Hej Helleh!

 Jag håller inte med dig, jag hittade lite intressant läsning kring definitionen av ordet "sjukdom":

Vad är en sjukdom?

När man definierar något som en sjukdom, har man vissa allmänna förutsättningar som måste vara uppfyllda:

• det ska finnas tydliga symptom som går att återfinna hos alla med sjukdomen

• det bör finnas fysiska markörer som kan spåras med laboratorieprover

• det ska finnas ett klart sjukdomsförlopp - olika stadier, sjukdomsutveckling, prognos

• man bör kunna ange den direkta fysiska orsaken till sjukdomen.

  Den sista punkten saknas vid flera tillstånd, som trots detta betraktas som sjukdomar - forskningen kanske så småningomkan få en klarare bild av orsakssammanhanget i dessa fall, men frånvaron av direkta fysiska orsaker blir ändå inte avgörande för definitionen.

  När det gäller alkoholism, saknas än så länge den klart angivna fysiska orsaken, även om forskningen på vissa tänkbara ämnen och mekanismer som skulle kunna ligga bakom.

  Däremot uppfyller alkoholismen de tre första villkoren för en sjukdomsdefinition. Vilket alltså gör att det är att betrakta som en sjukdom.

Det du skriver att man använder sitt beroende som en ursäkt för fortsatt drogande kan så vara i en del fall, men för egen del (sockerberoende) så fick jag en förklaring till mitt eget beteende och därmed möjlighet/verktyg att jobba med mitt beroende på ett aktivt sätt. Alla former av beroenden är behandlingsbara, det gäller bara att hitta rätt former som stämmer för min person att kunna ta tag i just det beroende som jag har hamnat i. 

Någon annan kanske har lite mer ljus att sprida i den här frågan.

Kram, Monika

Nog anser jag att beroenden i alla dess former, eller snarare själva beroendepersonligheten, är en sjukdom - en geneteisk sjukdom. En del kan röka på ett par år och sedan sluta utan att sakna det, andra kan ta en grogg varje fredag i en månad och sedan inse att de behöver hjälp för att sluta. En del kan supa hårt i åratal och sedan återgå till en grogg varje fredag, andra måste hålla sig helt nyktra resten av livet för att inte ramla dit.

Alla blir inte beroende, även om man njuter något stimulantia till övermått - en del blir det utan något övermått alls.

Det enda vi beroendepersonligheter verkar kunna styra är vilket (eller vilka) beroende(n) vi ska ha. Men grundfelet vi har inbyggt finns kvar.

Därmed inte sagt att det är en ursäkt, vi är lika ansvariga som andra för vad vi gör. Men vi klarar inte alltid själva att ta det ansvaret .

intressanta åsikter ni har :) 

Men det jag har reagerat mest på är ju att just Alkoholism anses vara en sjukdom hos så många, men inte tex narkotikaberoende.. Har fått höra om nån avvikande gen eller nåt hos alkoholister & det har jag svårt att tro på..

Då borde ju alla beroende människor ha en avvikande gen tycker jag.

Der finns flera avvikande gener som kan ge beroendepersonlighetsdrag, och allt mer forskning tyder på att olika konstellationer av dessa finns hos alla som är beroende. Hjärnans belöningscentra "ställer om sig" så att man fastnar i det som får en att må bra, om det så är alkohol, shopping, mat, sex …

Vissa narkotikum och till exempel nikotin påverkar belöningscentra kraftigare, vilket gör det lättare att bli beroende av dem, men det är en gradskillnad, inte en artskillnad.

Jag lyssnade på en professor som forskade på hjärnan och beroendepersoner och han hävdade bestämt att det berodde på att de belöningscentran hjärnan har fungerar olika hos olika individer. Således bör kunna konstateras att beroenden i alla former definitivt är en sjukdom och har inget med vilja eller att klara att motstå att göra utan är en rent fysiologisk problematik.

Färsk forskning från USA påvisar dessutom att det verkar som att just sockret banar väg för andra former av droger senare i livet.

Så när kicken av sockret inte längre räcker till, går man vidare och söker starkare kickar i form av koffein, nikotin, alkohol, narkotiska preparat osv.

