Kia, du behöver inte gömma dig. Du bara erkänner att du är mänsklig precis som alla oss andra här på forumet. Det är stort och modligt av dig. Dessvärre går inte allt på räls för en del av oss, ibland spårar vi ur, men rätt vad det är så är loket på banan igen!

Försök att ta det så lugnt det bara går, gör andningsövningar och drick mycket vatten. Och gå in här på forumet så ofta du kan under dagen. Du ska se att det kommer att strömma in tips och hejaramsor under förmiddagen, som du kan må bra av att läsa.

Varma kramar från Monika

Jaa, Kia… jag tror kanske att det är viktigt oxå att försöka tänka på att ingen här dömer dig eller tycker att du behöver skämmas! Det är nog mest du som gör inför dig själv! Alla här vet hur det känns att "misslyckas" och ingen tycker att man är sämre eller har tappat för att det händer. Det är en del av processen att trilla tillbaka, hur tufft det än känns i ens egna omdöme av att ha "misslyckats" (för det är väl det man gnuggar sig själv med) så är det ens eget omdöme. Vi andra finns här och ser den Kia som kämpar och lyckas så oändligt många fler gånger än hon trillar dit! Och kontentan av det kan ju bara vara en sak: nämligen att på det stora hela är du otroligt lyckad!

Sköt om dig och slå inte på dig själv för detta!

Omtänksamma kramar!!

Du vet ju redan egentligen, Kia … det är inte skamligt, du är stark och modig. Försök bara känna efter vad som utlöst det den här gången och ta det till dig.

Beroenden.ifokus är din skapelse, använd oss nu när DU behöver OSS.

Kära Kia!

Som de andra redan har sagt så vet du att vi finns här för dig - tack vare dig! - och att du inte skall skämmas över att du tagit ett steg bakåt. Du som tagit så många viktiga steg framåt är inte mer än människa och att falla ibland är mänskligt. Försök nu att vara snäll mot dig själv och fundera på vad som utlöste detta. Dra lärdom av det och gå vidare ännu starkare! Du vet att vi tycker fantastiskt mycket om dig och att du har hjälpt många av oss att göra precis det: fundera, lära sig och gå vidare.
Du har, som så många av oss, väldigt höga krav på dig själv och jag tror att du behöver se på dig själv med lite blidare ögon. Du har gjort fantastiska framsteg och du har tagit med dig mig och andra på vägen! Det är stort! Nu är det vår tur att finnas här för dig!

Ta hand om dig vännen!
/Linda

Åh hjälp vad jobbigt. Hoppas du är på banan snart så du slipper må illa. Men du behöver inte alls skämmas för vår skull, jag tycker bara att du är så modig som kan skriva hur det är rakt ur hjärtat. Du inspirerar mig mer än du kan tro.

/Per

Ja lycka till! Jag tycker att Linda uttrycker det bra du har alldeles förstora krav på dej själv i alla möjliga sammanhang och däri liger den pres som du sen faller för och du trycker ner dina länslor genom att äta.

Jag har anlyserat mycket du berättat genom åren men det är en återkommande sak.

Du måste slappna av mer o inte vara bäst i allt hela tiden.
Du gör så mycket för så många ändå så det är dags att du söker stöd när du har det jobbigt som du uppmanar andra att göra och som de gör här.

Kram o ny krafttag igen nu.

Tack alla för era ord till mig. Det värmer och det är med tårar i ögonen som jag inser att beroende.ifokus är något av det bästa jag gjort för utan det hade jag inte haft alla er……

Jag är tillbaka på banan idag och är abstinent idag. Vilket känns oerhört befriande. Jag vet att jag måste sluta prestera hela tiden, vet inte riktigt var dom tankarna kommer ifrån hela tiden och varför jag ständigt gör så.

Man är så rädd att man ska misslyckas men samtidigt rädd för att lyckas och det är så svårt att hitta det där mellantinget som ´är där jag mår bäst.

Tack igen för er stöttning det är MYCKET värt för mig ska Ni veta för Ni vet vad Ni pratar om och det är unikt…..

Kram igen…..

*stora kramar*

Tack, Kia för att du är så modig och vågar berätta! *stor kram till dig*

har inget att tillägga- du vet  men en bamsekram kommer här

Du är klok som vanligt Kia och handlar rätt urifrån det.

Inget att skämmas för, bara ta nya tag! Vi vet hur det är och plötsligt - oanat - är man där.

Om man hade föraningar vore det lättare att bromsa…

Jaha, så var jag där igen. Har varit totalt abstinent sen juldagen och har mått så bra av det.

Igår hade vi kalas för min stora flicka. Hennes kompisar var här 10 flickor. Jag var nog stressad innan över att jag skulle få in en massa mat som jag vet är långt ifrån abstinentmat för mig. (Och nej, jag hade inte tänkt att A:s party skulle bli ett abstinent sådant och LCHF sådant) Vi beställde Pizza för det ville hon bjuda på.

