Det här är i allra högsta grad ett viktigt och aktuellt ämne! Hur kommer det sig att vi är så många som bemöts på detta sätt inom sjukvården? Själv har bemötts på det sättet så många gånger så jag går inte till läkare längre… alls… om det inte är livshotande alltså! Jag söker uteslutande alternativvård eftersom de tror på det jag säger och har bredare kunskaper kring symptom och vad de kan härröra ur.

Pratade med min lillasyster igår som lider av ständig värk i sin rygg och nacke. Hon går på akupunktur hos en sjukgymnast som säger att hon har inflammation i hela bröstryggen och nacken, hon har svåra smärtor som strålar ner i armarna. Hon klarar inte att lyfta armarna och hålla dem upplyfta, hon klarar inte att äta en hel måltid utan att behöva lägga ner armarna och vila… Läkaren sa: det är inget fel på dig, alla dina prover är kanonbra, smärta.. det får man lära sig att leva med! Hon har två mindre barn ( 6 & 8 år) och ett hushåll att sköta… Hon vet inte vart hon ska hitta orken att söka fler läkare…

Vad är det som händer med vår sjukvård??

Fy vad värdelöst …man börjar ju undra var sjukvården är på väg. Jag tänker läkare som studerat länge och som borde ha en relativ hög problemlösningsförmåga och analytiskt tänkande bara kör med gamla floskler och inte vågar tänka utan för ramarna - det är riktigt kasst tycker jag ….jag ska inte dra alla över en kam men vissa av läkarna är verkligen blåsta när det gäller de här frågorna ….för länge sedan var jag på vårdcentralen och frågade om ett sätt att bli av med det sug jag kände och läkaren tittade på mig men du har ja normal vikt så du kan äta godis med gott samvete - helt sjukt

Jag tror att de gör skillnad på folk utifrån vikt, klädsel och hela alltet - fördomsfulla utan att de vet om. Vårdcentralen håller jag mig undan från såvida det inte är akut.

Definitivt!!! Jag sökte läkare för hjärtklappning, jag hade även symptom som yrsel, huvudvärk, sömnproblem, svullnad i kroppen mm mm- Läkaren tittade på mig, beordrade en vikt och längd och gav mig sedan diagnosen: övervikt, detta är ditt enda problem sa han, om du bara klarar att gå ner några kilo kommer ALLA dina problem att lösa sig av sig självt! Ok sa jag men då får du hjälpa mig för jag går helt enkelt inte ner i vikt, jag har försökt med ALLT då hånlog han lite och sa: man KAN inte bli överviktig utan att äta mer än man gör av med… (denne anmälde jag till patientnämnden pga hans bemötande!)

Men detta är bara EN av de läkare jag träffat, de har alla dragit samma slutsats: att jag är en lat människa som aldrig rör på mig utan sitter framför tv:n och äter onyttigheter och dessutom är lite lätt hysterisk och uppjagad.

Tyvärr är det nog så, att man måste säga ifrån när man blir behandlad så här. Det är jättesvårt, jag vet det, men jag ser inte att det kan bli någon förändring om vi inte själva sätter gränsen för hur folk får behandla oss.

*stor kram*

Ska man verkligen behöva säga ifrån? Ska inte även feta människor ha rätt att bli frågade om sina vanor och trodda på sitt svar? Ska inte läkare fråga om en persons matvanor, utan bara göra antaganden? Eller åvilar det oss att i alla lägen gå och trumpeta ut att vi har mänskliga rättigheter? 

Feta människor verkar vara de sista man får hetsa och hata fritt och högljutt ge uttryck åt fritt valda fördomar om! Man får försöka ta ifrån oss rätten till sjukvård, man får ifrågasätta våra försäkringar, man får attackera oss personligen och i grupp i det offentliga rummet, och man får förutsätta att vi är karaktärslösa godisätare som är för dumma för att göra något annat än titta på dokusåpor, och att vi dessutom är lögnaktiga som inte ödmjukt erkänner denna vår uselhet. Sedan får man anteckna det i våra journaler och rekommendera oss antidepressiva medel eftersom vi så uppenbart har problem med att hantera vår situation.

Heder åt dem som förmår kämpa, men jag blir reducerad till ett mjumlande ingenting av det där bemötandet och klarar inte av det. För vad ska man säga? Jag är ju fet. Och ingen tror på vad jag säger om det.

AMEN!!!

Jag blir så upprör när jag läser det ni har skrivit. Jag känner så väl igen mig. Jag har varit så f-bannad över behandling/bemötande jag fått på min vårdcentral att jag nästan gått upp i atomer.

#1 - Hoppfull. För mig gick det också så långt att jag till slut lät bli att gå till doktorn om jag inte var dödssjuk. Sjukvården är så sjuk att man behöver vara frisk för att klara av att hantera den.

