Jag tror att detta är grunden till många problem. Dålig självkänsla eller att vi saknar den.

Om vi inte kan bekräfta oss själva och känna att vi duger som vi är, så måste vi få den styrkan utifrån.

Och då kan det lätt bli till ett beroende, man måste hela tiden få höra att ma är omtyckt, älskad av sin partner osv osv.

Men tänk så här: du gillar inte alla människor, eller hur? Varför skulle då alla gilla dig?

Det är en omöjlighet anser jag.

Men svårt är det!

Precis! Och utan att gå in på alltför mycket nu (jag skall strax gå till sängs) så finner åtminstone jag en intressant koppling till det faktum att min pappa övergav mig och min mamma när jag var knappt fyra år. Vi har alltid umgåtts allihop (mamma, pappa, jag, pappas nya familj) men när det kommer till pappas fru är och förblir jag en fyraåring och jag föraktar henne djupt! För att inte tala om pappa… Sedan jag fick egna barn har min längtan efter bekräftelse och uppmärksamhet från hans sida, glädjen över hans besök, presenterna och tiden han lagt på att prata med mig - allt har förbytts i en oändlig ilska och ett försakt så djupt att jag knappt tål att prata med honom längre.
Jag är åter fyra år och min pappa har övergivit mig. Kanske en del av min osäkerhet, mitt enorma behov av positiv bekräftelse, bekräftelse på att jag är älskad, viljan att alla skall tycka om mig, rädslan för att misslyckas och inte vara perfekt - och kanske bli övergiven igen - bottnar i det här.Jag mår illa när jag skriver det här. Tårarna hänger i ögonen.

Jag återkommer.

#2  Jag förstår det, det är nog mycket som sitter kvar i din kropp och själv. Sådant som inte läkt eller har blivit bearbetat.

*stor kram*

Jag undrar jag vad jag tänker om det här, egentligen …

Jag har inget behov av att bli allmänt omtyckt, eftersom jag i stor utsträckning är mig själv nog.

Jag tycker att en uppriktig fiende är uppfriskande.

Jag tycker att min Significant Other får ta mig som jag är eller låta bli, men jag ändrar mig inte utan att vi resonerat oss fram till att det finns goda skäl (alltså inte bara för att h*n tycker något).

I projekt och liknande har jag inga problem med att framföra mina åsikter sakligt och balanserat, och om de inte uppskattas/antas - so be it!

MEN de två sista punkterna har definitivt inte varit sanna hela mitt liv - kanske bara de senaste åren.

Jag läser denna tråden med högt intresse och Linda-Pinda, jag känner hur tårarna rinner för mina kinder när jag läser det du skrivet. Kanske för du i ditt första inlägg skriver just det jag känner så många gånger.

 Jag har alltid utåt sett sagt som du Gronstedt att de får ta mig som jag är men så känns det inte alls inom mig. Inom mig är jag ett barn som bara gör allt för att alla ska tycka om mig.

På jobb, bland vänner och bland familj. Det är lika överrallt. Därför är det så att när jag väl inser och gjorde för någon vecka sen hur illa jag faktiskt gjort andra i mina beroenden så mår jag illa över mig själv. Inser att alla tycker inte om mig och det med all rätt. Jag kan aldrig gottgöra vissa människor jag gjort illa men jag kan berätta om det och på så vis leva ett okej liv.

Men ändå kämpar jag med att folk ska tycka om mig i vardagliga livet. Ofta bryr jag mig inte ens om att det ska handla om att tycka om mig som person utan för vad jag gjort.

Som ett barn som ska visa upp att man är duktig och någon ska helst tala om det för mig.

Jag fattar att det kommer från min låga självkänsla och jag försöker när jag väl ryter ifrån att inte tänka "tänk om hon inte tycker om mig nu" Utan jag försöker verkligen att tänka att jag duger och det jag säger är bra. Det är inget lätt det där. Något man får öva och jobba på.

Linda -Pinda, Tack för du delar med dig av det svåra också,

Kram

Jag känner också igen det där, Kia och linda-pinda! Men nu, när jag läste den här tråden, insåg jag att det inte är sant längre! Det där att di får ta mig som jag är har blivit sant någonstans under de senaste fem åren. Och när jag tänker tillbaka så har jag nog övat, som Kia säger, även om jag inte riktigt planerade det då när det hände.

Jag känner igen detta. På något plan vill väl de flesta människor bli bekräftade och gärna omtyckta. Detta har väl gjort att jag många gånger haft svårt att säga nej och tänkt - åh nej vad ska x o y tänka nu…

Det jag dock har upptäckt är frågan - tycker jag om mig själv?