Det kan man ju tydligt se bland t ex alkoholister som lever nyktert, många av dem brukar mängder med socker istället. Vissa AA:möten är orgier i fikabröd. En bekant till mig som är medveten både om sin alkoholism och sockerberoende hade bett dem att inte sockerdroga under AA:mötet, men fick rejält på pälsen för att där minsann var det bara alkoholen man arbetade med. Det är en lite sorglig inställning kan jag tycka, för att hela människan borde tas om hand.

Jag har inte all fakta här men jag har läst en del om det och ja, visst är det beroende i sig men Margareta på kolhydrater ifokus

brukar prata om de glappande receptorerna i hjärnan.

Detta tror jag på. Det är något som saknas i hjärnan hos en beroende person som en icke beroende inte har.

Ta en rökare som rökar bara vid fest. Och då verkligen bara vid fest en sk, feströkare. Det finns mängder av de människorna vad är det som gör att de inte åker dit som jag gör? Helt enkelt för jag skulle aldrig klara ut att feströka, aldrig.

Men den som klarar det har inget beroendeproblematik. För hur man än ser det så är det ju samma skit man får i kroppen och hur kan det då påverka någon men inte den andre.

Jag tror för det är som sagt en sjukdom med beroendeproblematiken och just alkoholen har länge varit accepterat som en sjukdom

Jag gissar att om 10 år så är sockerberoende också klassat som en sjukdom då det är ett sådant oerhört problem med fetma ute i världen.

Jag tror inte att alla som är stora har ett beroende men jag tror att det är många som har och aldrig kommer med insikten om det om ingen talar om det för dom.

Att man är sjuk det är så tydligt för man kan inte säga nej och man äter eller drogar omedvetet. Man tänker inte ens tanken att detta är fel när man väl är uppe i sin drog.

Jo, en sjukdom tror jag definitivt att det är och jag tror att man föds sådan eftersom jag tror det är genetiskt. (eller det sägs av många experter att det är genetiskt).

Det är vida utspritt att är man alkoholist så är det många som dövar det suget med socker (står till och med i AA:s bok som förslag mot sug, något jag blev irriterad av att läsa) .

Många alkoholister söker hjälp i sockerberoende senare. Man bara bytar beroende det är oerhört vanligt, för i grund och botten är man sjuk.

Så tror jag .

Ska man kalla beroende en sjukdom så anser jag isf att det ska vara i stil med tvångssyndrom eller liknande då man som beroende känner att man måste ha just det man är beroende av, på liknande sätt som de med tvångtankar måste göra vissa saker

Men vad jag har förstått så är det något i man saknar i kroppen som beroende därav att det blir en sjukdom. Tror det är att man har brist på seratonin.

Kommer inte ihåg vad jag läst just nu ska leta upp det.

#4 är på rätt spår. När vi läste om detta i psykologin så är det en mycket komplicerad process i hjärnan. Det handlar om dopaminet i belöninssystemet som inte riktift fungerar som det ska. En sjukdom alltså. Alla beroenden inräknat.

Serotonin har med depressioner att göra

När ni förklara på det sättet förstår jag vad ni menar. Men jag känner fortfarande att om det ska räknas som en sjukdom för mig, så borde man ju vara alkoholist redan vid första ölen.

Jag anser ju att man bygger upp ett beroende & ett vanesätt.

Klurigt blev det nu, känner mig lite splittrad ^^

MEn det är jätteintressant att läsa vad ni vet eller tycker själva om detta :)

Jag skulle kunna tänka mig att det är flera faktorer som spelar roll. Och jag tror att många är i gränslandet i perioder i sitt liv.

#11: Är du tillräckligt "defekt" i det här avseendet, kan du nog bli beroende vid första ölen. Oftast är det väl så att första ölen känns bra och lockar till fler, men sedan kan det ta olika många innan det verkligen är fråga om ett beroende. För mig tar det vin till maten på fredag och lördag 2 helger i rad innan jag känner ett tydligt sug efter mer - så jag skulle kunna bli alkoholist utan att behöva ta i speciellt.

Kia, vad tror du om att lägga över den här frågan till Bitten?

Hon är ju expert på området och kan nog sätta ord på det många av oss tror på och försöker förklara, men saknar tillräckligt med djupkunskap för att sätta ord på.