Jag vet inte vad som hände, jag åt plötsligt Pizza. Hur ska jag ens kunna förklara mig, det finns inget att förklara mer utan att jag åt. Jag åt allt annat sen också som jag inte kan och det är inget kul att vakna upp i morse efter att ha slocknat på soffan och vara svullen, må dåligt och vara totalt sockerbakfull. '

Jag tänker inte skylla på ngt för det är bara mig själv jag kan skylla på att jag inte stod emot och inte använde mig av redskap och verktyg jag har för att stå emot.

Idag mår jag skit rent ut sagt och det är väl så att jag bara vill sätta mig i ett hörn och gråta för jag känner mig oerhört misslyckad.

Ja, jag slår på mig själv igen och det är inget lätt att låta bli. Det blir bara fel. Här har jag en sponsor som verkligen ställer upp för mig och sen gör jag bara så igen och igen och igen. Vad är det för fel på mig egentligen vad är det som gör att jag hela tiden misslyckas.

Idag har jag slängt alla rester och verkligen alla då. Inte lämnat ngt i reserv,. Ligger det härhemma så är det bara jag som äter ändå ingen annan och det är inte ens värt det. Jag har ätit en korrekt LCHF frukost och just nu känner jag mig nöjd. Men jag mår inget vidare av vad jag gjorde igår. verkligen inget vidare.

jag vill kunna säga att jag har varit abstinent och nykter i 1 år eller i 6 månader när ska jag någonsin kunna få säga det?

Känner mig som jag är korkad som inte ens kan ha kontroll över en j…vla pizza . Suck!!!

Bara arg och ledsen!

Känns också som att när jag då tänkte skriva detta så blev det ännu värre när jag läser mitt egna inlägg i början här där jag igen då gjorde samma sak. Ska det aldrig få ett slut.

Jag vill bara vara frisk och just nu känns det värre än någonsin för jag bara faller och faller. Är det karraktär det handlar om iallafall ja, inte fan vet jag längre….

Du gör det större än det är, Kia. Du käkade lite pizza en kväll, släpp det nu! Om du kan gå tillbaka idag och äta ren mat, då är det ingen skada skedd.

Om du sätter upp ett mål där du ska bli frisk idag eller nästa vecka, då kommer du att bli besviken på dig själv. Det är helt orimligt.

Du vet nog egentligen att ditt beroende inte funkar så, men när det gäller dig själv så vill du kanske straffa dig själv lite mer? Vi är ju många som har dålig självkänsla och en del av det är att man tycker man förtjänar att må dåligt, man tycker att man ÄR en dålig person.

Jag tycker du har för höga krav på dig själv, Kia. Du brukar tycka det går bra för mig, men jag har aldrig varit abstinent i 6 månader helt utan socker. Inte ens en månad faktiskt.

Så släpp den tanken och ta en dag i taget, du mår bättre av det!

*kram*

Jag vet Jennix, men jag åt mycket mer än Pizza igår , kanske var otydligt i mitt inlägg.

jag vet jag har höga krav på mig själv när det gäller detta.

Men En dag i taget är det igen som jag får gå tillbaka till, jag vet det.

Tack för stödet

Kram

#15  Men Kia, det spelar ingen roll för mig hur mycket du åt igår. Du förtjänar ändå att må bra och det gör du genom att släppa det bakom dig, när du ramlat dit.

En påse chips, en påse godis, läsk whatever. Det är bara att lägga bakom sig.

Jag förstår att du är lessen men du är verkligen för hård mot dig själv och det gör både mig och dig lessen.

Sätt dig och gråt en stund, släpp ut skiten och sen rycker du på axlarna och sen gör du nåt KUl! :)

Det viktigaste är att du ska må bra, eller hur?

Japp, jag vet…..

Jag håller med Jennix Kia! Du kräver allt på en gång och kanske är det därför du inte orkar. Målet du satt upp på att vara abstinent i sex månader (eller så) blir övermäktigt och då orkar du inte. Jag tror inte heller att din sponsor blir besviken och tycker att du är misslyckad, det är din känsla inför dig själv.

Dessutom tycker jag att du ska klappa dig på axeln för att du bröt omedelbart!! Du har käkat kolhydratfri frukost och har därmed vänt det som hände och behöver inte se det som så stort och allvarligt.