Skulle jag verkligen göra allt det här när jag vet hur skadligt det är för mig och det har fått mig att tänka - vad tycker jag själv om mig själv och om jag nu inte tycker om mig själv - varför gör jag inte det …..det blir som om man måste gå in och analysera hela sin existens för att sedan komma fram till ?!!??????

Jag skrev just i en annan tråd och återgav vad jag kan säga till mig själv. Hemskt! Jag blev riktigt rädd när jag läste vad jag skrev. Orden rann liksom bara ur fingrarna rakt ur mitt djupaste inre, utan att passera mina vanliga spärrar och filter; ni vet de där som ser till att man inte berättar något alltför personligt eller missanpassat…

Jag tor fortfarande att min djupa misstro till min rätt att vara omtyckt och älskad för den jag är, bottnar i att pappa övergav mig och mamma när jag var liten. Detta har sedan spätts på av diverse personer och händelser. En sitter ristad i minnet, brännande än idag. Samma scen utspelas om och om igen i mitt huvud och paniken stiger varje gång, fast jag hunnit bli nästan 35 år och borde kunna se nyktert på det som hände…

Jag är åtta år och sitter i klassrummet. Jag är bäst i klassen på i stort sett allt utom idrott och för tillfället har vi matte. Vi skall lösa tal som handlar om klockan: timmar och minuter skall räknas ut. De andra - alla andra! - har fått små, gröna plastklockor att använda sig av för att lösa uppgifterna. Det saknades en, och fröken sade högt inför alla att jag naturligtvis inte behöver någon eftersom jag är så duktig. Jag blev lite nervös då, för jag är inte så bra på klockan. Men jag är ju bäst i klassen och visst klarar jag mig utan en löjlig plastklocka. Eller hur? Jo, det tror jag, det vet jag, det hoppas jag. 
Men jag behöver en. Jag försöker verkligen att lösa uppgifterna utan en klocka. Men det går inte. Det måste gå. Jag är ju bäst. Jag blir desperat. Får nästan svårt att andas. Jag är ju bäst! Jag måste klara det här. Fröken litar på mig.
Det går inte. Jag räcker upp handen och ber viskande fröken om en klocka. Hon blir arg. Hon blir helt vit och sammanbiten och säger högt "Måste du verkligen det?" Alla tittar på mig. Nu vet alla att jag inte är bäst. Med arga steg hämtar fröken en enorm, vit klocka med röda siffror från förrådet. hon dänger ner den på min bänk. Den är större än min mattebok. Den ligger där på bänken och syns. Den hånar mig. Alla skrattar. "Titta på Lindas klocka!"
Jag har misslyckats. Jag har varit svag. Jag har svikit fröken. Hon har straffat mig. Jag vill ju så gärna att hon tycker om mig. Berömmer mig. Jag försöker att inte gråta… Jag tittar ner i   bänken och löser mina mattetal. Jag tänker aldrig mera misslyckas. Aldrig mer be om hjälp. Aldrig mer svika den som litar på att jag klarar allt. Jag är bäst.

Ni anar inte. Här sitter jag nu, 27 år senare, och tårarna svider inanför ögonlocken. Andan fastnar i halsen på mig och luften kommer inte riktigt ända ner i lungorna. Det är ju en så fånig händelse. Ingen utanför mitt huvud kan förstå varför jag hängt upp mig så på det här. "Skärp dig!" Men så är det i alla fall. Like it or not. Och det här är bara en av flera liknande händelser, med samma fröken. Jag var bäst och så var det bara. Allt annat var en besvikelse. Och där har ni mig idag - i ett nötskal. Allt annat är en besvikelse. Jag är åtta år och kan inte klockan så bra, men så ta mig fan om jag tänker be om hjälp och bli en förödmjukad svikare igen. Jag är bäst eller så är jag inte alls.

…och där kom lusten, driften, galenbehovet att stoppa något i munnen, som ett brev på posten. Tugga mig igenom trösten tills krampen i bröstet släpper. Tugga mig in i medvetslösheten där fröken inte finns. Där kraven är glömda och sockerfyllan dämpar ljuset tills allt är luddigt och mjukt och inte gör ont.

Helvete.

Jag skall inte falla. Jag måste kunna prata om saker och ting utan att äta ihjäl mig. Måste… nu är jag där igen. Men i det här fallet är det verkligen sant. Jag får faktiskt inte misslyckas. Jag dödar min kropp när jag dövar mitt sinne. Vad vinner jag på det?
Jag tror att jag skall sova. Den som sover äter inte.