Kram

du har rätt mollward.. Jag ska göra det. Men ska ta kontakt med Bitten idag. Jag vet hon har mycket men jag hoppas hon vill bli lite aktiv på sidan

Jag är sjuk i sjukdomen alkoholism & narkomani. Jag har inte valt & bli alkoholist, att skruva på korken har jag gjort många gånger men problemet ligger i att Inte skruva av korken igen. Alkoholism & narkomani är en kronsik & dödlig sjukdom som går att hejda, som man kan tillfriskna ifrån. Enbart genom Guds nåd & 12stegs programmet kan jag hålla mig nykter&drogfri idag. Det är ingen självklarhet för mig. Jag anser att om inte jag skulle ha haft sjukdomen alkoholism så skulle inte alkoholen tagit över mitt liv. 24timmar om dygnet så fanns alkoholen & drogerna i tankarna, hur jag skulle få pengar, hur jag skulle få tag i mina droger, hur jag skulle kunna klara av & gå till affären utan alkohol…. Att leva nykter&drogfri som "normala" människor är nytt för mig, att leva överhuvudtaget är nytt för mig. Så för & slippa leva i besatthetens sjukdom så håller jag mig nykter&drogfri Bara för idag

_Nadja, vad stark du är som orkar gå den vägen! Och som orkar dela med dig av dina erfarenheter. Tack! Och lycka till.

Som jag ser det så är det/blir det en sjukdom den dagen man förlorar kontrollen över det, vad det än nu må vara.

Ingen människa väljer att bli alkoholist/narkoman eller missbrukare av olika slag. Vi är alla olika "starka" och det är så lätt att döma andra människor…

#18 "Tyvärr" så har starkheten eller viljan inget att sätta emot ett beroende. Man kan vara hur stark som helst och ändå vara beroende.

#18 Jag valde heller inte att bli narkoman/alkoholist. Att jag blev det har absolut inget med styrka att göra. Tvärtom så är de flesta alkoholister/narkomner oerhört starka människor.

Jag tror att kreativa, starka människor är mer i riskzonen för beroenden, därför att vi (*skrävel skrävel*) saknar gränser i vår natur. Vi vet inte riktigt vad som är omöjligt, men inte heller vad som är olämpligt alltid.

#21 framför allt så har vi svårt för att sätta gränser.

Hm… vilken intressant tanke! Ni menar ungefär att för att man är stark så pallar man att driva sig själv längre och hårdare än andra? Stämmer rätt bra på mig iaf!

Inte bara klarar att driva sig längre; förväntar sig att kunna driva sig längre! Jag vet att jag har höga krav på andra människor. Men det är ingenting mot de krav jag har på mig själv! På alla plan.

Ok, jag har ärligt talat aldrig insett själv att jag drivit mig själv hårdare och längre… snarare tvärtom har jag alltid tyckt att alla andra klarar saker mycket bättre och därför har jag drivit på mig själv,  inte förrän jag tragglat i terapi läääänge insåg jag vilka krav jag ställde på mig själv 

Jag skrev "starka" inom citationstecken och då menar jag även kroppsligt "stark". Vissa människor har t.ex ärftlig benägenhet för alkoholism. Vissa kroppar bryts ner fortare av missbruk. T.ex kvinnor får tidigare och vid mindre mängder, alkoholrelaterade sjukdomar.

Jag tror visst att missbrukande människor är psykiskt starka människor med mycket kreativitet men för att ta sig ur ett missbruk så krävs förutom adekvat vård en viss inre styrka också och massor av stöd från omgivning.

Jag tycker också att andra människor klarar vissa saker bättre än jag. Då reagerar jag oftast på ett av två sätt: antingen blir jag grinig på mig själv och i besvikelsen när jag klankar på mig själv, straffar jag mig också med att ge efter för mina ätstörningar på ett eller annat sätt: "Du som är så dålig kan lika gärna äta ihjäl dig eller bli riktigt grisfet eftersom du tydligen inte klarar något annat! Men det klarar du i alla fall bättre än de flesta! Ha!" Eller så driver jag mig själv ytterligare hårdare och ser till att bannemig bli bättre än den andra personen på vad det nu kan gälla: "Du måste vara bättre än alla andra på allt. Du får inte vara en medelmåtta. Du får inte göra fel. DU FÅR INTE GÖRA FEL! Då är du värdelös och ingen tycker om dig."