För mig kom vändningen när jag träffade en sjukgymnast som hade bra läkarkontakter. Hon har hjälp mig till en underbart klok allmänläkare, en kunnig smärtspecialist och en fantastisk gynekolog.

Sedan jag förstod att jag är sockerberoende har jag haft hjälp av att äta lågkolhydrat och högfettskost (LCHF). Det har dessutom löst eller hjälpt det mesta av mina hälsoproblem. Min sjukgymnast och mina läkare är helt förstummade.

Om du vill läsa mer om LCHF kan du titta in på Kolhydrater i Fokus.

Jag har också börjat se samband mellan konstiga tillsatser i maten och påverkan på min hälsa. Har skrivit lite om det på min blogg och hoppas återkomma mer om det så småningom.

Nu känner jag mig tillräckligt stark för att klara av sjukvården. Men vad arg jag blir när jag hör dig berätta Gronstedt. Jag skulle vilja följa med dig till den där läkaren och bita honom/henne i benet eller åtminstone skälla som en bannhund. Hur kan man bete sig på det sättet?

Gronstedt, du är inte värdelös eller gnällig. Du har bara råkat ut för en gnällig, värdelös läkare. Dem ska man försöka akta sig för. Och det är inte ens säkert att det är värt att gå i polimik med personen ifråga. Du vet vad du vet om din hälsa och om läkaren inte är klok nog att dra nytta av det ska du vända dig till någon annan.

Här finns ett ställe där man kan ge sin respons på de läkare man har träffat. Själv har jag valt att bara lägga in mina positiva erfarenheter.

Kram på dig Gronstedt och stå på dig annars gör någon annan det.

#5  Ja, man måste säga ifrån. Det handlar inte om dig, det handlar om att DEN som tar sig friheter att behandla dig illa och att DU måste säga ifrån. Det är ju honom det är fel på, inte dig. Det gäller oss alla, varje gång vi blir dåligt behandlade.

Jag tycker det var mycket illa gjort av honom, men det är bara DU som kan säga ifrån. Eller hur? Alla människor fattar inte att dom är dumma och korkade, många har aldrig fått gränser satta för sitt beteende. Han kommer aldrig att ändra sig om ingen visar att det är ett dåligt beteende.

Jag är inte fet på något sätt. Jag har knappt 10 kilos övervikt att gå ner.  Ändå blir jag illa behandlad ibland, det har jag alltid blivit. Varför? För att jag har låtit och låter folk göra det. Om någon skulle behandla mig illa och om jag sade ifrån rejält så kan du ge dig på att dom aldrig skulle göra om det.

Sen om du inte ORKAR göra det, det är en helt annan sak. Det betyder just det, att du inte orkar säga ifrån. Och att folk utnyttjar det. Jag vet det själv, jag har inte alltid orkat säga ifrån men jag jobbar på det.

Alla är inte som denna läkare. Det finns många som inte skulle ta chansen att sätta sig på folk som inte orkar säga ifrån. Men det finns tyvärr många som honom också…

När jag hade min depression så trampade folk på mig hejvilt. Dom ifrågasatte mig vad jag än sade. En läkare sa att det var normalt att må lite dåligt i min ålder… Det slutade med att jag hamnade på psykakuten, för det var bara där jag fick hjälp.

Jag håller med dig i allt du skriver, min kommentar är bara ett gott råd som kan hjälpa dig att hantera en sån här person.

Ps. Gronstedt infot om kolhydrater i fokus kan du bortse från. Du vet säkert mer än jag om det eftersom du säkert ätit så längre tid än jag. Lade in länken till forumet om andra som läser detta vill veta mer om LCHF. Ds.

Jag har oxå slutat gå till läkare! Jag pallar inte mer helt enkelt… nog ska man stå upp för sig själv men det finns ju gränser. Eftersom det i sin tur innebär att man inte får någon hjälp… och läkare söker man ju när man mår pissigt och troligen inte har ork att bråka för att få hjälp.

Jag har tack och lov min psykiater som varit med under de flesta av turerna till andra läkare och även hon, som är läkare själv, häpnar över hur jag bemöts! Nu har ju hon både remiss- och förskrivningsrätt så nu tar jag henne till hjälp.

#0 Det bemötandet du får är helt sjukt tycker jag men jag känner igen mig så väl. Man blir bara ledsen och precis som du kan jag inte heller säga ifrån i ett sådant läge för jag tror att jag bara blir så ledsen för att jag blir dömd på det sättet direkt.

Jag hade stora problem att bli gravid med min yngsta nu snart 3 åriga dotter och när jag då vände mig till en gynekolog som jag hade haft i flera år så fick jag beskedet att jag var överviktig och det var därför jag inte blev gravid. Du måste motionera sa han till mig. Detta sa han på varje besök jag gjorde och fakta var att jag motinerade flera dagar i veckan men inte hjälpte det med mitt beroende på lut som jag inte hade en aning om då. Jag tror säkert att det var så att jag var överviktig och jag hade antagligen blivit lättare gravid om jag inte varit det, men det var hans nedlåtande sätt att säga det till mig som gjorde mig så upprörd.