Kämpa på Linda det som gör ont måste bearbetas och det är inte något dumt sätt att få ur sig allt i cyberrymden, sen är det inte nåt konstigt med att man hakar upp sig på händelser i ens liv som har etsats sig fast och man kan inte förringa dom känslor man har vid ett visst tillfälle, det var dina känslor och det är inget fel på dom.

Om du måste äta för att döva så kan du väl försöka hålla dig till sånt som inte triggar sockermonstret.

Jag kom i högstadiet fram till en inställning som visserligen räddade mig psykiskt från sådan epsoder men jsom dämpade o kanske helt förstörde mina ambitioner.

Jag sa till mig själv : Jag är inte som dom, kan aldrig bli som dom, Och vill dessutom inte vara som alla andra så varför försöka? jag gick min egen väg och såg det som att vill folk vara vän med mej så är det ju trevligt, vill dom det inte så skitsamma  i8nte nåt o hänga upp sig på….

Vänner är man med folk man tycker om inte med dem som e populära eller "som man ska vara".

Ihop med skoltrötthet var det inte så lyckat karriärsmässigt men personligt så har det funkat hyffsat.

Kramar och förstår!

Linda-pinda först vill jag säga såååå starkt att återberätta detta starka minne jag förstår att det måste vara oerhört jobbigt för dig och jag är välldigt tacksam för du delar med dig.

Jag skulle vilja slå den där klockan i huvudet på den där fröken du hade och då slå riktigt hårt.

Har du någon att prata med? Går du på möten eller psykolog eller terapi? Kanske är det en väg jag vet inte, Kanske hjälper det bara att skriva här för dig. Vilket som så hoppas jag att du kan finna att torka tårarna och framföra allt. Sluta SLÅ på dig själv.

Du har inte gjort något fel, du var ett barn och du får idag lida för det dom vuxna gjorde mot dig och det är inte rätt på något sätt.

Men jag personligen jobbar just nu väldigt mycket på att inte slå på mig själv så mycket.

Man vill inte in i sockerträsket men vet du vad, du har inte misslyckats. Tänk så långt du kommit i dina tankar och blivit så medveten, det är väldigt starkt av dig även om du känner svaghet inom dig.

Du behöver inte bli bäst på att inte äta socker för det är ingen tävling. Du behöver bara finna sinnesro…. 

Vi finns här bara skriv när du vill och när du behöver.

Styrkekramar Kia

Det är ingen tävling… Du har så rätt Kia - och alla ni andra! Tack för att ni finns. Tänk så många gånger jag säger det till mig själv: du måste inte vara bäst, för det är ingen tävling. Jag kanske skulle börja lyssna på det också…

Vet ni, idag känns det bättre. Kanske klockan bara var tvungen att komma ut? Jag har nog aldrig berättat det för någon tidigare. För det är ju så fånigt. men det var nog det som behövdes.
Jag brukar ju prata om att ta fram tankarna i ljuset, granska dem och se dem smälta bort när de inte längre kan gömma sig i halvmörker och skuggor. Det är nog samma sak med sådana här minnen. Fram med fånigheterna, titta på dem i ljuset och se hur de tappar sin kraft. De är lika giltiga som de alltid ha varit, men inte skrämmande och kvävande och krävande.
Det blir mitt nästa motto. "Fram i ljuset. Endast i skuggan kan kan tankarna bli mörka."
Kram på er!
/Linda

Förresten… igår gav jag inte efter. Jag satt kvar vid datorn i ett par timmar och suget försvann. Härligt!

Jag tycker inte alls att ditt minne är fånigt! Inte på något sätt, nästan var och en av oss bär på liknande smärtsamma minnen från barndomen som fortfarande gör ont. Det spelar ingen roll vad som hände utan det är hur det påverkat oss och fortfarande påverkar oss som spelar roll!

Jag är oxå en duktig flicka  fast jag har kommit fram till att det är inte särskilt kul att vara duktig! Man mår inget bättre och man blir ju faktiskt inte sedd och bekräftad ändå! För mig har i stort sett allt jag gjort handlat om att få bekräftelse, att bli synlig, då jag var ett osynligt barn i hemmet… ja, jag är "ganska" osynlig där fortfarande. Men jag har kommit fram till att de kommer inte att se mig mer än de gjort och gör hur mycket jag än späker mig!

Jag tror att det i viss mån handlar om sorg, att sörja det som inte blev bra, att möta det där svikna barnet och låta det skrika och svära och sedan gråta ut. Det är gamla känslor från när vi var små som ligger och proppar igen våra egna möjligheter och tar ifrån oss vår kraft att gå vidare och blomma som vuxna. Vi ramlar hela tiden tillbaka till det lilla barnets känslor och innan vi tagit hand om dem är det stopp.