Hmm. Rätt så självdestruktivt oavsett vilket av dessa sätt jag hänger mig åt för stunden…

Känner igen det där, linda-pinda, bortsett från att jag inte jämför mig med andra, utan med mig själv och något slags fantasiideal. Jag tänker inte riktigt "Du måste vara bättre än alla andra på allt. Du får inte vara en medelmåtta. Du får inte göra fel. DU FÅR INTE GÖRA FEL! Då är du värdelös och ingen tycker om dig." I stället blir det: "Du måste vara minst bra, helst perfekt, på allt. DU FÅR INTE GÖRA FEL! Då är du värdelös."

Vad andra tycker spelar ingen roll, utan jag mäter mig mot min inre måttstock. Men är det så destruktivt? Jag är inte säker på det.

Det blir väl destruktivt om det innebär att man straffar sig själv om (när) man inte uppnår perfektion… (för straffar oss gör vi väl alla härinne??) För egentligen, vem kan vara perfekt… och finns det bara två lägen? Perfekt eller värdelös? Visst ingen vill ju vara en medelmåtta men att vara medel innebär kanske att kunna släppa strypkopplet och ge sig själv lite andrum (fritt talat utifrån de egna demonerna )? Dessutom är det så att det finns inget jobbigare och mera irriterande än perfekta människor… genom dem ser man ju enbart sina egna dåliga sidor eller hur? Alla (utom möjligen du då Gronstedt ;-) jämför sig ju mer eller mindre med andra och omger man sig med uteslutande perfekta och fulländade människor… ja då kan man ju inte framstå som annat än sämre och misslyckad. Jag tror att perfekta människor blir ensamma för ingen står ut med dem!

Aj! Det sved! Menar du att jag är ensam för att jag är en sån jämra messerschmidt ?

 hm… njae, jag trodde att du var ensam för att du valt att vara ensam? Jag har inte upplevt dig som en messerschmidt… kunnig och klok ja, men inte skrytsam och mästrande vilket är messerschmidtande för mig. 

Jag är ju något av en perfektionist själv och jag ser ju (nu) vilken effekt det har på andra. Det är inte lika kul att umgås med någon som gör allting rätt hela tiden, som "tur" är så är jag ju både tjock och sjuk vilket visar tydligt att även jag har brister och det gör det kanske lättare. Det är först på senare tid som jag börjat förstå hur det påverkar andra. Och som en duktig läxa fick jag en svärmor med min sambo som är prefektionist ut i fingerspetsarna och det skrämde mig rejält!! För som HENNE vill jag verkligen inte vara! Hon kan och vet bäst i alla lägen, hon är aldrig trött och hon är aldrig negativ, hon orkar och kan ALLT hon vill, och det har verkligen fått mig att känna mig totalt värdelös!

Vilken tur att jag är tjock, illa klädd och håller städat som i en stia då .

Jag bemöter både detta och ditt senaste inlägg där i tråden "Att bli omtyckt", annars blir det liksom två parallellsamtal, och då blir jag förvirrad …

när min pappa var på behandling för alkoholister fick vi veta att alkoholism är en kronisk sjukdom, man kan sluta dricka men man kommer aldrig mer kunna dricka ens en klunk öl för då kan man vara lika fast som man var innan man slutade.
vi har aldrig ens vin eller andra alkoholhaltiga drycker i maten för att förebygga återfall.

Jag säger så här!

Beroende processen ser ut som en tidaxel en början och ett slut. man föds inte med sjukdomen men man kan utveckla den genom en gen som vissa har när dom föds

 Jag säger att det utvecklas till en sjukdom. Primär; dvs den är inte symptom på någonting annat  Kronisk: en gång utvecklad tex Alkoholberoende, kan aldrig lära sig att dricka normalt igen. Progressiv; Förändras ständigt, för om man varit nyckter några år och sedan tar sig ett återfall så är man till backa där man slutade om inte ännu värre, Dödlig; dom inre organen tar stryk och ger upp eller så kan man omkomna i en olycka med droger i kroppen,  Den är också obotlig men som tur är den ju behandlingsbar,,,,, Man ska komma ihåg att det är en färskvara som man måste värna om precis som en diabetiker måste  vårda sin sjukdom , så att dom inte blir sjukare,, Jag anser att det är lika här ,,