut på alla räkningarna.F-kassan vidhöll att pengarna var skickade och brydde sig inte mera om det.

Min dotter ringde hem och grät,less på översitteriet hos myndigheterna och den otrevliga damen hon talat med.

Jag kände en sån frustration av behandlingen av dessa fina ungdomar så jag provade att ringa dit själv.Telefonissan talade om att alla gått hem för nyårsledigheten.Då blev jag så in i h-e förbaskad…

- Nån är säkert kvar där!!

Tyvärr,bara högste chefen som sitter i ett möte innan han ska hem

-Då vill jag tala med honom!

Tyvärr,du måste vänta tills helgerna är slut

- Om jag inte får tala med honom ska jag ringa polis och alla förbaskade tidningar som finns ,om den kränkning mitt barn är utsatt för!!

Ett ögonblick,ska jag se om han kan ta emot

Efter en liten stund hördes en mansröst; -Ja,hallå

Sen fick han höra vilka skitstövlar det var som arbetade där och att han som chef ska se till att de anställda skötte sig.

Vänta ska jag se på din dotters uppgifter ,sa han

Strax var han tillbaka; -Det ser ut som om ingen utbetalning gjorts till din dotter.Tyvärr måste hon nog vänta till nyårshelgen är slut.

- Nä,nu jäklar!sa jag

- Dom har en liten nyfödd baby,ingen mat, och inga pengar för att ni inte har skickat ut pengar som ni ska göra.Ni har ljugit om att pengarna är på väg och ändå står du och säger att dom måste vänta tills er ledighet tagit slut!Det är ju p.g.a ledigheten som inga pengar har skickats ut,för att dina anställda hade för bråttom hem till sitt och struntade i en massa kunder!En sak ska du ha klart för dig ; Om inga pengar och en ursäkt kommit till min dotter inom ett par dagar,ska jag gå till varenda jäkla tidning som finns,och jag ska polisanmäla dig och alla jäkla skitstövlar som jobbar där!!

Sen la jag luren i örat på honom…

Nån timme senare ringde min dotter överlycklig.

- Mamma,sa hon.Hur gjorde du för att få dom att skicka mina pengar till kontot direkt?En man ringde och berättade att pengarna fanns på kontot och han bad mig om ursäkt för deras uppträdande mot mig!

Jag berättade att jag pratat med en man med förstånd på f-kassan.

Dagen efter hörde jag min sambo prata med sin bror i telefonen;

 - Jag har aldrig varit med om att Susanne kunde bli så fruktansvärt arg!Den stackars chefen fick inte en syl i vädret "skratt"

Min sambo ser på mig med en ny slags respekt efter detta

Jag blev så glad när jag läste detta hur du läxade upp chefen på f-kassan. Tänk om det fans flera som vågade göra det……

#14

Det är bara att bli förbaskad!Tänk på alla orättvisor dom håller på med och alla som är sjuka men inte blir godkända av detta statliga verk!Hur dom vrider och vänder till sin egen förmån!

Det finns så mycket att bli arg över,men det som verkligen hjälper är den dåliga reklam dom hotas av.Inte vill dom hamna negativt vinklade i tidningsrubrikerna…Det gäller nog de allra flesta "stora" företag skulle jag tro….

Befriande, skön bild som säger mer än tusen ord!

#16

Ja,visst är den härlig?

Den påminner om vad man vill göra med "storebror"….