Jag tror att vi måste få syn på oss själva… det är det som är allra viktigast. För när jag i långsam takt fått syn på hela mig och accepterat hela mig så räcker det. Det är som aaitsu skriver, varför tycker vi inte om oss själva? Vad är det som fått oss att välja bort oss själva till förmån för andras välbefinnande? Vad är det som fått oss att sätta andra före oss själva?

För mig svindlar tanken när jag tänker att jag skulle tycka att jag var bra… för tänk om jag har fel?? Tänk om någon står där och skrattar sen… Jag är en mästare på att förminska mig själv och det jag gör. Inget jag gör är något. Allt jag lyckas med är slumpen. Vad är det som gör att jag inte får känna glädje och stolthet över saker jag faktiskt bevisligen uppnår… och med gott resultat??

linda-pinda, är du alldeles säker på att det inte är mig du skriver om egentligen? För åååh vad jag känner igen det där! Ett år yngre än resten av klassen och bäst på allt utom gymnastik - och utom på att begripa sociala koder. Att vara halvt smickrad och stolt över den vuxnas uppmärksamhet och halv vettskrämd för att inte klara det och för att visa sig svag - och så en liten aning förbannad också för att den vuxna tvingar en att schavottera. Jag har upplevt det så många gånger! Och jag känner igen det där med "men så ta mig fan om jag tänker be om hjälp och bli en förödmjukad svikare igen. Jag är bäst eller så är jag inte alls." Sitter här och bölar som en idiot … både för din skull och vid tanken på egna liknande händelser.

Du är så stark som kan berätta, och du är så otroligt stark som inte kröp in i sockerdimman igår! Och det är absolut inte löjligt, om du trodde det .

Hoppfull, som vanligt känner jag igen mycket hos dig också, men som vanligt lite från "andra hållet". För jag har aldrig velat vara synlig, jag har till och med jobbat hårt på att inte vara det. Jag har lärt mig att inte märkas, inte synas, inte höras. Men bäst måste jag vara, även om det bara är jag som vet det. Jag valde samma väg som Beavis, och det har fungerat bra för mig. Men jag har levt innesluten i en glasbubbla av ursinne och hat så länge, att jag inte kunde stå utan dess väggar när hatet försvann. Jag föll, blev svag, sjuk och beroende. Jag tror du har rätt när du säger att det handlar om sorg. Först när jag kan erkänna det som inte blev bra, sörja det jag valde att inte ta till mig när jag bestod av ursinne, kan jag bli fullödig. Men jag är verkligen inte säker på att jag törs - eller vill!

Kramar till alla er modiga människor som vågar möta era demoner!

 jaa och lika intressant är det varje gång att man kan känna igen sig i så mycket men ändå ha det helt annorlunda…

Jag ska bara ställa frågor rakt ut till mig och er: om man strävar efter perfektion, för vems skull gör man det? Om vi inte hade någon att jämföra oss med skulle vi fortfarande sträva då? Och i så fall för vem skull om ändå ingen skulle se eller veta?

Jag försöker bara sätta fingret på det där med synlighet eller inte. Jag fattade aldrig att det var det jag behövde förrän jag gått i terapi läääänge… jag vet inte alls hur det är för er, men perfektion kan väl bara uppnås i jämförelse med andra?

Jag svarar här både på #18 och på inlägg i tråden "Ang alkohol och andra beroenden".

Hoppfull, jag tror det är olika saker.

Man kan vara perfektionist som du beskriver din svärmor när du skrev "en svärmor … som är prefektionist ut i fingerspetsarna …! Hon kan och vet bäst i alla lägen, hon är aldrig trött och hon är aldrig negativ, hon orkar och kan ALLT hon vill …!" Den sorten tror jag jämför sig med andra och framför allt ställer krav på både sig själv och andra, dömer sig själv och andra när de inte når upp till standarden - och ofta kanske ställer lite högre krav på makar och svärdöttrar. Det är viktigt att veta sin rätta plats i herarkin. Den behöver kanske inte vara högst, men den får absolut inte vara särskilt låg.

Man kan vara perfektionist som bara ser det som är lyckat hos andra och bara ser det som är misslyckat hos sig själv, och därför tillskriver man andra goda egenskaper och sig själv bara dåliga. Man jämför sig med andra, har olika måttstockar för sig själv och andra, och är mycket strängare mot sig själv. Man jämför sig med andra och bedömer sig själv relativt andra.