Han läste aldrig min journal heller när jag kom in var jag alltid som en ny pasient som han skulle ta sig an och han sa alltid samma till mig. Skrev ut metformin och tyckte att det kunde jag gå ner i vikt med. osv osv. Han var väldigt nedlåtande.

Jag tog emot jättemycket och gick flera gånger ut gråtandes och en dag tog det bara stopp. Jag reste mig upp efter ytterligare ett möte med honom och sa till honom att han kunde dra åt helvete för han hade ingen aning om någonting när det gällde mig för han brydde sig inte och han kunde själv gå på en jävla diet och känna hur det kändes att ständigt misslyckas. Jag har aldrig gått dit igen, smällde igen dörren. Shit vilken ångest jag hade sen. För vadå? Ja, inte vet jag men det är typiskt mig att då med min dåliga självkänsla tro att nu har jag gjort ngt jag inte borde ha gjort. Det är sällan jag reagerar så kraftigt mot en främmande som jag gjorde mot honom , idag är jag glad att jag till slut sa ifrån.

#5 det där håller jag också med om. Folk säger de mest hemska saker om feta personer och jag tar åt mig av allt de säger även om de inte menar mig. Hade en situation när några vänner pratade om en fet granne och verkligen la fram vad de tyckte om henne i bikini ute i trädgården. Men ärligt om hon vill vara i Bikini i sin egna trädgård ska hon väl få vara det. vem ger dom rätt att döma henne för det? Dessutom när de då säger så och jag är betydligt större än den där grannen så om de tycker så om henne vad fan tycker de då om mig? Så jag frågade. Ja, men det är annorlunda med dig, du är ju Kia liksom. Vadå jag är Kia? Jag blir galen jag är inte annorlunda kroppsligt. Jag hatar när man gör åtlöje för man vet inte den personens privata bakrund. Det kan vara en åkomma, det kan vara ett beroende det kan vara vad som.

Nä, usch känner jag blir mer och mer upprörd av detta. Jag har blivit så sårad av folks kommentarer och folks blickar och nej det är inte inbillning alla gånger.

Men jag orkar inte heller. Jag går med huvudet böjt och skäms och bara känner hur tårarna brinner bakom ögonlocken för jag skulle aldrig låta dom se att jag blir sårad. Aldrig!

En läkare får inte bete sig hur som helst men fördomarna finns där och de tror alla de har lösningen på mina överviktsproblem. Nu när jag faktiskt vet mina problem och kan göra ngt åt dom så skulle jag vilja sticka upp det i ansiktet på dom och bara säga att era råd var bara skit. Idag vet jag bättre. Tur är att det finns vettiga läkare typ Annika Dahlqvist och andra som kan ge vettiga kostråd för mig som överviktig och att det finns självhjälps grupper …..

#10 - Toppen Hoppfull. Då finns det hopp! Jag tänker på de stackare som inte har något andningshål alls. Och så undrar folk varför en del aldrig blir friska trots att det inte finns några "riktiga diagnoser" ställda.

#11 - Härligt Kia! Jag skrattade högt när jag läste att du bett läkaren dra åt helevete. Go Kia! Go Kia!

Jag önskar faktiskt att jag också gjort det en gång i tiden men jag bara milt ifrågasatte min husläkares diagnos att bortdagnosticera specialistens diagnos. Jag hamnade i ett moment 22 där specialisten hänvisade mig till husläkaren och där husläkaren ignorerade de specialisten sa och därför inte beandlade mig. Specialistens svar var att jag skulle byta läkare, vilket jag gjorde.

Tyvärr var jag hänvisad till "min" lilla vårdcentral eftersom inga andra hade plats för nya patienter. Läkare jag fick komma till istället var jättegullig men kände behov av att rådfråga min tidigare läkare. Mitt andra besök var inte fullt så trevligt. Jag fick kalla handen kan man säga. Det fanns inga andra problem med mig än min övervikt. I själva verket tror jag inte att jag någonsin slapp ifrån gliringarna om att det mesta berodde på övervikten. Jo, en gång förresten - när jag sökte för borrelia.
   

Jag har funderat över ditt inlägg flera gånger nu, men inte kommit på något konstruktivt att säga. Jag blir bara så arg! Att bojkotta vården fungerar ju liksom inte heller, för i vissa fall behöver man ju faktiskt läkare. Gaaah! Vi får väl kollektivt öva på att stå på oss även inför dessa auktoritetsfigurer!

Kram på dig, även om jag inte kan erbjuda så mycket mer i frågan just nu!