Jag håller med Jennix där med, fortsätt inte vältra dig i ditt misslyckande utan släpp det direkt och gå vidare. Det där vältrandet i självömkan (jag vet att man inte tror att det är det, men det är åtminstone en kusinkänsla till den, jag har gjort dså själv många gånger) är en viktig del att bryta i själva beroendet. Om man bara rycker på axlarna och går framåt och vidare så blir det lättare för varje återfall att både bryta snabbt och sedan gå vidare. (fast det här är förstås bara mina tankar)

Vet att jag skriver om detta i två trådar nu. Ännu mer förvirrande ;)

Bara behöver kräka av mig antar jag….

Ni har så rätt och innerst inne vet jag det ju. Men som jag skrev i den andra tråden. Jag känner mig bara trött. Trött på att ständigt hamna i samma situation. Jag vet att min sponsor inte ser det som ett misslyckande, hon är världens underbaraste människa men det är min känsla. Jag ska prata med henne nu kl 1300 och det är jobbigt att behöva erkänna. Det är jobbigt att erkänna här med. Jag måste gå vidare hur ska jag annars kunna leva med mig själv?

jag vet att det är så.

Hallå där det finns en bok som heter "Vid Sunda Vätskor" av Craig Nakken den använder dom på korpberget det är en återfallsprevention.. 

 Där säger dom nog att man TAR ett återfall , och att processen börjar långt innan själva återfallet sker , jag är benägen att hålla med dom. Har precis eller är /varit inne i en sån period efter att ha varit tillfrisknande i 6 1/2 år , visserligen inte i sockerberoende men jag tycker beroende som beroende , jag gick på FAA ett tag , gick ner 20 kg för tre år sen med viktväktarna och fixar man det sägs man väl inte ska vara sockerberoende , men nog känner jag ett ofriskt sug efter socker en godispåse lever inte länge i min närhet , men jag vet inte jag skulle inte ställa mig och vispa ihop socker och ägg för att tillfreds ställa mitt begär , fördelen med att bo så isolerat är att har jag bara klarat mig förbi affären så har jag det jag har … Lycka till Kia ge inte upp man måste ju börja nånstans och Romn byggdes inte på en dag och slå inte på dig själv det finns det säkert andra som gör slår på dig altså..

MVH Robert

men du Kia, du klarade 26 dagar tror jag det blir. Jag tog bara hälften jag. Vännen, vi ska klara det minst en dag längre den här gången. Det är som att dansa Jenka: höger, höger, vänster, vänster, fram, bak, fram, fram ,fram. Just nu är vi i steget bak men sedan har vi ju tre "fram" att se fram emot.

Jag har sedan jag var 20 år känt att det är något med maten som inte är som för mig som för andra. Jag har provat många varianter på att försöka förstå, ändra och så vidare. Sedan läste jag sockerbomben och då visste jag. Jag hade således levt med problemet i 10år och fick diagnosen i höstats, i September - då kan vi snacka återfall. Jag blev trotsig, vägrade följa det jag skulle sen gjorde jag det en vecka och sen blev det återfall…det var en jobbig process och jag tog verkligen återfall gång på gång. Sen började jag inse att jag faktiskt redan på morgonen visste om jag skulle ta återfall eller inte. Jag insåg att det där med återfall sker mentalt tidigare och att det är där jag måste lägga in all min kraft för att undvika det. Så jag började experimentera med mig själv och det gjorde att jag inte mådde BRA långt därifrån men jag lärde mig en del om mig själv. Jag insåg att jag får aldrig bli för TRÖTT, HUNRIG, ARG eller LEDSEN. Detta triggade nämligen igång mig - sen kan man fråga sig hur undviker jag detta. Förra veckan var veckan innan min mens så jag var jättetrött väckarklockan ringde och jag var supertrött och så tänkte jag - om jag går upp nu så kommer det kunna hända något så jag beslöt mig för att sova 40 min till och steg upp och mådde mycket bättre sen visste jag med mig att veckan innan är jag alltid hungrig så jag tog med mig mellanmål…och innan jag klev upp bestämde jag att detta är en abstinent dag vad som än händer idag så är det så. Så här har jag jobbat och imorgon har jag klarat 30 dagar i abstinens och det är rekord för mig…jag försöker att varje dag må bra och gör jag inte det när jag vaknar så ser jag till att boka in något som gör det tex träning eller träffa en vän eller gå på möte …eller vad det kan vara. Saken är den att för mig handlar inte det här om viktminskning det handlar om att kunna klara av att hantera sina känslor och sig själv utan att behöva äta och detta tror jag är olika för olika individer - man ska inte jämföra sig utan köra sitt race och tro att i slutändan kommer detta att bli bra. Det är inte målet som är det viktiga det är resan dit och allt du lär dig på vägen. Du kommer nå dit Kia och se återfallen som ett sätt att lära dig om dig och hur du just undviker den fällan igen och det innebär att varje återfall måste analyseras men inte att man måste bli fast i det - man gör en analys noterar och går vidare - Det är inget MISSLYCKANDE utan ett lärande.

Kram