Man kan vara perfektionist som har en idealbild av vad som är rätt, och som strävar att uppfylla den idealbilden. Bilden är inte skapad av hur andra i omgivningen är, utan från något slags bedömning av vad som borde vara fysiskt och mekaniskt möjligt i den bästa av alla tänkbara världar - multiplicerat med sådär 1,8. Man försöker inte få plats i den "vanliga" hierarkin, eftersom idealbilden inte hör hemma där. Folk som inte är socialt normala (till exempel Aspergare) kan nog bli sådana här.

Verkar det vettigt som definition av perfektionisttyper?

Det tror jag nog att det är… men jag kan egentligen inte se så stora skillnader på dem. Alla kräver mer av sig själva än de gör av andra, alla jämför sig med något, andra eller en idealbild vilket ju på något sätt känns som samma sak… eller? En bedömning av vad som är fysiskt möjligt och så lite värre är ju samma sak som att jämföra sig med andras prestationer och sedan ställa ännu högre krav på sig själv.. fast med andra ord och kanske lite andra mått?

Jag tror inte (alltid?) att prefektionister strävar i första hand efter en plats i hierarkin utan snarare att duga inför sig själva och därmed bli sedda av andra. Hierarki är ju sedan samhällets ordningsmall men duktigast är ju inte automatiskt högst eller?

Som med min svärmor :-) jag tror så här i efterhand (vi har haft ganska avgörande konflikter med bruten kontakt under en tid) inte att hon dömer andra särskilt hårt, hon är bara oerhört Luthersk i att man finns inte om man inte presterar. Alltså är prestationen ett mått på hur duglig man är som människa. Åh, nu kom jag på ett boktips som heter: den protestantiska etiken och kapitalismens anda av Max Weber. Den tar upp just frågorna kring vår protestantiska syn på arbetets =prestationens betydelse i våra liv.

Alltså min känsla är bara att hur man än vänder och vrider på det så ramlar man tillbaka på samma utgångspunkt, nämligen att mäta sig emot något/någon och oavsett ansträngning aldrig riktigt räcka till.

Jag tycker det finns en avgörande skillnad.

Det är en sak att känna att man inte är tillräckligt bra, att man inte är god nog, att man inte kan bli accepterad eller omtyckt för att man inte uppfyller vissa krav. Man blir ledsen, känner sig utanför, känner sig dålig, man mäter och jämför och kommer till korta.

Det är en annan att det helt enkelt inte finns på skalan att inte uppfylla kraven. "Jag är bäst eller så är jag inte alls." Genom att inte uppfylla kraven är man inte dålig eller otillräcklig. Man ÄR helt enkelt inte. *svårt att förklara*

Ok, jag förstår, tror jag. I så fall är jag definitivt en blandning av de båda. Jag finns bara när jag lyckas till fullo… men jag är aldrig god nog och tror mig inte bli omtyckt när jag inte uppfyller det som förväntas (som jag tror förväntas). Och jag mäter, jämför och kommer alltid till korta… för det finns ju alltid de som är bättre… åtminstone bättre än mig.

Oj - säger jag bara - det linda-pinda skriver kunde handla om mig också, bäst i klassen utom i gymnastik och sociala koder. Trots att jag bytte klass i 3:an fortsatte det att vara så. Det var först när jag kom upp i klasserna och inte lärde mig engelskglosor nog fort och bytte fransklärare i 8:an som jag insåg att språk inte var min grej - men det var inte för att jag inte kunde - utan för att jag inte iddes plugga glosor trodde jag. Idag vet jag bättre.

Du är jättestark och din berättelse får många av oss att minnas oförrätter som kan haft orsak till varför vi agerat som vi gjort.

TACK

Gronstedt - vi är visst två av samma sort vi. Vi verkar ju förresten allihop väldigt lika på många plan här inne. Är det i barndomens relationer och händelser som våra beroendeproblem har sin upprinnelse? Kanske i kombination med något hormonellt eller receptorrelaterat fel i hjärnan? Eller är det bara en slump att så många av oss som hamnat här med diverse beroendeproblem är duktiga flickor och pojkar, har enorma krav på oss själva, har svårt att be om hjälp, har minnen som gör ont i själen… Är det en medfödd personlighet, de fysiska/kroppsliga förutsättningarna (och eventuella felen) eller är det händelser och relationer i den tidiga barndomen som gjort oss till missbrukare? Gjort oss till lätta offer för ett beroendebeteende genom att vi (först av andra och sedan av oss själva) lärt oss att förvänta oss endast det bästa (största, starkaste, smartaste, snabbaste…) av oss själva - och fallit handlöst in i smärta och skam när vi inte kunnat leva upp till förväntningarna? Nu spånar jag bara och slänger ur mig funderingar. Men inom mig känns det som om jag äntligen är något på spåren.
 
Jag har alltid intensivt uttalat att mina föräldrars "lyckliga skilsmässa" inte satt några spår i mig, eftersom jag är ett "lyckligt skilsmäsobarn" med föräldrar som är goda vänner etc. Men om den händelsen och de relationerna redan vid tre-fyra års ålder präglade mig till att tro mig veta att relationer inte är hållbara, att den man älskar ger sig av, att någonstans slutar man att tycka om varandra. Då kan jag väl ha spätt på den intuitiva känslan, det vetandet, genom åren och kommit fram till att om jag bara är bra nog (dvs bäst) så förblir jag omtyckt och blir därmed inte lämnad. Och när min fröken från första klass gjorde sitt bästa för att ytterligare förstärka detta - och andra efter henne… Ja, då blir man kanske som jag är. Lägg till detta den forskning som en del av er hänvisat till som visar på någon form av fysiskt fel eller obalans hos beroendepersonligheter. Kanske är det så att om man har det felet så är man också extra känslig för vissa former av påverkan och faller desto lättare för ett missbruk. Eller om "felet" och "känsligheten" inte hör ihop utan bara råkar finnas där och förstärker varandra till samma resultat (beroenden)?

Äsch jag vet inte. Och egentligen är det inte lika viktigt för mig att finna svar på detta, som det är att finna dessa minnets varhärdar och rena dem! Då kan jag nog finna den sinnesro som Kia nämner. Jag är på rätt spår och min tro på mig själv - den sunda tron på mig själv - som jag skrivit en del om i min tråd "Lindas program" är ett steg på vägen. Jag lär mig att lita på mig själv, men också att tillåta mig själv att vara mänsklig.

Så, nu skall jag släppa tangentbordet för den här gången! ;-)

/Linda

Vad jag egentligen skulle säga i förra inlägget, innan jag halkade in på mina funderingar, var att jag är enormt tacksam för allas ert stöd och uppmuntran! Det betyder fantastiskt mycket för mig att ha er! Ni inte bara stöttar mig, utan ni förstår verkligen. Tack ur djupet av mitt hjärta!

/Linda

Jag tror oxå att du är något på spåret där linda-pinda, lägger du så till att kravet på perfektion egentligen bara kan skapa en enda känsla och det är misslyckade (för man kan väl aldrig bli/vara perfekt? det är väl dömt att misslyckas??) så får man genast en känsla att äta, droga eller kontrollera på. Känslan av misslyckande stärker man genom att gång på gång försöka uppnå perfektion och gång på gång misslyckas… och förstås gång på gång döva den med olika metoder!

Huvudet på spiken Hoppfull! Krav på perfektion bäddar för misslyckande - vilket leder till självkritik och dåliga känslor som gör att drogen och den dövande tröst som den erbjuder ter sig än mer lockande. Fallet är ett faktum … Och så har man ju misslyckats igen…

Vi får jobba på det här hörni!

Jag skall lägga till det i mina "självbesvärjelser": Det är ingen tävling. Jag måste inte vara bäst.

Fast ovanför mitt skrivbord på jobbet har jag satt upp en lapp där det står: Why be only good when excellence is possible?

Kanske ska ta ner den…

Gör det och sätt upp nåt om att "en gör så gott en kan"

Ibland kan jag faktiskt låta bli att vara missnöjd med mig själv bara det går bättre än förra gången, även om det inte är perfekt. Går de mycket bättre kan jag rentav känna mig stolt och duktig en stund. Så jag har faktiskt lyckats lirka ned min ribba lite grann … Men om det går sämre än förra gången öppnar sig avgrunden igen.

#14 Jag tror du har en poäng där. Att berätta och ta fram det från mörkret det är det som gör att man kan börja bearbeta tror jag. Jag kan känna så nu när jag arbetar med min sponsor att jag säger och berättar saker som jag känner och varit med om och att det av någon anledning känns lättare efteråt för jag har liksom sagt det till någon. Varit ärlig, mot mig mig själv men också till någon annan. Gör det också lättare att gå vidare och fortsätta ta den där dagen i taget.

Så  börjar jag undra om det är mig det är fel på från början, vad är det som gjort att jag sitter där jag sitter idag med mina beroenden? Jag vet inte. Kanske ska jag inte söka efter det utan låta det komma när det väl kommer fram. Jag har visst skelett i garderoben men jag har skapat många själv. Men jag undrar om jag kanske har gjort det egentligen, jag förtränger och glömmer saker och jag tror det är att jag inte vill komma ihåg men jag kan inte riktigt ta på det än. Jag vet inte svaret , kanske finns det i barndomen kanske inte.

Jag har ständigt velat synas men samtidigt inte. Hur förklarar jag det? Jag har inte velat synas pga. min kroppsuppfattning av mig själv som jag trott att alla sett som jag. Men för att dölja den biten har jag sett till att synas för då har jag gått in i min drömvärld där jag inte syns för att folk ger mig uppmärksamhet på annat sätt och ser inte det tjocka Kia. (fattar ngn alls vad jag menar?) Alltså bir högljudd säger vad jag tycker utan att tänka mig för , bara kör över och dömer folk. Jag hatar den känslan att jag betet mig så fult mot många människor bara för att dölja mig själv och det jag inte ville folk skulle se och fokusera på.

Jag vill också vara bäst och det har jag strävat efter i hela mitt liv och känner att jag är i skuggan av andra. Men när jag pratar med några vänner om det säger de att så är det inte alls. Jag har alltid beundrat dig för det och det… Och då står jag där och är allmänt förvånad för jag har aldrig sett det så.

Jag var tvärtom det Ni berättar om skola och gymnastiken. Gymnastiken var det enda ämne jag hade toppbetyg i. Jag var vig som en katt och kunde göra både den ena volten efter den andra. Detta enda fram tills mina viktproblem kom efter års av hetsätning av socker. (Kroppen måste ta stryk ngn gång).. Sen tog gymnastiken slut för min del. Men det akademiska har jag alltid varit så oerhört dålig i har jag själv tyckt. Men när jag vände mig till komvux för att läsa upp mina betyg för 10 år sen ungefär så för första gången upplevde jag att folk faktiskt lyssnade på vad jag sa och mina åsikter. Detta var en ny upplevelse då jag bara hade varit busfröet i hela skolgången speciellt i gymnasiet som jag i princip festade igenom.

När gymnastikbiten tog slut för mig tror jag något dog inom mig. För då insåg jag att det fanns liksom inget kvar mer. Vad kunde jag nu??? Ingenting i princip.

Förlåt om jag pladdrar i din tråd Linda-pinda om mitt egna skit, men du bara fick igång mina tankar här…. :)

Tack för det behövs…..

Och tack alla för era inlägg här det är verkligen läsvärt.

Kram Kia

Måste också tillägga att något min sponsor säger (som by the way är en människa som jag bara beundrar och tycker så mycket om för hennes stöd till mig) är att hon upprepar hela tiden att jag inte ska slå på mig själv.

Verkligen sluta slå på sig själv i allt.

Jag tror att kan man bara finna harmoni och öppna upp så kommer också det man behöver. Det man behöver för att känna att man duger som man är och det man gör är tillräckligt även om det inte alla gånger blir perfekt.

Jag tänker när jag läser det du skriver Kia att det är dags för dig att förlåta dig själv för det som blivit fel.

Jag vet att en del tycker att det är känsligt detta med förlåtelse men jag vet av egen erfarenhet att det läker oerhört mycket. Att komma till ro och frid innebär ju att släppa taget om de gamla "marorna" som rider oss, känslorna som har tagit överhanden och lever våra liv utan att vi får vara med och styra.

Att förlåta betyder inte att man plötsligt ska tycka att det dåliga man gjort eller blivit gjord emot av andra, är okej. Att förlåta innebär att inse att det är som det är, det blev som det blev och allt skedde för att man kunde inte bättre just då! Om det är Du själv eller någon annan, men personen gjorde det den kunde. Handhade känslor så som den förmådde just då vid det tillfället, rätt eller fel är liksom utanför den diskussionen.

Att inse att de personer som orsakat oss skada (eller vi själva) gjorde det för att de i sin tur var så dåligt rustade för livet från sin barndom. De löste problem och hanterade sina liv utifrån det de lärt sig som barn och det de själva burit med sig.

Jag fick den uppgiften, att förlåta de som orsakat att jag mått psykiskt och därmed även fysiskt dåligt i hela mitt liv och jag trodde jag skulle både kräkas och bli galen på en gång! Hela mitt inre reste sig i protest och skrek ALDRIG I LIVET!!!!!  Men jag tvingade (bokstavligt talat!!) mig igenom den processen, trots illamående, panik, svettningar, mardrömmar mm mm och det funkade! Om ni vill kan jag förklara varför (så som jag fått det förklarat) och även hur jag gick till väga… men nu blev det så sjukt långt  

Det där med förlåtelse diskuterades ju ganska animerat på detta forum för ett tag sedan, och då var jag inte mycket för det. Jag kan fortfarande inte tänka mig att förlåta vissa saker, men jag håller med Hoppfull om att det är viktigt att släppa taget ändå. Inte för att jag riktigt kan/vill acceptera någon "ursäkt" i form av att förövaren var dåligt rustad för sin barndom, utan mer i stil med "det som har hänt har hänt, det har ingen makt över mig nu". Om det är att förlåta, så kan jag säga att det har varit en förutsättning för min egen resa. Och jag tänker att det är ett slags förlåtelse. Inte så att man förlåter förövaren, utan så att man förlåter livet.

Ja, det är nog precis vad det går ut på.

Jag tror att vi är alldeles för indoktrinerade av vår samhälleliga kyrkliga syn på förlåtelse med allt vad det innebär. Förlåtelsen ska ses som en ritual för att just få känslan att släppa greppet om mig som individ, att göra mig fri från det som sitter kvar och drar ner mig hela tiden.

Kom också ihåg att det som har varit kan vi inte göra något åt , men det som kommer kan vi påverka med vår livslust,attityd,humor,insikt,syn på livet,kunskap, erfarenhet,osv,osv.

Försök att tänka att det som har varit inte ska förstöra det som kommer!

Jag läste någonstans att man skall säga till sig själv att: "Fram tills nu har jag varit så här. Men från och med nu väljer jag att vara så här!"
 
Det blir ju lite samma sak som ni är inne på: att acceptera det som har varit och nu gå vidare på ett annat spår. Ett nytt spår utan ånger över det som varit - bara förnöjsamhet över nuet och förväntan inför det som skall bli.
 
Känns som en bra plan för mig i alla fall! skall bara hitta ända in i den känslan. Inte låta en liten klump av gammalt ligga kvar och gro längst inne i den nya känslan. som en varböld - eller bakdörr för mig att springa ut/in igenom när det blir lite jobbigt igen. Förstår ni? Att inte hänga kvar vid det gamla tror jag är väldigt viktigt i hela tillfrisknandet. För som någon sade, så finns det en viss trygghet i att hålla fast även de jobbiga sakerna. Antingen för att man helt enkelt då vet vad som gäller, eller för att man är rädd som sagt för att den elaka personen eller ähndelsen liksom skall komma undan och betraktas som okej om jag inte håller fast vid mina sårade känslor.

För min del innebär det hittills att jag skall jobba på att förlåta… nej, inte förlåta i ordets vanliga bemärkelse - acceptera är ett bättre ord!
Acceptera min pappas och hans frus val att välja ett liv tillsammans istället för ett liv där min pappa var hos mig och mamma.
Acceptera att min fröken behandlade mig som ett underbarn när jag var bäst och som smuts när jag var som alla andra.
Acceptera vad dessa influenser har inneburit för min utveckling till den person jag nu är.
OCH VÄLJA ATT INTE LÅTA DEM STYRA MIG I FORTSÄTTNINGEN.

Det finns dock andra händelser och personer som jag inte är redo att göra det samma med. De känns hårdade och vassare och mer blödande än ovanstående. Skrämmande rentav.

Jag får se hur jag skall hantera dem.

Men jag är på väg i alla fall!

Kram Linda

Härligt Linda! Låt inte det gamla göra dig illa idag igen utan försök att se framåt och som du säger acceptera det som något du inte kan göra nåt åt längre

Linda-pinda i inlägg#24 (första stycket), så tycker jag att du målar upp en så levande bild av det osynliga barnet.
Det finns med tex. i en mumin-saga.

Men någon annan nämner det också här i tråden: om att omfamna och att ta till sig det inre barnet, låta det gråta, rasa ut, göra alla känslor synliga för att uppnå läkande.

När ett barn går osedd och kränkt genom livet, är det då  så konstigt om såren aldrig har fått chans till att läkas. Då lindrar man såren med plåster: i några fall här så har plåsten varit socker-beroende och droger. Så är det: när man inte kan få det man behöver (omtanke, respekt, uppmärksamhet) då tar man det näst bästa, för att orka leva vidare.

Att läka sig, är att börja ta med det lilla barnets tyckande och kännande i vardagen.

I tråd #8, är det lilla barnet med. Jag har själv, som läkning, skrivit en liknande berättelse om att lära sig multiplikation… så jag känner hur ditt lilla inre barn är med till 100 procent i den berättelsen.
Kramar till alla som önskar sig sådana, här.